Jordnära energikälla

Ramanambero skyfflar upp grus ovanpå de torkade ­löven på den nästan två meter höga skapelsen. Det vi ser är bara toppen på ett isberg. Det mesta finns där nere, under mark. Närmare bestämt ett tiotal eukalyptusträd som ska förvandlas till kol. Det har tagit Ramanambero två veckor att lägga allt på plats och bygga upp kolmilan. Nu ska han snart tända elden. 

Runt omkring honom syns resterna av en skog. Stora flisor spretar som öppna sår från stubbar där höga träd tidigare skjutit upp mot himlen. Ramanamberos kollega Bruno Ramambazafy har bott på kullen i nästan ett år: 

– När vi kom hit såg det likadant ut här som det gör där borta

Han pekar på de tätt skogsbeklädda kullarna några hundra meter bort. 

– När vi är klara här kommer vi förmodligen flytta vidare till en anan kulle och göra samma sak. Men det är upp till markägaren, han är vår chef.

Skövlad skog

Enligt en rapport har mellan 40 och 50 procent av alla Madagaskars naturskogar försvunnit sedan 1950-talet och bara tio procent av öns ursprungliga vegetation tros finns kvar. Den utbredda användningen av träkol är en starkt bidragande orsak. 

I Skandinaven var träkol vanligt fram till 1950-talet varefter användningen minskade och det så kallade ”kolaryrket” försvann. Numera kommer de flesta av oss i kontakt med träkol främst under somrarnas grillmiddagar. I dag står Europa för mindre än två procent av den globala användningen av träkol. 

Mellan 40 och 50 procent av alla
Madagaskars naturskogar 
har försvunnit sedan 1950-talet

I andra delar av världen ser det annorlunda ut. En tredjedel av världens befolkning – 2,4 miljarder människor – beräknas vara beroende av träkol ­eller ved för värme eller till matlagning. Befolknings­ökningar och prisutveckling på andra energikällor tros göra att träkols­användningen ökar under flera årtionden framöver.

Ramanambero har byggt kolmilor och producerat träkol sedan han var tjugo år. Men 50-åringen är ändå lite nervös. Han har nyss tagit jobb för en ny chef som gjort klart att han förväntar sig en snabb produktion. 

Ramanambero tänder eld i några torra löv och tunna kvistar. När elden tagit sig trycker han ned den i ett litet hål mot kolmilans inre, ner mot trädstammarna som ska förkolnas. 

Syftet med en kolmila är att skapa en långsam och syrefattig brand.
Trämassorna nere i gropen utsätts för höga temperaturer men syrebristen gör att det inte blir en öppen eld. I stället för att brinna upp ombildas trämaterialen till träkol. Ett bränsle som är populärt bland annat eftersom det brinner längre och med ­högre värme än vanlig ved. Alltså perfekt för människor i ett land som Madagaskar där bara femton procent har tillgång till elektricitet. 

När rök pyser ut på toppen på kol­milan skyfflar Ramanambero på mer jord.
Allt måste vara i balans. I uppemot tio dagar ska elden pyra där inne utan att den vare sig får för mycket fart eller dör ut av total syrebrist. 

– Jag har varit med om att elden tar sig för mycket och hela kolmilan kollapsar. Då går flera veckors jobb förlorat, säger Ramanambero.

85 procent använder träkol

På sitt kontor i Antananarivos universitetsområde, långt från Ramanamberos verklighet på den kalhuggna kullen, sitter fransmannen Denis Legeay med näsan i en rapport som hans eget EU-finansierade projekt står bakom. 

Den del av hans jobb som rör träkol syftar till att tillfredsställa befolkningens behov av energi. Han rabblar upp statistik: Varje år används 230 000 ton träkol i området kring Antananarivo, 85 procent av den urbana befolkningen är beroende av träkol i sin vardag och omkring tio procent av den träkol som används i ­huvudstadsområdet kommer från någon av landets få kvarvarande ­naturskogar. 

Andra som arbetar med, eller forskar kring träkol, fokuserar mer på miljöaspekterna. Att eldning med träkol och ved står för mellan två och sju procent av mänsklighetens utsläpp av växthus­gaser. Att produktionen decimerar ­naturliga skogsbestånd. Och så hälso­aspekten: i hemmen eldas kolen inomhus och orsakar varje år tiotusentals dödsfall. Inte minst drabbas små barn som vistas med sina mödrar i de små ­rökiga köken.

Svårt med förbud

Med miljarder människor runt om i världen beroende av den är förbud mot träkol och projekt som syftar till att ersätta den med andra energikällor svåra att driva igenom. 

Denis Legeay arbetar istället för att förbättra produktion och användning av träkol. Bland annat genom att plantera snabbväxande eukalyptusträd. Den importerade trädarten återskapar visserligen inte de ekosystem som förlorades när de ursprungliga skogarna höggs ned, men enligt FN:s jordbruksorganisa­tion FAO kan planteringarna minska avverkningen av de få naturskogar som finns kvar. 

Nästa steg i kedjan är att utbilda arbetare som Ramanambero. Utvecklade tekniker för att bygga kolmilor kan göra själva förbränningsgprocessen avsevärt mycket effektivare och utvinna större mängder träkol ur de trädmassor som används.

Släktarv

Denis Legeay ser även mer akuta problem. Som att träkol i Madagaskar är för billigt. 

– Priset som folk betalar reflekterar inte de faktiska kostnaderna för produktionen, säger han och fortsätter:

– Man betalar inte för återplantering av den skog som använts för att tillverka kolet och de som producerar träkolen får för lite betalt. Det är helt enkelt inte hållbart, säger Denis Legeay. 

Tillbaka hos Ramanambero och hans kollegor på kullen förstår vi varför. Om mer än en vecka, när kolmilan brunnit klart, kommer han ha ungefär 40 säckar färdig träkol att leverera till sin chef. För dem kommer han få cirka 350 kronor. Det är lönen efter flera veckors hårt slit. 

På kullen bor han i sin spartanska V-formade koja byggd av träpinnar, sopsäckar och torkat gräs. Arbetet är så ­fysiskt krävande att han trots det ­extremt spartanska boendet ändå sover sig genom nätterna. Om han känner sig ensam sjunger han för sig själv. 

– Jag är van vid hårt arbete så min kropp blir inte trött. Det är inte förrän jag sätter mig ner för att vila som jag känner att jag blivit trött av arbetet. 
Detta är hans jobb och det för­sörjer hela familjen, så ingen idé att klaga resonerar Ramanambero. 

Däremot är han tydlig med att ­hans söner inte ska ta över efter sin far. 

– Nej, det här är ett väldigt hårt jobb. De skulle aldrig vilja göra det, och det vill inte jag att de ska heller, säger han. 

Vi skakar Ramanamberos valkiga arbetarhänder och går nedför sluttningen. De smala upptrampade stigarna kantas av högt gräs och täcks av en matta av små svarta flisor – rester från hundratals säckar med träkol som burits ned från kullen det senaste året. 

Det dova ljudet av yxor som träffar trädstammar hörs på avstånd när vi stänger bildörrarna och påbörjar färden in mot Antananarivo. 

Längs med en smal gata med grov och ojämn kullerstensbeläggning ligger Ravaka Rasafiarosas träkolsbutik. Den består egentligen bara av ett bås där ett tiotal säckar med kol staplats på höjden. De översta når högre än det intilliggande boningshusets tak. 

– Vi startade träkolsbutiken eftersom min mans lön som busschaufför inte räcker till, säger hon.

Hjälper till att sälja

Medan Ravaka Rasafiarosas egna barn går iväg till skolan är tretton­åriga pigan Hermine kvar och hjälper till med kolförsäljningen. Själv har hon aldrig fått gå i skolan och hon undviker besvärat frågor om varför hon inte bor med sin egen familj. Men hon förklarar gärna hur försäljningen går till. 

– Många kommer varje dag. De ­k­öper den mängd kol de behöver för att laga sin mat. Fast sedan priserna gått upp köper de mindre, och de klagar på att det är dyrt. 

25-åriga Rasoarimalala Volatina Narindra lämnar kolståndet med en liten plastpåse med kol i handen. Varje dag  använder familjen träkol som kostar dem cirka tre kronor. En betydande utgift för familjen som lever på hennes makes dagliga inkomster på omkring tio kronor. 

– Vi har alltid använt kol, ända ­sedan jag var liten. Det bästa med ­kolen är att vi har råd med den, men det är också bättre än ved eftersom det kan brinna en lång stund utan att man behöver underhålla elden, så man kan göra andra sysslor sam­tidigt, säger hon. 

En annan kund, 53-åriga Ranavison Bernadine, har sin knappt tvååriga sonson Fenomezaniaina på armen. Hon pekar på den lille pojkens händer och sätter fingret på ett annat problem som den spartanska energikällan kan ge upphov till. 

”Det är inte förrän jag 
sätter mig ner för att vila
som jag känner att jag 
blivit trött av arbetet.”

För några månader sedan tappade Fenomezaniainas mamma uppsikten över honom och han satte sina händer på det glödande kolköket. Brännskadorna läkte dåligt och numera är hans fingrar sammanväxta med händerna. 

– Vi hoppas kunna hitta någon som kan göra en operation gratis så att han kan använda sina fingrar igen, ­säger Ranavison Bernadine samtidigt som hon konstaterar att familjen inte har något annat val än att fortsätta ­använda träkolen trots risker och nackdelar.

Energisnåla kök

Men även i den här änden av träkolskedjan – konsumentens – arbetar Denis Legeay för att inför effektiviseringar. Här går att spara på allt från pengar, till skogar och utsläpp av växthusgaser. Han lyfter upp ett konformat kolkök på sitt skrivbord. En bastant liten pjäs klädd med ett decimetertjockt lager av lera på insidan. Det isolerande lagret gör att köket håller värmen och använder nästan 30 procent mindre träkol. Något som vore en betydande besparing för Rasoarimalala Volatina Narindra om hon bara fick råd att köpa ett nytt kök. 

Med bättre tekniker längs hela kedjan, från kolmilor till konsumtion i hemmen, skulle utsläppen kunna sänkas med 80 procent. Hittills har Denis Legeay utbildat några lokala kolproducenter och sålt 60 000 energisnåla kök.

Framtiden får utvisa om utvecklingen kan nå de miljarder människor som använder träkolen i sin vardag.

Skadlig rök

Hemma hos kolförsäljaren Ravaka Rasafiarosas är det dags att laga söndagsmiddag. Hermine får igång elden ute på gatan innan hon bär in den ­begynnande kolglöden till det lilla rummet där maten ska lagas. Att ­röken hon får i ansiktet kan vara skadlig är inget hon tänker på. 

– Ibland ryker det in i resten av ­huset också. Jag är så van vid det, vi använder ju träkol varje dag, säger hon.