Efter tio år vid makten gav Serzj Sargsian vika för folkets vilja. Beslutet att avgå är en framgång för oppositionen i Armenien – men frågan är om det räcker med att bara byta premiärminister för att uppnå förändring.
”Folket vann!” Slagord, fyrverkerier och glädjedans har präglat gatubilden i Jerevan sedan Serzj Sargsian i måndags meddelade att han böjer sig för de omfattande protesterna och avgår som premiärminister. Men på tisdagen fick festen i huvudstaden ett mer allvarligt skimmer när många uppmärksammade årsdagen för folkmordet på armenier i Osmanska riket 1915.
Det är en blandning av firande och sörjande på gatorna, säger Ana Nemsitsveridze-Daniels, organisationen Kvinna till kvinnas fältrepresentant för Armenien.
Jag såg en kommentar om att Armeniens folk för första gången på 103 år känner sig hoppfulla den här dagen. Att de kan blicka framåt i stället för att hela tiden minnas sitt tragiska förflutna.
Kritiserad omröstning
Redan 2015 varnade kritiker för att den dåvarande presidenten Sargsian skulle försöka klamra sig fast vid makten genom att driva igenom en folkomröstning om en författningsändring som överförde makten till parlamentet och därmed till premiärministern. Det var också precis det som skedde i april i år då han nominerades till posten.
Men manövern föll inte väl ut hos oppositionen som kallade till protester. De höll i sig och till slut krävde tiotusentals människor Sargsians avgång. Men beslutet kom ändå oväntat – särskilt som Sargsian bara dagar före beskedet vägrade att avgå och i ett möte med oppositionsledaren Nikol Pasjinian beskrev situationen som utpressning.
Han fattade troligtvis inte beslutet själv, utan utsattes för påtryckningar från sitt eget parti. Och det berodde i sin tur säkert på att demonstrationerna nått en sådan nivå att det enda sättet att stoppa dem hade varit med massivt våld, säger journalisten Torgny Hinnemo.
Nemsitsveridze-Daniels håller med. Men hon tror också att Sargsian påverkades av att delar av militären slöt upp bakom demonstranterna.
Stödet från militären var hans sista hopp, eftersom han legitimerade sin roll som premiärminister med att han ska sitta kvar tills det att han löst konflikten i (den omstridda enklaven) Nagorno-Karabach. Och i det har militären den största rollen, säger hon.
Det är förstås ingen som väntar sig att konflikten ska lösas de närmaste 20 åren eller så.
Oklar framtid
Trots oppositionens glädjeyra står Armenien inför en osäker framtid. Den stora frågan är hur mycket som verkligen kommer att förändras. Sargsians Republikanska partiet anklagas ofta för att vara genomkorrumperat och har fortsatt majoritet i parlamentet. Partierna har en vecka på sig att föreslå en ny premiärminister.
Protesterna har gett resultat men det är inte samma sak som att Republikanska partiet kommer att förändra sin politik eller ens att Sargsian förlorar politisk kontroll, säger Hinnemo.
Att en person inte kan behålla så pass mycket makt att han kan ändra konstitutionen och fortsätta styra är åtminstone en liten seger. Kanske är det mer realistiskt att förändra landet så, lite i taget.
Fakta: Folkomröstade om författningen
2015 folkomröstade Armenien om en förändring av grundlagen. Det rev till stora delar upp det gamla och ofta kritiserade sättet att styra landet. Tidigare hade presidenten det starkaste inflytandet och parlamentet och partier var svaga.
Men efter författningsändringen har presidenten fått en främst representativ roll medan parlamentet och premiärministern fått mer makt. Oppositionen hävdade att avsikten med ändringen var att president Serzj Sargsian skulle kunna behålla makten efter sin mandatperiod genom att överta posten som premiärminister 2018. Anklagelser om valfusk fick stöd av observatörer från Europarådet.
Precis som de flesta före detta Sovjetrepubliker har Armenien sedan självständigheten 1991 präglats av utvandring orsakad av fattigdom och dåliga levnadsförhållanden. Landet har omkring tre miljoner invånare.
Källa: Landguiden
