Timbuktu 52 dagar

Timbuktu 52 dagar” sade vägskylten i Marocko, i kanten av Sahara. Skylten var kanske en ploj men namnet hade samma sug som Samarkand eller Shangri-La. 25 år senare var vi där, på en  pinass på floden Niger för någon riktig väg finns inte. Men denna sägenomspunna stad i Mali är inte alls fascinerande i dag. Det är en sandig håla i ökenkanten. Där­emot är Timbuktu ett fascinerande prisma som återspeglar så otroligt mycket: en rik afrikansk tradition, musik, vetenskap, europeiska relationer som växlat från arrogant upptäcktsresande till kolonialism till en haltande flyktingpolitik. Från svensk horisont en långvarig gisslan och numera en stor militär insats i FN:s namn. 

I dag är Mali är ett ekonomiskt fattigt land men under Europas medeltid var Songhai-riket känt för sin rikedom. Kung Mansa Musa rankas i dag som världens genom tiderna rikaste person. Det är populärt med sådana listor med Bill Gates (rik), Rocke­feller (rikare) och härskare som Djingis Khan och Julius Ceasar (ännu rikare) medan Musa sägs ha varit ”ofattbart” rik. År 1324, när han drog på pilgrimsvandring till Mecka hade han ett följe på 60 000 man, var och en med varsin guldtacka. I Kairo var de så frikostiga att börsen behövde tio år för att återhämta sig. 

På återvägen tog han med sig lärda män som etablerade Timbuktu som ett av islams främsta lärosäten under flera hundra år. I biblioteken finns fortfarande hundratusentals dokument bevarade, i vitt spridda ämnen: matematik, medicin, juridik, geografi, historia, teologi. Kanske var det inte 25 000 studenter där på 1500-talet som Wikipedia hävdar; andra säger 6 000, lika många som i hela Sverige på 1940-talet. Staden har beskrivits som ett läsarparadis där människor ”passionerat letade efter böcker de saknade och skrev av dem om de var för fattiga för att köpa dem”. Familjerna i staden upprätthöll lärdomstraditionen och bevarade också mängder av dokument i sina hem. Här frodades en öppen och tolerant islam, inte den andra, oflexibla och våldsamma (och det gäller Mali av i dag också!).

Ryktet spreds också om stadens ofantliga rikedomar, att folket gick i klätt i siden och kungen åt på guldtallrikar. Den var centrum för handel. Salt kom från Taoudinne – en av världens varmaste platser och en beryktad uttorkad saltsjö i Sahara där brytningen fortsatt in i våra dagar. I Timbuktu byttes det mot guld från södra Mali. Slavar av alla slag var dessutom en viktig handelsvara. Karavanerna korsade Sahara.

De här ryktena nådde Europa på 1500-talet. Samtidigt hade Marocko sänt en stor expedition – 10 000 kameler, vandrandes i 52 dagar – som erövrat Timbuktu. Ändå tycks ingen riktigt ha vetat var staden låg – åtminstone ingen i Europa för karavanerna hittade ju. Som en nutida afrikansk diplomat säger: ”Det var inget att upptäcka, vi var där hela tiden.” Efter några hundra års okunskap i Europa uppstod i början på 1800-­talet en formlig Timbuktufeber. Det Geografiska Sällskapet i Paris utlovade en stor belöning till den som kom dit och tillbaka igen med upplysningar. Unga, äregiriga men ofta totalt okunniga män offrade livet på att försöka. Det är en sorglustig läsning om okunskap och omänskliga strapatser. London och Paris inledde en kapplöpning som senare kom att gälla handel och framtida kolonier. Okunniga kolonialtjänstemän sporrade de presumtiva resenärerna samtidigt som de satte krokben för deras planer med sin snålhet och sina ofta missriktade direktiv.

En amerikansk sjöman som lidit skeppsbrott vid Afrikas kust hade som slav kommit till staden och sedan, på otroliga vägar, återvänt till Europa i början på 1800-talet. Men han ansågs förvirrad och ingen ville tro honom när han berättade hur påver staden var. Man ville inte släppa legenden om allt guldet. På 1820-talet lyckades till slut en engelsman, Gordon Laing, komma fram till staden som den förste ”trovärdige” rapportören, det vill säga en som kom från rätt samhällsklass. Tyvärr blev han ihjälslagen på hemvägen. 

Prispengarna gick istället till en fransman, René Caillié. Efter att ha lärt sig språket och förklädd till egyptier lyckades han göra resan Timbuktu tur-och-retur. Hans uppgifter om staden var lika nedslående. Men engelsmännen ville inte tro honom. Timbuktufebern bestod och man skickade iväg en grundlig tysk, Heinrich Barth, som kunde bekräfta uppgifterna efter en resa som varade i fem år och fem månader. 

Mot slutet av 1800-talet bytte Europa spår från utforskning till utsugning. Rastänkandet hade sin höjdpunkt. I Tyskland var det uppbackat av en så aktad filosof som Georg Hegel. Tvärsäkra européer förkunnade att i Afrika fanns absolut ingenting: ingen konst, ingen arkitektur, inga skrifter. Ändå hade redan Barth medfört utförliga krönikor om de gamla kungadömena i Västafrika. På några decennier gick kolonierna från att omfatta 10 procent av Afrika till 90 procent. Mali hamnade i det franska kolonialväldet innan det blev självständigt 1960. Tills för några år sedan dessutom en med afrikanska mått demokratisk stat.

Mali skulle också vara mycket mindre fattigt i dag om inte USA hade subventionerat sina bomullsodlare så generöst. För det har man fällts flera gånger i WTO. Frågan har i 15 år varit ett huvudförhinder för att nå nya globala handelsavtal.

Men Mali – liksom många andra nationer som europeiska stormakter skapade – var en bräcklig konstruktion. I norra delen bodde mest tuareger, ett nomadfolk som – liksom kurderna i Mellersta Östern – var utspridda i en rad länder i centrala Afrika. Tuaregerna är ett berberfolk som skiljer sig på flera sätt från araberna med ett strikt kastsystem där även slavar förekommer i dag. Det är också ett matriarkat med större rättigheter för kvinnorna än i omgivande kulturer. De kallas ofta det blå folket eftersom männen – inte kvinnorna – bör indigofärgade slöjor. 

Tuaregerna kände sig missgynnade och reste sig gång på gång mot den maliska statsmakten. Upproren slogs ner mycket hårdhänt vilket ökade spänningarna. För att göra en lång historia kort kom många tuareger att ta värvning hos Kadaffi i Libyen. När han föll 2011 återvände de som frihetsrörelsen MNLA fullastade med vapen och startade en revolt för att förvandla norra Mali till en egen stat, Azawad. Timbuktu föll i deras händer. Men tuaregerna ersattes snart av muslimska fundamentalister, den afrikanska grenen av Al-Qaida (AQIM). De införde strikta sharialagar i Timbuktu med strikt klädkod, förbud för musik etcetera. Men de satte också stopp för MNLA:s plundring och erbjöd bättre ordning med mindre korruption än tidigare. 

En prisbelönt spelfilm kallad ”Timbuktu” av Abderrahmane Sissako från 2015 ger en nästan poetisk beskrivning av jihadiststyret. Där finns en berömd scen där grabbarna spelar fotboll: de dribblar, jagar och tacklar varandra och jublar över ett mål – men utan att ha någon boll för sådana var förbjudna! Jag känner för den scenen därför att jag själv såg sådana fotbollsspelare (med boll!) i skymningstimmen – när svalkan tillåter lite spel – när jag besökte Timbuktu. Det var bara några år före invasionen och på ytan var allt väldigt lugnt. Vi gjorde en typisk turistutflykt ut i öknen på kamelrygg och lyssnade på tuaregkvinnornas sång vid lägerelden innan vi kojade. Några år senare kidnappades Johan Gustafsson och blev borta nästan sex år.

Just att förbjuda musik i Mali är också något oerhört. Här finns en uråldrig tradition av lovsångare eller griots, en egen kast av sångare-cum-berättare. En av dagens stjärnor påstår sig ha 70 generationer av musiker i familjen bakom sig – kanske ändå en annan myt för då hamnar man nästan på Jesus tid. Malisk musik har erövrat världen ända sedan 1970-talet. Ali Farka Touré, ett av de kändaste namnen, var tuareg från Niafunkté, vid Niger inte långt från Timbuktu. Dussintals andra maliska artister har också gått ut över världen. Även tuaregernas musik är känd och erkänd. Medlemmarna i det främsta bandet, Tinariwen, möttes i tränings­läger i Kadaffis Libyen på 1980-­talet. För några år sedan vann de en Grammy för bästa utländska album. 

Ockupationen ledde också till ett nytt och smått heroiskt kapitel i Timbuktus historia. Jihadisterna var till att börja med angelägna att inte få stadens invånare emot sig. Men det fick de när de började förstöra mausoleer och moskéer som inte passade deras variant av islam. Det skedde också, som IS har för vana, på ett utstuderat utmanande sätt, just när Unesco var samlat för att diskutera de hotade världsarven. 

Oron var också stor för att de skulle ge sig på Timbuktus bokskatter. Det startade en fantastisk räddningsoperation där dokument från bibliotek och enskilda familjer packades i hundratals plåtlådor som fördes tvärs genom stridslinjerna och otaliga vägspärrar, gömda i skottkärror och i bilar. Kurirerna attackerades både av militär och allehanda rövarband. När fransmännen ingrep i kriget 2012 hotade jihadisterna att snabba på förstörelsen av monument och man övergick till riskfyllda båttransporter i stor skala – 15 lådor per pinass med hundratals dokument i varje låda. 

Så långt hade hela denna jätteflytt skett mycket diskret för att inte dra till sig jihadisternas uppmärksamhet på stadens bokskatter. Samtidigt var det en enormt kostsam operation och man var tvungen att söka bidrag över hela världen, från offentliga och privata bidragsgivare som ofta hade långsamma byråkratiska processer. Nu finns lådorna runtom i huvudstaden Bamako och riskerar ny förstörelse i det fuktiga klimatet där. Efterkloka röster menar också att jihadisterna var för obildade för att förstå vad biblioteken innehöll. Just innan fransmännen övertog staden ställde de ändå till med ett bokbål men det rörde det sig bara om några tusen dokument man råkat komma över.

Så detta med människosmugglingen. Timbuktu har alltid varit en handelsplats. I Saharas laglösa land betyder det också smuggling. Nationsgränserna är porösa och över dem forslas inte bara traditionellt smuggelgods som cigaretter, droger och vapen utan också banalare varor som mjöl och mjölprodukter och bränsle som är subventionerade i Algeriet.

Från gårdagens slavhandel är steget inte heller långt till att föra förhoppningsfulla afrikaner till Medelhavet och det hägrande Europa (även om det hävdas att många migranter tänkt stanna i Nordafrika). Det är en etablerad och väl organiserad verksamhet. Timbuktu finns med i bilden men framför allt är ”grannstaden” Gao – bara 60 mil österut – och Agadez i Niger centra för denna smuggling. Om det inte ska kallas trafficking eller rentav slavhandel. Verksamheten är i alla fall avgörande för den lokala ekonomin. ”Här kan man bli miljonär på nolltid”,  säger en affärsidkare i Gao. Det har uppskattats att befolkningen i Agadez har ökat från 100 000 till 500 000 människor. Resan dit från olika håll i Afrika är helt laglig och sker i luftkonditionerade bussar med etablerade bussbolag. Men dessa är ofta lierade med korrupta politiker och bussarna stoppas så ofta i nyckfulla poliskontroller att bussföraren brukar samla in mutpengarna i förväg från resenärerna. 

Sedan tar helt andra transportörer vid för den olagliga delen genom Sahara upp till Medelhavet. De fruktansvärda förhållandena på denna resväg (och därefter i Libyen) har dokumenterats av många. Men för att hindra detta måste man förstå att detta är en informell ekonomi som håller regionen flytande (inklusive olika grupper som tar gisslan och överfaller konvojer). Den spirande turismen i Mali försvann ju med ockupationen. Smuggling har däremot alltid ingått som en del av livet. Försök att sätta käppar i hjulet för det skulle kunna leda till stora politiska problem.
Fransmännen körde ut AQIM ur Timbuktu redan 2013 men sedan dess har FN en styrka på 15 000 personer på plats, därav 300 från Sverige. Av alla attentat att döma är konflikten högst levande och detta är i dag FN:s farligaste fredsinsats med över 150 dödade.