Den dödliga sömnen 

Vinter i Wien, 1916. Första världskriget smular sönder Europa och bereder vägen för efterföljande decennier av gryende fascism och folkmord. Vid sidan av de sårade och lemlästade kropparna som kom tillbaka från västfronten stod det klart att världen förutom ett storskaligt världskrig led av en svårhanterlig epidemi.

Inga patienter uppvisade exakt samma symptom vilket fick läkare att befara att en drös nya sjukdomar hade brutit ut samtidigt. Det var inte förrän neurologen Constantin von Economo obducerade hjärnor till avlidna som sjukdomens identitet kunde fastslås: encefalits letargi, hjärninflammation.

Någon ”patient noll” har genom historien varit svår att spåra. Åren 1672–73 tog en sömnsjukepidemi London i besittning och paralyserade såväl invånare som läkare. Vad forskare senare kom att förknippa med ”sömnsjuka” efter långa och krävande expeditioner runtom i ett Europa sargat av blodiga skyttegravar och stridande nationer och ett Afrika plågat av kolonialism var att det fanns många förlagor till den epidemi som under ett relativt kort sjukdomsförlopp förvandlade miljontals människor till levande döda.

Parasitinfektion

Att ”sömnsjuka” bottnade i hjärnrelaterade problem var något som den brittiske Frederick Walker Mott påtalade i en studie redan 1899 efter att ha obducerat två kongolesiska patienter som förts till London för vård, men som avlidit. Snart stod det klart att infektionen härstammade ur parasitinfektionsarten trypanosomiasis och forskare från ledande europeiska kolonialländer skickades till Afrika för att ta reda på mer.

1902 års brittiska Sömnsjukekommission följde i sjukdomens spår och nådde till slut Victoriasjön där filariasis, en grupp parasitsjukdomar som drabbar både djur och människor, var vanligt förekommande. Filarier är trådliknande maskar som infekterar det lymfatiska systemet och angriper djur och människor via myggbett. Myggor smittas i sin tur genom intag av larver när de suger blod från en värdkropp som redan bär på sjukdomen. Filarier överlever i värdkroppens lymfsystem i flera år. Men det avgörande fyndet gjordes året därpå när afrikansk sömnsjuka definitivt kopplades samman med bett från tsetseflugor som burit på den encelliga och avlånga parasiten trypanosoma brucei.

25-årig sömn

I både Afrika och Europa kunde symtomen hos patienten sammanfattningsvis beskrivas som ett komaliknande tillstånd. Under de tio år som sjukdomen rasade som värst i Europa led patienter av vaket sömntillstånd utan förmåga att kommunicera eller uttrycka behov. Deras liv kantades av energilöshet, orörlighet och genomgående likgiltighet.

”De varken kommunicerade eller kände sig levande, de var lika innehållslösa som spöken och lika passiva som zombier”, skrev den framlidne brittiske neurologen och författaren Oliver Sacks i Awakenings från 1973, en redogörelse för 1900-talets sömnsjukeepidemi.

De hjärtskärande och drabbande livsöden som Sacks skildrar i sin bok är lika sanna som osannolika. Som att många av de dvalande sjuka ”vaknade upp” 50 år senare, alltjämt i tron att de är unga och att de endast sovit en begränsad tid. Att de till slut besegrade sjukdomen var i mångt och mycket tack vare en ny medicin: L-DOPA. En medicin som i dag bland annat används för att behandla patienter med Parkinsons sjukdom genom att ersätta bristen på dopamin i hjärnan, förbättra verkan av dopaminet eller bromsa nedbrytningen av dopamin.

Efterspel

1927 försvann Europas sömnsjukeepidemi lika hastigt och oväntat som den anlände ett decennium tidigare. Epidemins märkliga omständigheter, brist på efterföljande svar och drabbande livsöden har bidragit till mytologiseringen av sömnfarsoten i Första världskrigets kölvatten. Däribland i form av en Hollywoodproduktion baserad på Oliver Sacks bok Awakenings, med skådespelarna Robert de Niro och Robin Williams i huvudrollerna.

Många dog i sviterna av sömnsjukan, men desto fler tillfrisknade och kunde återgå till ett normalt liv. Majoriteten led emellertid av neurologiska och psykiska biverkningar – däribland Parkinsonism, ett kliniskt syndrom som bland annat kännetecknas av darrningar och balanssvårigheter, och som även är några av kännetecknen vid Parkinsons sjukdom.

Någon ny sömnsjukeepidemi av liknande magnitud har inte svept över världen sedan det abrupta och oväntade frånfället 1927. Men det blev en klen tröst för de drabbade, och för överlevande väntade en mörk framtid.
”Vissa patienter sveptes ofrånkomligen in i ett tidlöst och händelselöst stadium, berövade all känsla av historia och händelseförlopp. Isolerade händelser som brandlarm, middagsbjällror och ankomsten av vänner eller nyheter fick dem att vakna till liv för någon minut eller så, aktiva och uppspelta. Men det här var bara korta ögonblick i djupet av deras mörker”, skriver Oliver Sacks i Awakenings.