Kashmir – förlorat paradis

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var dagens Indien, Pakistan och Kashmir underställt det brittiska imperiet. Kashmir åt­njöt en viss form av självstyre under kolonialtiden och styrdes av en indisk hinduisk maharadja.
Efter andra världskriget blev det brittiska kolonialväldet i Indien och Pakistan besegrat och området delades in i tre länder: Indien, Pakistan och Bangladesh. Efter frigörelsen uppstod emellertid strid mellan Indien och Pakistan över vem som skulle kontrollera Kashmir. Landet ingick ett delningsavtal där maharadjan i Kashmir gavs rätten att bestämma vilket land Kashmir skulle tillhöra.

Maharadjan i Kashmir var hindu medan 77 procent av befolkningen i Kashmir var muslimer. Många pakistanska muslimer menade därför att Kashmir tillhörde Pakistan, som var muslimskt, och inte Indien, som var hinduiskt.

Maharadjan bad om hjälp

I oktober 1947 gick en grupp muslimska stamfolk till angrepp mot furstendömet. Maharadjan bad om hjälp från Indien för att bekämpa de invaderande stamfolken, något som den indiska regeringen skulle tillgodose om han accepterade att Kashmir tillhörde Indien. Maharadjan gav efter och krig var oundvikligt eftersom Pakistan meddelade att de också hade rätt att intervenera eftersom Indien hade gjort det. 

Hösten 1948 blev ett fredsavtal framförhandlat mellan Indien och Pakistan i FN-regi. Pakistan fick en tredjedel av landområdet medan Indien tilldelades resten. 

År 1962 komplicerades situationen när Kina invaderade de norra delarna av Kashmir. Efter ett kortvarigt krig med Indien tog Kina kontroll över ett område som motsvarar ungefär tio procent av det tidigare furstendömet. Kina har fortfarande kontroll över detta landområde. Indien bestrider Kinas rätt till området men det är konflikten med Pakistan som är den mest spända.

Kontrollinje upprättas

Under 1965 och 1971 utbröt nya kortvariga krig mellan Indien och Pakistan innan ett nytt fredsavtal (Simlaavtalet) undertecknades  1972. En så kallad kontrollinje inrättades vid gränsen mellan Pakistan och Indien genom att Kashmir och länderna enades om att lösa sina oenigheter genom fredliga samtal i FN.

Kashmir anses vara ett viktigt strategiskt område på grund av sina naturresurser. Dessutom har flera av de stora floderna i både Pakistan och Indien sin källa i Kashmir. Kontrollen över vattenresurserna är viktigt för båda länderna. Både Indien och Pakistan menar att de har rätt till hela Kashmir och betraktar varandra som ockupationsmakter. Bägge länderna avvisar dessutom möjligheten att regionen ska få status som en självständig stat.

I slutet av 1980-talet tog konflikten en ny vändning då muslimsk gerilla gav sig in i kampen om den del av Kashmir som Indien kontrollerar. Från början bestod gerillan bara av några hundra man och de kom nästan uteslutande från det indiskkontrollerade Kashmir. Snart kunde dock medlemmarna räknas i tusental och ett allt större antal kom utifrån, bland annat från Pakistan. 

Många av de nya militanta grupper som uppstått under de senaste 10–15 åren har radikala islamistiska åsikter och deras inflytande har ökat på de icke-religiösa gruppernas bekostnad. Det beror dels på att Pakistan länge uppmuntrade de pro-pakistanska grupperna, dels på att ett stort antal muslimska soldater kom in i området från Afghanistan efter talibanregimens fall 2001.

Av de sammanlagt runt 25 olika väpnade grupper som strider i Jammu och Kashmir – de flesta små och lokala – är nästan alla anslutna till United Jihad Council, UJC, med bas i pakistanska Kashmir.

Offensiv mot rebeller

Efter närmare ett år av upptrappat våld inledde den indiska militären i maj 2017 den största offensiven mot rebeller i Jammu och Kashmir på flera år. Den möttes av nya dödliga attacker från motståndsgrupperna. Under 2018 har hittills över 400 personer dödats.

Sedan gerillan tog upp kampen 1989 har enligt indiska beräkningar uppemot 50 000 människor dödats i Kashmir; enligt Pakistan ska uppåt 100 000 ha dött.

I juni 2018 föreslog chefen för FN:s kommissariat för mänskliga rättigheter (UNCHR), att man ska inrätta en oberoende utredningskommission av brott mot mänskliga rättigheter.