Att kunna kommunicera med sin omvärld är ett allmänmänskligt behov. Till exempel att kunna tala, läsa och skriva huvudspråket i landet där man lever. Så är det för alla som flyttar till Sverige, utom kanske för den som är handplockad till ett jobb där engelska går lika bra. Folk gör vad de kan för att lära sig svenska – för en del går det lätt, för andra är det svårt.
Fram till 1980 var det ett krav på den som ville bli svensk medborgare – ”lärare, präst eller annan kompetent person” skulle intyga att den nya medborgaren kunde språket. Men den bestämmelsen ”upplevdes som vag och meningslös, och avskaffades utan minsta uppståndelse”, som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skrev i SvD:s språkspalt i november 2017.
Folk lär sig ändå, de allra flesta. Några lär sig inte, och då finns det en anledning. Undervisning som inte funkar, sjukdom, traumatisering, funktionsnedsättningar eller bara livet. Men det finns ingen som inte behöver kunna kommunicera med andra. Såvida man inte ligger i koma, och då hjälper ingen språkundervisning.
Alla som vet något om språk och språkinlärning vet det här, men i valtider är kunskapen som bortblåst inom politiken. Liberalerna har en olycklig historia med språkkrav bakom sig. Första gången, när språkvetare förklarade varför det var en dålig idé, drog de tillbaka det. Men kravet kommer tillbaka, och när det ställs numera måste det vara mot bättre vetande. Senast, i höstas, kom det från Moderaterna, och Olle Josephsons krönika är en kommentar till deras förslag. Han skriver att det tyvärr ligger nära ”att uppfatta förslagen som valfläsk till en invandringsrädd opinion.”
Vad kan man då säga om Socialdemokraternas version av språkkrav fyra månader närmare valet? Redan i dag kan nyanlända som inte går på SFI bli av med sitt etableringsstöd. De får nöja sig med försörjningsstöd, en summa som nätt och jämnt går att leva på. Men förra veckans vallöfte från sossarna var att de inte ens ska få det. Lär du dig inte svenska får du inte hjälp ens med mat för dagen. Ta det som ett vallöfte, inte som ett hot.
Ylva Johansson förklarar i Aftonbladet att en del kommuner redan ställer det kravet.
– Det är ju väldigt sällan det händer, de allra flesta deltar ju i aktivitet, och det är det vi vill. Vi satsar på att få människor i arbete och då vill vi också undanröja de hinder som kan finnas, till exempel om man är svag i språket.
Att man har råd med mat för dagen är alltså ett hinder som ska undanröjas för att folk ska lära sig svenska? Det är lika onödigt och vansinnigt som att vägra ge ett barn mat om det inte lär sig prata i tid. Som hon säger: ”det är väldigt sällan det händer, de allra flesta deltar”. Som hon inte säger: när någon inte deltar finns det en anledning. Vill man undanröja hinder tar man reda på anledningen och försöker undanröja den. Man hotar inte med hunger och hemlöshet.
Det är fyra och en halv månad kvar till valet, de tre största partierna och några av de små slåss om att tydligast visa hur de ska klämma åt dem som har minst. Socialdemokraternas vallöfte ger inga jobb. Det löser inte någons problem med att lära sig svenska. Det duger inte till någonting, utom till att ställa sig in hos rasister.
Sverige är det land i världen där pressfriheten är näst störst.
Europa är den del av världen där pressfriheten minskar snabbast.
MALIN BERGENDAL
