Fotbollens sociala kraft

SKOTTLAND I Gallowgate kunde du inte gå på gatan utan att bli rånad eller knivhuggen. Alla hade problem här och folk flydde till alkoholmissbruk och droger, säger Kelly Coyle.

Den 28-åriga Kelly växte upp bredvid Celtic Park i Glasgow, hem för fotbollsklubben som satt Henrik Larsson på världskartan. Hon brukade titta på matcherna från höghusbalkongens lugn. ”Paradis” står det på stadions kortsidor, men östra Glasgow är ett helvete för många. 

Här frodas sociala problem likt andra fattiga områden runtom Skottland. Drog- och alkoholmissbruk präglar livet för de många irländska ättlingar som bor runt stadion. Celtic är en av få flyktvägar från svårigheterna med en unik kultur färgad av misär och solidaritet. 

Givmildhet och gemenskap; sport och politik; uppgivenhet och hopp. Statens närvaro är liten trots den irländska diasporans behov, så grannar har tagit saken i egna händer. Matbanker åt hungriga familjer, tillfälliga boenden åt hemlösa, och klädinsamlingar runt Celticstadion. Klubben har länge haft nära till välgörenhet och den irländska självständighetsrörelsen. När supportergruppen Green Brigades drog igång organiserades en aktiv rörelse som inspirerat många.

Pyroteknik och politik

Brittiska fotbollshuliganer har ett ökänt rykte världen över. När ett 20-tal supportrar startade ultras-gruppen 2006 spreds farhågan om en återgång till sportens mörkare tider. Ultras kallas de mest hängivna av supportrar, som ansvarar för banderoller, sånger och annat som berör läktaren. Deras politiska radikalitet och förkärlek för pyroteknik gör dem till en måltavla för rivaler och politiker. 

Enligt Green Brigades medlemmar samlar de mat och kläder åt behövande, samt politiska internutbildningar kring olika sakfrågor. Sen förgyller de matcherna såklart, deras huvudsyfte. Green Brigades sysslar inte med arrangerade bråk men är inte rädda för att försvara sig, förklarar de. Våldet från rivalerna är alltid närvarande.  

Det är få som vill ställa upp på bild eller med namn. Ingen vill tala åt ”gruppen”– som de kallar den – som organiseras ledarlöst och demokratiskt.

Green Brigades har gjort sig kända för sin spetsiga politik: regelbundna sånger och banderoller om IRA, den irländska republikanska armén, och banderoller mot brittisk utrikespolitik. 

Gruppen håller till på den enda ståplatsen, stadions norra läktare. Deras palestinska flaggor har krockat med Uefa, det Europeiska fotbollsförbundet, som bötfällt klubben flera gånger för politiskt laddade symboler. Förra året, efter en match mot israeliska Hapoel Be’er Sheva, fick Celtic 8 000 pund i böter för flaggorna. Som svar samlade Green Brigades in 176 000 pund  till den palestinska läkargruppen Medical Aid for Palestinians.

För Paul Quigley följer de ett långt etos av politiskt engagemang som kännetecknar den irländska diasporan. Han kan ej prata för Green Brigades, men talar fritt om den kampanj de fört med andra supportergrupper, mot skotska parlamentets kriminalisering av stötande sånger och banderoller. 

– Polisen har länge förföljt våra rivaler Rangers, för deras sekteristiska sånger med ett tydligt hat mot folk baserat på etnicitet eller religion. Folk må tycka våra sånger är stötande, men de är politiska och handlar om den irländska frihetskampen, det är inte sekterism. Lagen riktades mot oss, men alla supportrar påverkades, säger Paul Quigley. 

Tillsammans med grupper från hela Skottland förde de en sjuårig kampanj mot den regionala lagen som slutligen upphävdes i april i år. Lagen olagliggjorde ”stötande” sånger, banderoller eller ägodelar. Resultatet blev att supportrar runtom regionen åtalades för stötande uttryck av olika slag. Många av gruppens medlemmar är fortfarande åtalade för stötande banderoller, t-shirts eller sånger; främst genom koppling till IRA. 

– Supportrar utmålas som fördomsfulla fyllon, men dessa fyllon förlitade sig på massor med talang för att påverka politiken. Fotbollen är en enastående plattform för social förändring. Sportpassionen avtar aldrig, och vi lutade oss på den genom förföljelsen och åtalen, säger han. 

Storbritanniens dödligaste stad

Glasgow är Skottlands största stad med nästan två miljoner invånare. Här bor en stor katolsk diaspora från Irland, och ännu fler protestanter. Fotbollen delar staden likt floden Clyde, med Celtic FC som den irländska, katolska klubben, och Rangers FC som den unionistiska, protestantiska klubben. Det kan vara livsfarligt att vistas i rivalområden eller pubar med fel färger på sig.
Staden drabbades hårt av konservativa Margaret Thatchers nedskärningar som stängt regionens gruvor och industrier. I dag står de övergivna; ett dystert minne av en tryggare tid. Glasgow genomgår en estetisk upprustning av stadens yttre, men jobben som försvann återvände aldrig. 

Vad gäller hälsoindikationer är staden Storbritanniens dödligaste. Det kallas ’Glasgoweffekten’, en felaktig benämning menar David Walsh från Glasgow Centre for Population Health. Han forskar kring varför Glasgowbor har 30 procent högre sannolikhet att dö innan de fyllt 65, jämfört med liknande avindustrialiserade städer som Manchester, Liverpool eller Belfast. 

– Verkligheten är inte bra, i dag lever en tredjedel av barnen i fattigdom. Skottland har de största hälsoojämlikheterna i Västeuropa och Glasgow toppar listan. Det är upp till 15 års skillnad i livslängd mellan Calton i öster och områden som ligger några kilometer bort. Fattigdom är den främsta orsaken till dåliga hälsa, säger David Walsh.

Folkhälsoforskaren menar att problemen är politiska. De konservativa regeringarnas nedskärningar sedan 2010 har slagit hårt mot bidragstagare. Enligt Trussell Trust, en av flera matbanker som arbetar i Skottland, ökade användningen av deras tredagars matpaket från 5 726 stycken år 2011, till 145 865 år 2016. Den totala siffran brukare är okänd men betydligt högre, menar David. 

– Fattigdom påverkar hälsan genom stress och överarbete. Sen finns det uppgivenhetssjukdomarna, som alkohol, droger och självmord som alla sätter Glasgow på en annan nivå. Storbritannien var redan bland de mest ojämlika samhällena i världen innan nedskärningarna, men vi färdas baklänges i dag.
Det är vidrigt, saker kommer förvärras, berättar han.

”The Glasgow Smile”

Glasgows historia är märkt av den irländska konflikten. Staden växte snabbt mot 1800-talets slut med den irländska massinvandringen, på flykt från öns hungersnöd. De hamnade i östra Glasgow och marginaliserades socialt och politiskt. Det var så Celtic FC skapades 1887, av en präst i Calton som ville hjälpa de fattiga invandrarna.

Calton i östra Glasgow är fortfarande bland stadens fattigaste och hem åt många från Green Brigades. Deras ärrade ansikten vittnar om utsattheten. Fattigdomen har gjort knivvåldet till en sadistisk, säregen del av stadens kultur. Protestantiska knivgäng härjade i Bridgeton, ett stenkast från Calton, och andra delar av staden på 1930-talet, på jakt efter irländska katoliker.
Knivvåldet slutade aldrig. Det vanligaste ärret kallas ”The Glasgow Smile”.

Markeringen går ut på att dra en kniv från mungipan längs kinden, ibland upp till käkens slut. Bland Green Brigades medlemmar är flera ärrade för livet och de groteska vittnesmålen är många.

– Jag minns en söndagsmorgon på väg till jobbet, då jag stötte på en man några meter från mitt hus, hans vita skjorta dränkt i blod. När jag närmade mig såg jag att hans kind var öppen upp till örat och tänderna syntes tydligt, säger ”Jack”, som ej vill uppge sitt riktiga namn.

”Alla är välkomna”

Han har sett det mesta säger han, och ärren tyder på det. Men Jack är ingen våldsromantiker. Social rättvisa, ett fritt och förenat Irland, och fotbollen, är hans passion. De utrikespolitiska diskussionerna är många när Jack samlas med andra medlemmar. 

51-årige Michael Pringle har ett ärr längs mungipan, men det är inget han pratar om. Han var med när gruppen startades och ser Green Brigades som en familj. Gruppen hänger upp banderoller för Michaels treårige son Clinton, som omkom då han blev påkörd av en bil. De har även stöttat honom ekonomiskt och döpte trofén för den årliga antirasistiska fotbollsturneringen efter Clinton.

– Alla är välkomna här, precis som när klubben grundades åt fattiga invandrare. Supportrarna har alltid varit politiska men gruppen gjorde de unga politiskt medvetna. Det är så enkelt att vara höger idag, men när arbetarklassungarna ser oss och hur vi stöttar varandra, lär de sig att tänka kritiskt, säger Michael Pringle. 

Hundratals samlades för turneringen, en sommarhöjdpunkt för många i östra Glasgow som inte har råd att åka på semester. En heldag med lag från hela Skottland och massor av nationaliteter, samt en möjlighet att samla ihop kläder och mat till de behövande. Och öldrickande såklart, den mest traditionella av skotska hobbysysslor.

Maria är en livslång Celticanhängare och en av två kvinnor i gruppen. Hon organiserar insamlingarna till den lokala matbanken bredvid stadion. 

– Det var stort för mig att gå med i gruppen, vi fick jobba hårt för att bevisa att vi var hängivna fans, men Celtic är mitt liv. I dag är jag välrespekterad. Vi är inte alltid ense om allt som görs, precis som i en stor familj. När vi samlar pengar och matdonationer är det så värmande att se generositeten där folk ger vad de kan, säger Maria, som ej vill uppge sitt efternamn. 

Gruppen är lågmäld med sitt engagemang och skyltar inte med matinsamlingen. När en grupp Rangerssupportrar kastar bengaler mot turneringsdeltagarna springer hundratals av gruppens medlemmar efter dem, förgäves. Förövarna flydde i bilar och det kortvariga tumultet glöms snabbt bort.

En splittrad stad

Green Brigades må ha många anhängare men utanför läktaren är känslorna blandade. De polemiska IRA-sångerna är stötande för många i staden som även kallas lilla Belfast. Minst 20 procent av Skottlands befolkning är katoliker, de flesta från Irland och bosatta runt Glasgow.

Samtidigt präglas staden av den unionistiska rörelsen. Den protestantiska Oranienordern är en frikyrka med stark närvaro i Nordirland och Skottland. Parader genom bostadsområden kännetecknar dem. Där sjungs det ofta numera förbjudna sånger som den om ”Billy Boys”, knivgänget från Bridgeton som jagade katoliker. 

”We’re up to our knees in Fenian blood, surrender or you’ll die” sjungs det; vi står upp till knäna i irländskt blod, ge upp annars dör ni. Glasgow har fler Oranienmarscher än Belfast, rörelsens hjärta. 

– I Glasgow representerar fotbollströjan din religion och politik. Folk har dött av våldet. Vi vill inte överdriva sekterismen i Skottland men en tiondel av skottarna uppskattas ha de här åsikterna. Det handlar om en etnisk och politisk världssyn, säger Dave Scott.

Dave jobbar för den anti-sekteristiska organisationen Nil by Mouth. Organisationen grundades efter att Celticsupportern Mark Scott mördades av en sympatisör till unionistiska väpnade grupper 1995. I dag har mördaren avtjänat straffet och bor granne med Kelly Coyle och hennes make Jason i Bridgeton i östra Glasgow, omringat av katolska områden. 

– Vi trivs med våra grannar. Glasgow har mognat tillräckligt för att gå vidare från vår tidigare identitetskris, så att folk kan fira sin kultur och historia utan aggression, säger Kelly Coyle. 

Kelly är konstnär, fotograf, mamma till två barn och gift med 45-årige Jason. De ekonomiska svårigheterna tvingade dem att använda Green Brigades matbank.

– Vi är definitivt inte rika men i dag har vi mat på bordet och det är vi lyckliga för. För några år sedan fick vi ta hjälp av matbanken för att bidraget drogs in. Visst hade en ny bil eller semester varit kul, men vi har det vi behöver, säger Jason Coyle. 

Båda är Celticsupportrar i ett Rangersområde. Jasons föräldrar är från Irland men han är inte katolik. Kellys relation till fotbollen och religionen är mer komplicerad. Hon växte upp hos sin katolska mamma efter att hennes protestantiska pappa dog. Familjen på pappas sida var aktiva i Oranienordern men Kelly gick på katolsk skola och stöttade Celtic; ett problem för protestanterna i släkten. Kellys styvpappa? Han var irländsk republikan, alkoholist och våldsam mot Kelly och mamma.

– Mitt hjärta är kluvet för när jag hör Oraniensångerna får jag glada barndomsminnen, även om jag lärde mig att de sjöng om att mörda oss. När jag hör IRA-sångerna på Celticmatcherna minns jag styvpappa som lyssnade på det när han drack och blev våldsam. Gladaste har jag varit av att titta på Celtic från min farmors balkong och lyssna på Oranienmusik samtidigt, säger Kelly Coyle.

Politiska sånger

De tycker inte att IRA-sånger har en plats på läktaren, även om de annars stöttar Green Brigades. Likt Dave Scott ser de ingen skillnad på de politiska sångerna, och Rangers anti-irländska, anti-katolska sånger. 

– Attacker mot katoliker är vanligast, som nyligen när folk från Oranienmarschen spottade på en katolsk präst. Men de som säger att IRA-sånger bara är politiska är oärliga. Jag växte upp i Nordirland och ser hur lätt en kan vara radikal när konflikten inte påverkar dig. IRA var ansvariga för hemska attacker mot civila, klart folk tar illa upp, säger Dave Scott. 

Trots kritiken är flaggorna och IRA-sångerna en ständig närvaro på läktaren. Men Green Brigades kretsar mer kring fotboll och välgörenhet.

Klubbkulturen skapar ständigt nya kampanjer. Den senaste leds av tre kvinnor från den norra läktaren, för att få gratis mensskydd på fotbollsarenan. 24-åriga Orlaith Duffy och 29-åriga Michaela McKinley är förvånade av framgången.

– Vi inspirerades av arbetarklassvinsten mot den orättvisa fotbollslagen och började en namninsamling riktad mot Celtic. Nu har vi dussintals klubbar i skotska ligan, Premier League i England, samt lägre divisioner som stöttar kampanjen. Det är viktigt för att visa att klubbarna tänker på sina kvinnliga fans, säger Orlaith. 

Orlaith växte upp i norra Irland och var trots det ofta på matcherna i Celtic Park. När hon träffade sin partner på en bortamatch i Italien flyttade hon till Glasgow. Tillsammans med Michaela träffas de i Green Brigades pub nära stadion och går med gruppen till den norra läktaren.  

– Det är viktigt att kvinnliga fans inser att de har en röst och kan göra skillnad. Därför vill vi att kampanjen ska vara gräsrotsledd. När man fått erfarenhet av politisk organisering och uppnår sina mål blir det en viktig lärdom för framtiden, säger Michaela.

Med kampanjen hoppas de få fler kvinnor till läktaren, som de beskriver som en välkomnande och trygg plats. Med Celticandan vill de stötta unga kvinnor som inte har råd med mensskydd och skapa större engagemang. 

För Kelly Coyle är det människorna hon tar med sig från Gallowgate. Tack vare de hårda levnadsvillkoren känner hon många ärliga, generösa personer med starka viljor. 

– Vi var tvungna att kämpa för allt. När du kommer från ingenstans är det värt mycket att få kämpa för något. När du kämpar dig genom livet utan någonting och du ser ett glimrande hopp, kommer du använda all din styrka för att nå dit. Om viljan vacklar är det viktigt att komma ihåg det vi lärde oss i Gallowgate, att saker alltid kunde vara värre, säger Kelly Coyle. 

Det är svårt att säga om det är Celtic som färgat östra Glasgow, eller tvärtom. Vad som är säkert är att svårigheter är inget hinder för förändring om viljan finns. Och på norra läktaren i östra Glasgow finns det gott om vilja.