← Till Tidningen Global
Radar · Analys

George Bush: en böjbar makthavare

George Bush.

När George Bush 1989 tillträdde som USA:s 41:a president var det i en tid av öppnade gränser, gränslösa möjligheter och möjliga nya geopolitiska allianser. När han den 30 november avled, 94 år gammal, var det med ett intressant politiskt verk förevigat i historieböcker och av krig och kontroverser dominerat eftermäle.

USA/ANALYS Innan Berlinmuren föll samma år som George Bush fick äran att för första gången svinga upp fötterna på skrivbordet i Vita huset hade han åtnjutit ett liv som vice-president under Ronald Reagans åttaåriga presidentskap, haft posten som CIA-chef och smitt sin egen lycka som företagare i delstaten Texas.

Det var till Texas som George, hustrun Barbara (som också gick bort tidigare i år, 73 år gammal) och äldste sonen George W flyttade från östkusten och började sitt nya liv granne med prostituerade. Då hade andra världskriget skrivit om världspolitiken, världsmarknaden och George Bush personligen.

Välsignades med dåligt samvete

17 år gammal hade han tagit värvning efter Japans invasion av Pearl Harbor och stred i den blodiga kampen över kontroll om Stilla havet. George Bushs plan sköts ner och till skillnad från sina kamrater lyckades han skjuta ut sig och bli upplockad av en ubåt som mirakulöst nog uppehöll sig i närheten.

De andra dog och känslan av att de hade offrats och han välsignats med möjligheten att leva vidare skulle komma att hemsöka honom i resten av livet.
”Jag välsignades med ett konstant dåligt samvete”, som George Bush själv en gång uttryckte det.

Pappas nazistkopplingar

Känslan av utvaldhet är annars en röd tråd i maktklanen Bush. Liksom klanen Trump har flera generationer av Bushmän fötts i en överklassmiljö där kraven på prestationen och samhällsinflytande fanns redan från början.

Familjens riktiga rikedom grundades i Ohio och av Samuel Bush, George Bushs far, som efter jobb som mellanchef inom tågindustrin via en chefspost vid ett stålverk till slut etablerade sig som koordinator i vapenköp mellan militären och den privata vapensektorn och blev sedermera senator.

Samuel Bush var en av grundarna till Union Banking Corporation som 1942 misstänktes gömma guld åt nazisterna i strid med handelsembargon och etiska riktlinjer. Än mer pikanta och besvärliga för familjen Bush har uppgifterna som sipprade ut 2004 – samtidigt som Samuel Bushs barnbarn George W var president – är att Samuel Bush hade ekonomiska intressen i bolag som inte bara gjorde affärer med Nazityskland efter krigets utbrott utan även utnyttjade slavarbetskraft från dödsdömda fångar i Auschwitz.

Överlevde 1970-talets högerskandaler

Samuels son George såg samma krig i vitögat som stridande soldat, men växte annars upp i en skyddad och färdigutstakad verkstad där den amerikanska vita eliten avlade fram morgondagens makthavare vid de dyraste elitskolorna och universiteten.

Men en av nycklarna till att George Bushs skiljde ut sig från mängden och ändå nå toppen var hans förmåga att snabbt orientera sig i skiftande och skakiga politiska landskap.

George Bush kom in i ett republikanskt parti i mitten av 1960-talet och försvarade i motsats till sina partikamrater kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar i abortfrågan, en känslig hållning i ett läge då den nykonservativa högern som Bush själv skulle bli en bärande pelare till redan var ett talfört embryo.

Han ingick sedan i Richard Nixons brottbesudlade administration på 1970-talet och överlevde politiskt utan bestående ärr eller fläckar och blev CIA-chef 1976 i ett läge då även underrättelsetjänsten var i gungning och blåslaget efter avslöjade statskupper för att störta utländska ledare som Patrice Lumumba i Kongo, Fidel Castro i Kuba och Salvador Allende i Chile.

Från kritiker till knähund

Den nyliberala högern fick i Ronald Reagan ett perfekt affischnamn att pryda 1980-talets marknadsliberalism med. George Bush var Reagans motståndare i kampen om att bli Republikanernas presidentkandidat mot Demokraternas Jimmy Carter 1980 och kallade den nyliberala skattepolitiken för ”voodooekonomi”, ett slags häxbrygd som kunde slå hur som helst och snart vara bortom politikers och marknadens kontroll.

Men snart skulle George Bush gå från att vara Reagans motståndare och kritiker till att bli hans trognaste allierade och knähund. Efter att han insett sig besegrad blev han erbjuden vice-presidentposten i Reagans stab, och det av Reagan själv via telefon. George Bush befann sig själv i sin svit med en öl i handen och gick från framtidslös till vicepresident inom loppet av några minuter.

Våldets president

Liksom sin son George W:s åtta år som president dominerades George Bushs fyra av krig. Berlinmuren föll i november 1989, hans första år som president, och året senare inleddes upptrappningen till det första Gulfkriget.

Men kanske mest omskakande på ”USA:s bakgård”, Latinamerika, var Bushs beslut att låta invadera Panama och störta landets kontroversiella och länge Washingtonstödda president Manuel Noriega med narkotikasmuggling som politisk och militär förevändning.

USA:s invasion av Panama trappade upp CIA:s krig mot narkotikan i Latinamerika – framför allt i Colombia – men blev även ett bevis på den dubbelinställning till korrupta ledare med band till organiserad brottslighet som inte bara Bushs presidentskap, utan de flesta sedan andra världskrigets slut uppvisat.

Makthavare i det dolda

Efter sin pensionering från toppolitiken dröjde sig George Bush kvar som konsult och länk mellan amerikanska olje- och vapenintressen och diktaturer, bland annat Saudiarabien. Den 11 september 2001 befann han sig i New York och mötte familjemedlemmar till Usama bin Ladin för Carlyle Group och diskuterade vapenaffärer samtidigt som World Trade Centertornen föll några kvarter bort från det femstjärniga hotellet.

Som före detta president och CIA-chef har Bush fortsatt att ta del av hemligstämplade rapporter, något som varje ex-president är berättigad att göra men något få gör, och fortsatt att utnyttja sina kontakter för att bereda väg för sina söner George W och Jeb, den senare lyckades emellertid inte bli Republikanernas presidentkandidat 2016.

Slut på Busheran?

När George Bush nu lämnat jordelivet skrivs de första analyserna om hans politiska gärning i tron om att det mesta och viktigaste har inkluderats. Men precis som den grävande reportern Russ Baker skriver i ”Family of Secrets”, en genomgång från 2009 om Bushdynastins maktbruk och maktmissbruk alltsedan 1900-talets början:

”Det här är den sanna berättelsen om en familj vi trodde oss känna till – och ett land vi knappt lärt känna.”

Ett land, ett USA, som i modern tid haft Bushman på några av samhällets viktigaste poster under fyra av 1900-talets senare decennier och 2000-talets inledande årtionde. Frågan är kanske inte om, utan när, en ny Bush från en ny politisk generation kommer göra anspråk på presidentposten.