Längs med Sidenvägen

Dagboksanteckningar. 
Sön 11 november – dag 1 858

Sist jag skrev var jag på väg att resa in i Georgien. Och vilket lysande land det visade sig vara. Det är svårt att säga om Georgien är europeiskt eller asiatiskt – det är liksom bådadera. De vill uppenbarligen identifiera sig med Europa och gå med i EU. 
Georgien har mer än 500 sorters druvor och producerar gott vin. Med bra tajmning kan du åka skidor i bergen på morgonen och bada i Svarta havet på kvällen. Georgien var ett av de första länderna som blev kristna och landet är fortfarande mycket religiöst. Ett rätt så cool land som har mycket att erbjuda.
Jag åkte tåg från Tbilisi till Baku i Azerbajdzjan, som har utvecklats mycket de senaste tio åren! Jag jobbade där ett tag 2009, och då var det bara den delen av Baku som ligger längs Kaspiska havet som såg tjusigt ut. Nu verkar det vara nästan hela stan. 
Azerbajdzjan är ännu ett kaukasiskt land, och liksom Georgien har det välsignats med en häpnadsväckande natur och en gästfri befolkning. Men det är mer påverkat av rysk kultur än Georgien. Kaukasiens historia går tusentals år tillbaka och där finns mycket kultur, identitet och tradition.

Med samma tåg som tog mig till Baku återvände jag till Tbilisi, för att kunna ta mig till Yerevan i Armenien. Armenien och Azerbajdzjan drar nämligen inte jämnt, så gränsen är stängd. Då är det bra att Georgie gränsar till båda länderna och har stabila tågförbindelser så att allt flyter på. Jag som är dansk behöver inget visum till Georgien och Armenien, medan Azerbajdzjan har en utmärkt service för e-visum. 
Tåget rullade in i Yerevan tidigt på morgonen och jag fick en titt på den ”rosa staden” dagen innan min fästmö kom. När hon landade i Yerevan blev det hennes artonde besök under min resa. Ett långdistansförhållande kräver mycket, men vi har hittat ett sätt som har funkat i mer än fem år nu.

Armenien är det tredje och sista kaukasiska landet, och ännu en pärla. Berget Ararat i Turkiet syns tydligt från Yerevan, som till stor del är byggt av den naturligt rosa stenen i området. Vi kom dit precis lagom för att få uppleva Yerevans 2800-årsjubileum! Staden är äldre än Paris och Rom. 
Vi hyrde en bil och fick se en stor del av Armenien. Landet har inga goda relationer med Turkiet heller utan har tvingats alliera sig med Ryssland, och det märks på något sätt. Men Armenien är ett alldeles eget, djupt religiöst land. Det är lätt att tycka om de kaukasiska länderna och väldigt kostnadseffektivt att besöka dem.
Min resa till Afghanistan sköts upp eftersom det väntades bli våldsamt under primärvalen. Men några dagar efter valen flög min fästmö hem och jag reste genom Iran för att komma till Afghanistan, det första av sju stan-länder. Afghanistan är ett spektakulärt land som har slitits sönder av strider och konflikter i fyra decennier.

Säkerheten är inte den bästa, speciellt inte för uppenbara främlingar. Talibanerna är fientliga mot USA-medborgare, och eftersom många av dem saknar utbildning skulle de antagligen inte förstå att Danmark inte är USA.

Jag tog ett djupt andetag och reste över gränsen från Iran till Herat i Afghanistan. Tack och lov gick allt bra. Afghanerna är ett underbart, hjärtevärmande folk som behandlar sina gäster som kungligheter. Jag fick inte en chans att betala något alls! Herat är välkänt för borgen som Alexander den store byggde omkring 300 år före Kristus. 
Men staden är också känd för sina poesikvällar och för sin viktiga roll för den gamla Sidenvägen. Jag fick många vänner i Afghanistan, och efter några dygn begav jag mig norrut till Turkmenistan.

Att gå i sandstorm över gränsen mellan Afghanistan och Turkmenistan måste vara bland mina mest extrema erfarenheter på senare tid. Båda länderna är extrema på sitt sätt, och det var vädret också. Det sägs att Afghanistan har nämnts mer i media än något annat land de senaste tio åren.
 Turkmenistan är å andra sidan ett av de mest slutna länderna i världen. Turkmenistan var Sovjetunionens fattigaste land, men där finns massor med naturgas. Huvudstaden Ashgabat, som också är känd som den vita staden, liknar knappast någon annan stad.

Gas och el är gratis för alla i hela landet, och nästan varenda stad har en gång varit en viktig knutpunkt på Sidenvägen. Sidenvägen var förbindelsen mellan Europa och Asien på den tiden då vi inte hade en aning om hur kineserna gjorde sitt siden – under lång tid var det en väl bevarad hemlighet. 
Turkmenistan består till 80 procent av öken, så man kan tänka sig de törstiga karavanerna som kom från avlägsna platser till de här städerna, som blev blomstrande smältdeglar för kultur, etnicitet och handel.

Från Turkmenistan nådde jag Uzbekistan, det tredje ”-stan” på bara några veckor. Och sedan blev det kallt! Tre plusgrader är väldigt kallt när man har tillbringat större delen av året i Mellanöstern. Uzbekistan är öppet för turism sedan man introducerade e-visum tidigare i år, och det är ännu ett land som har mycket att erbjuda! Förutom gästfriheten och den goda maten har de uråldriga husen gjort starkt intryck på mig – i brist på något annat att jämföra med tänkte jag på Hagia Sofia i Istanbul. Och det leder oss mer eller mindre till den plats där vi är i dag. Jag försöker hinna till Karakoram-vägen mellan Pakistan och Kina innan den stängs för vintern. 
Vi har fyra ”-stan-länder” kvar och behöver några visum. Så nu fortsätter vi, och varje steg framåt är en del av en modern vikings historia.