Klimattoppmötet COP24 är över. Delegater reser tillbaka till sina respektive regeringar för att avlägga rapport och berätta för medier om sina egna politiska triumfer. Inga skäl till panik, ingen idé att bege sig till livbåtarna, det kommer fler toppmöten, fler chanser till klimatkrafttag. Måste människan finna en tredje väg att följa mot den hållbara horisonten, och hoppas att marknaden och stater följer efter?
ANALYS/KLIMAT Ett urvattnat klimattoppmöte är också ett klimattoppmöte, som Ulf Lundell kanske hade kunnat säga om COP24 som nyligen knöt ihop säcken i polska Katowice. Det finns skäl till försiktig tillförsikt, menade miljöminister Isabella Lövin, och pekade främst på det regelverk som de närvarande 200 länderna klubbade igenom, och som omsätter Parisavtalet i praktik.
Men för det krävdes övertid när det gäller förhandlingar och kompromisser när det gäller ursprungliga förhoppningar om mötets utgång. Före toppolitikernas ankomst till det polska koldistriktet och långt innan de började dela tweets och livesända i Facebookflöden så hade omvärldens förhoppningar om mötets omedelbara sprängkraft grusats till följd av realpolitikens maskineri.
Allt fler stora utsläppsländer har efter Parismötet kapats av högerpopulister som varken tror på klimatförändringar eller vill göra något åt den nuvarande gratislunchen vars slutnota kommer att få betalas av framtida generationer. USA och Brasilien är de främsta exemplen, men runt buffébordet syns även Ryssland, Argentina och Australien.
Kolgruva nära Stora barriärrevet
Bara dagarna innan Australiens delegater reste till Polen med världens framtid på agendan gav myndigheterna grönt ljus åt en ny kolgruva i Queensland. Innan jul väntas första kollasterna skeppas iväg från det öppna dagbrottet och brännas i Indien. Förhoppningarna är att bryta 27,5 miljoner ton brunkol – varje år.
År av protester har varit för intet, den indiska gruvägaren Adani Mining har med hjälp av välkomna slantar från den indiska kollobbyn säkrat finansiering och inte sett några problem med en kolgruva i en del av Australien som på sistone har brunnit som aldrig förr till följd av sällan skådade extremväder.
”Adanis beslut kommer en dag när stora delar av Queensland står i lågor och delstaten drabbats av torka som orsakats av klimatförändringar. Det är galenskap. Det finns inget fossilt bränsleprojekt som går att motivera miljömässigt”, sade Amanda McKenzie, vd för Australiens klimatråd, i ett uttalande i samband med att det stod klart att kolbrytning kommer gå av stapeln och sprida skadliga utsläpp över en redan utsatt kustregion, hemvist för Stora barriärrevet.
”Den fria marknaden – en ekologisk katastrof”
Den fria marknaden fick alltså sista ordet. Det brukar vara så. Samma fria marknad som ges ett allt större ansvar i försöket att knuffa världen på rätt köl och bort från klimatkollapsens stundande isberg. Men till dess att hållbara energikällor skapar lika många snabba jobb och genererar i lika stora skatteintäkter för politiker som är beroende av snabba resultat för att säkra kommande fyraårsmandat kommer nya kolgruvor, som i Australien och Polen (Silesia), och kontroversiella oljeledningsprojekt, som i Kanada (TransCanada) och USA (Keystone), att se dagens ljus innan trenden ändras.
I Sverige minskar det statliga investeringsstödet till solenergi i och med den nya M–Kd–Sd-budgeten, vilket är det senaste exemplet på en växande och sorglig trend som bara i USA har sett en halvering av skattesubventionerade satsningar på förnybara energikällor endast mellan 2010 och 2016, enligt US Energy Information Administration.
Den fria marknadsmodellen med så lite statligt inflytande och överseende som möjligt har inte varit något annat än en social och ekologisk katastrof – särskilt för utvecklingsländer, menar Chandran Nair, själv affärsman och grundare till tankesmedjan Global Institute For Tomorrow. I sin nya bok The Sustainable State (”Den hållbara staten”) belyser han statens roll i det hållbara arbetet och ställer frågan om enskilda stater som Brasilien, Indonesien och USA är beredda att återplantera den förlorade skog som har jämnats med marken av den fria marknadens framfart.
Kina är ett land som numera axlar ett allt större klimatansvar när det gäller satsningar på förnybar energi och forskning kring ny teknik vars mål är att minska på de klimatskadliga fotavtrycken. Det har däremot Kina gjort, på vissa håll och framför allt i Youyu, en kommun i nordvästra Kinas Shanxiprovins. Youyu höll på att tas över av öken och torka, men satsningar på skogsprojekt har burit frukt och vänt trenden. 1949 var endast 0,3 procent av kommunen täckt av skog, 2016 var siffran hisnande 54 procent (vilket är högre än Kinas nationellt genomsnitt på drygt 21 procent, och världens 32 procent).
”Kontrollen över sandstormar låste upp Youyus ekonomiska potential”, skriver Chandran Nair, som själv besökt och studerat regionens ekologiska och ekonomiska tillväxt. Småskaligt jordbruk har blivit ”högkvalitativt och effektivt ekologiskt jordbruk” och skogarna har redan börjat locka turister en masse till sig och Youyu är, skriver Nair ”ett skinande exempel inte bara på miljöskyddsverksamhet, utan även miljöpånyttfödelse”.
Staten – klimatets räddare?
Kinas brist på demokrati och fortsatta beroende av fossila bränslen såsom kol och olja är ett kvitto på att den stora starka – och hållbara – staten inte finner sitt bästa föredöme i maoistkapitalistiska Solens rike. Men tekniken och marknaden i sig kan inte hjälpa världen undan en globalomfattande miljökatastrof, summerar Chandran Nair. Därför måste enskilda stater, särskilt i den rika västvärlden, axla större direktansvar genom politiska beslut och genom att mogna demokratiskt och visa större beslutsamhet.
”Men det finns många bevis för att den rika världens demokratiska institutioner, som de nu är utformade, inte kan möjliggöra föra sådana förändringar. Det är svårt att begära av befolkningar som är vana vid en viss levnadsstandard och vissa privilegier att underkasta sig den globala hållbarhetens intressen.”
Och ännu svårare blir det kanske att begära uppoffringar av enskilda länders medborgare när deras nuvarande ledare väljer att satsa större summor på vapenutveckling och spaningsteknik än att bekämpa klimatförändringar. När varken marknaden eller politiken går först måste den enskilda människan kanske trampa upp en tredje, alternativ, stig att följa – i hopp om att de övriga två ska komma efter.
Efter COP24
Klimattoppmötet COP24 i Katowice var en möjlighet till uppvisad mognad och insikt om klimatförändringarnas omedelbara konsekvenser efter ett batteri av klimatrapporter som visar att tiden är väldigt knapp. Parisavtalet från 2015 ska bli praktik, men att det inte räcker för att skyndsamt minska koldioxidutsläppen innan uppvärmningen når nivåer bortom mänsklighetens förmåga att rädda står klart sedan länge. Att länder världen över – däribland Sverige – minskar sina statliga stöd till förnyelsebara energikällor ställer allt högre krav på den fria marknaden att dra sitt strå till stacken. Men huruvida en redan frisläppt marknad i en ännu friare variant ska kunna leda mänskligheten i trygghet genom klimatförändringarnas skymning är det många som ifrågasätter.
”Marknadskrafter, drivna av vinsttänk, har alltför många ursäkter för att inte förändra sina klimatovänliga beteenden”, skriver Andrew Sheng, ekonom vid Asia Global Institute i Hong Kong, i en krönika för South China Morning Post.
Tills vidare står mänskligheten kvar i sin egenproducerade snöstorm och väntar på ett tåg som redan är försenat, och som mycket väl kan vara inställt.
På obestämd tid.
