Klimatförändringarnas lika onda tvilling

KLIMAT Planeten Tellus blir allt varmare. Det tredje klotet från solen i vad som kallas för ”den beboeliga zonen” består till 70 procent av hav; en för människan på många sätt ointaglig värld. Men samtidigt en värld vars invånare nära nog halverats sedan 1970.

I miljontals år bibehöll jordens hav relativa stabila surhetsnivåer som möjliggjorde för ett rikt och varierande marint liv. I sammanhanget har det gått fort: oceanernas pH-värden har förändrats och ritat om framtidsförutsättningarna för allt marint liv – och livet ovanför, invaggat i föreställningen att havsytan utgör en trygghetsvall. Utan så mycket som ett tackkort har världshaven städat undan människans skit, bäst de kunnat.

”Våra hav är både hjältar och offer när det kommer till växthusgasen koldioxid”, skriver Naturskyddsföreningen och beskriver havsvattnets och dess ekosystems ovärderliga förmåga att ta upp koldioxid och bromsa klimatförändringar. ”Men eftersom koldioxidhalterna i atmosfären ökar så snabbt hinner haven inte med.”

30 procent av all koldioxid som frigörs i atmosfären absorberas av havet där en rad kemiska reaktioner uppstår som resulterar i ökad koncentration av vätejoner. En ökning som bidrar till att göra havsvattnet surare och karbonatjoner mindre rikliga.
Den enkla matematiken visar att ökade koldioxidnivåer i atmosfären även innebär ökade koldioxidnivåer i världshaven.

Industriell gryning

Om 2000-talets klimatnatt är havsförsurning var gryningen smutsig rök som bolmade upp ur 1800-talets industriskorstenar.

Industrirevolutionen skrev om människans levnadsvillkor och syn på sig själv och sin egen plats i världen. Människan tog klivet in från kylan och värmde såväl fabriker som bostäder med förgängliga naturresurser, till synes oändliga i kvantitet, och fick nya gudar att tillbedja.
Kol, järnmalm, olja, kobolt.
Engångsartiklar, sugrör, takeawaymuggar, blöjor.
Industrirevolutionens sot och smuts utgör prologen till det drama – och i slutändan potentiella tragedin – som utspelar sig i realtid. En dokusåpa utan förskrivet manus men med en rad givna slut. Nu är det hög tid för dramats deltagare att bestämma sig för vilket slutscenario som ska sätta punkt för det 200 år långa industridramat.
Hjälteepos eller katastrofslut?

Global soptipp

Vid industrirevolutionen var världshaven ännu en för sin storlek tämligen skralt besökt passageled, men snart blev den en given avstjälpningsplats för fabriks- och gruvavskräde och löste hälsoproblemen med de växande städernas soptippar.

I alla fall kortsiktigt.

200 år av industriell produktion och mänskligt leverne beroende av fossila bränslen har vid sidan om en växande mänsklig befolkning tärt hårt på planetens hav. Numera renderar uppgifter om döda valar och sköldpaddor vars magar innehållit plastartiklar endast korta notiser, kvävt marinliv är inget som längre är någon nyhet för någon. Bara ännu ett bevis på vad den mänskliga framåtandan och utvecklingen har lett till.

Släpp plasten loss – det är klimathöst!

Plast har visat sig vara en effektiv och målmedveten resenär. Att Arktis istäcken rymmer miljardtals mikroplastartiklar var något som till och med förvånade – och chockerade – Rachel Obbard, seniorforskare vid SETI-institutet i Kalifornien. Mellan 2005 och 2010 undersökte hon tillsammans med ett forskarlag från Dartmouth College nordpolens isar och dess förmåga att inkapsla kringdrivande mikroplast.
– Det var min första riktiga väckarklocka, säger hon till Syre Global.

Arktis var inte så orört som jag först trodde. Vi människor skräpar verkligen ner överallt.

Rapporten som Rachel Obbard och hennes forskarstab till slut publicerade i Earth’s Future 2014 blev också en väckarklocka när det gäller mikroplastavfalls förmåga att färdas långväga med hjälp av undervattensströmmar för att sedan kapslas in i säsongslivade istäcken innan de fortsätter sin mållösa färd.

Det är på vägen som mikroplasten gör mest skada, menar Rachel Obbard:

– När partiklarna frigörs är det som om de aldrig ens varit infrusna.

Många tas upp av små organismer med hälsokonsekvenser för dem och djur högre upp i näringskedjan. Och längre fram, i slutändan, kommer mikroplastpartiklar att tas upp av växter och alger och innebära faror för andra organismer.

30 procent av all koldioxid
som frigörs i atmosfären
absorberas av havet

Trots plastavfallets utmaningar för den biologiska mångfalden och allt marint liv är det ett svårt område att bedriva forskning i, berättar hon. Initiativ sker med hjälp av såväl regeringar som den privata sektorn, men trots all uppmärksamhet kring rapporten 2014 har hon gått bet när det gäller uppföljande forskningsprojekt. Och fastän plastproblemet i Arktis inte fullt ut går att koppla samman med klimatförändringar står utvecklingen här – som med så mycket annat – ändå och faller med människans förmåga att bromsa globala temperaturhöjningar.

– Mikroplaster är ett stort problem i sig, säger Rachel Obbard.

Banbrytande korallrevsexperiment

Ken Caldeira, klimatforskare vid Carnegieinstitutionen för forskning vid Stanford University, kunde 2016 visa vidden av skadan som koldioxidutsläppen i atmosfären åsamkar havens korallrev. Och det genom att använda en alkalisk substans för att förändra havsvattnets kemi vid en atoll i Stora barriärrevet utanför Australiens östkust. Resultaten, publicerade i Nature, var slående och visade på minskade nivåer av havsvattensyrligheter:

”När oceankemin återställs till närmare de förindustriella förhållandena ökar nätförkalkningen”, skrev forskarlaget. ”Genom att tillhandahålla resultat från det första havsvattenkemiska manipulationsexperimentet för ett naturligt korallrevsgemenskap kan vi visa att nettosamlingskrävningen hålls nere jämfört med värden som förväntas råda vid förindustriella förhållanden.

Det indikerar att havförsurning redan kan ha försämrat korallrevstillväxten.”

Experimentet var det första i sitt slag som ägde rum i en verklig havsmiljö i stället för i ett laboratorium, och visade på de förödande effekterna som havsförsurning har haft på korallreven. Något som Ken Caldeiras forskarlag också gjorde var att skaka undan tvivlen om att det faktiskt är de människoframtvingade klimatförändringarna som tvingat fram korallrevens försämrade välmående, men då kopplat förändringarna samman med varmare temperaturer, kustutsläpp och överfiske – och inte havsförsurning.

– För första gången bevisar vi i ett verkligt ekosystem att havsförsurning redan påverkar korallreven, sa Ken Caldeira.

”Vi kan göra något åt det” ...

Korallrev bygger sina skal utav kalkhaltig kalciumkarbonat, en process som tar stor skada av att världshaven beräknas vara 30 procent surare i dag än innan industrirevolutionen tog sina första rossliga skorstensandetag. Och om koldioxidutsläppen inte minskar kan vi räkna med ett ”permanent förfallstillstånd” av världens korallrev lagom till 2050, menar Ken Caldeira.

De banbrytande resultaten från korallatollen utmed Stora barriärrevet i Australien kastar också några smulor hopp inför framtiden, menar David Kline, marinekolog vid Scripps Institution of Oceanography i La Jolla, Kalifornien. Minskade utsläpp skulle vara till stor hjälp för reven, menar han.

– Det här visar att om vi faktiskt kan göra något politiskt åt klimatförändringarna skulle reven kunna svara, säger David Kline till Nature.

... men inte alltför sent

Sedan människan förklarade industriåldern invigd beräknas 22 miljoner ton koldioxid har tagits upp havet – varje dag. Inalles 525 miljarder ton koldioxid har nått atmosfären enbart under de senaste 200 åren. Forskarvärlden målar upp olika scenarios där den mest optimistiska – där kraftigt minskade koldioxidutsläpp blir verklighet genom politiskt bindande avtal – ändå förutspår ytterligare försämrat pH-värde i havet, något som ytterligare försvårar levnadsförhållandena för marint liv.

Fortsatt havsförsurning och uppvärmda hav kan i slutändan riskera livet för 70 procent av alla kallvattenkoraller som huserar i norra Atlanten under 1 500 meter djup och i så låga temperaturer som fyra grader. Fortsatt försurning av Atlanten skulle även medföra globala konsekvenser, visar en rapport publicerad i Nature tidigare i år.

”Försurat djuphavsvatten skulle exporteras söderut och sprida frätande vatten till världens oceaner”, skriver forskarlaget vid Instituto Investigaciones Marinas med säte i spanska Vigo.

Sista-minuten-städning

Vid sidan om bindande politiska beslut fattade vid klimattoppmöten som COP24 i Katowice kan samma ingenjörsanda som gett upphov till ångmaskiner, brödrostar och 3D-skrivare visa sig bli havets räddare i nöden.

Kanske rentav den moderna människans sista livlina i sin ryska roulett med sin långsiktiga överlevnad.

Och ett exempel på när nya tekniska lösningar går samman med yrkesfiskare, regeringar och icke-statliga organisationer är det så kallade ”mFish”-initiativet som förser småskaliga fiskare i framför allt utvecklingsländer med GPS-utrustning och mätinstrument som tillhandahåller information om fångster, väderförhållanden och position, uppgifter som forskare senare kan använda för att bättre kartlägga överfiske och klimatförändringar. När pilotprojektet gick av stapeln i Indonesien 2015 gav det ett dussin fiskarsamhällen goda förutsättningar till samarbete och omfattade till slut 20 000 yrkesfiskare, en siffra som femdubblades året därpå.

22 miljoner ton koldioxid –
tas upp av havet. Varje dag.

I höstas lanserade den nederländska organisationen Ocean Cleanup sitt havsstädningssystem under stort massmedialt pådrag och tack vare donationer från privatpersoner och privatsektorn. Förutom att en 600 meter lång och tre meter djup mobil ”kustremsa” i Stilla havet ska dra till sig flytande skräp genom att samverka med vågor, strömmar och vindar ska det holländska teamet bakom den tekniska uppfinningen även samla in underlag till studier om plastavfalls påverkan på världshaven. Och fastän få motsäger projektets förmåga att sätta fingret på plastavfalls förödande konsekvenser menar kritiker att projektet är ineffektivt med tanke på att de flesta plastartiklar som flyter omkring i våra hav är mikroplast och så små att artiklarna undkommer Ocean Cleanups anordningar. Än svårare för projekt som Ocean Cleanup och andra plastdammsugningsprojekt ute på öppet hav är att komma åt de miljardtals plastpartiklar som visar sig sitta fast i arktiska istäcken.

Ett annat problem, skriver biologen David Shiffman i Southern Fried Science, är att så få experter när det gäller nedskräpning i marina områden tror på Ocean Cleanups långsiktiga framgång, och att så många beklagar den okritiska granskning som projektet fått i världens mediebevakning:

”Det är frustrerande att så mycket pengar pumpas in i det här projektet när alla marinskräpexperter jag känner säger att designen är bristfällig. Alla miljontals dollar skulle kunna spenderas på långt mer produktiva saker”, säger en anonym marinexpert till Shiffman.

Klimatförändringar – big business

Projekt som Ocean Cleanup är ett i raden av exempel på privata, dyra och medialt uppmärksammade projekt med uppdrag ”rädda miljön”. Lika många politiker och tjänstemän som flugit, åkt tåg eller bilat till det polska koldistriktet och klimattoppmötet i Katowice finns det företagslobbyister, klimatkämpar och innovatörer.

Klimatfrågan är vår tids viktigaste, och det märks inte minst i marknadens förflyttningar och väckta intresse för hållbara varor och förnyelsebara energikällor. I boken Windfall kartlägger journalisten McKenzie Funk den blomstrande ekonomin som blottlagts i den globala uppvärmningens spår och påminner läsaren om att en fri marknad inte kan lösa allt, klimatfrågan inkluderad. Den insikten skänker, menar han, mänskligheten en otvetydigt klar moralisk insikt om uppgiften som ligger framför henne.

”Från och med nu kan många av oss bli rika”, summerar McKenzie Funk.

”Många av oss kan bli höga. Livet kommer gå vidare. Men innan det gör det borde vi alla säkerställa så att vi verkligen inser vilken sorts verklighet det är vi köper.”

Och vilken framtid?