Ett frihandelsavtal  för drömmare

Det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta blev verklighet i Kanada, Mexiko och USA 1994. Nu, 24 år senare, ska avtalet bytas ut. Eller moderniseras. Eller reformeras. Allt beroende på vem du frågar. Det politiska läget – och framför allt klimatet – är ett annat: Kanada och Mexiko styrs av vänstersinnade ledare, Justin Trudeau och den tillträdande Andres Manuel López Obrador, USA tror numera på dyra tullar och väljare kräver klimatansvar. Nya tider kräver moderna handelsavtal.

Nafta-kritiker summerar frihandelsavtalets 24 år som en raksträcka för amerikanska intressen att skattefritt plundra kanadensiska och mexikanska industribrunnar. Men det förestående paradigmskiftets demonproducent kommer emellertid varken från miljövänstern eller lobbyhögern, utan från Vita huset. 

Donald Trump ser i Nafta en fiende till amerikansk industri och handelsjämlikhet, och samma sak har USA:s president sagt om Kina och EU.
Nafta-förhandlingarna gick av stapeln i ett geopolitiskt känsligt skede. 1990-talets början: en järnridå hade demolerats i Östeuropa och ett kallt krig tagit slut. Jugoslavien var i sönderfall och USA:s president George Bush ”vann” Gulfkriget och tvingade Saddam Hussein ut ur Kuwait och säkrade västvärldens oljetillgångar. Men på hemmaplan hade han inte en chans att bli återvald.

Politiskt vägskäl

1992 var inte bara året för demokraten Bill Clintons promenadseger mot den sittande republikanske presidenten, det var även året för FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Kända artister sjöng om en grönare värld och världssamfundet kom överens om bland annat Klimatkonventionen, Biodiversitetskonventionen och Agenda 21. En hållbar världs framtid låg i potten, sargad efter decennier av kärnvapenkapprustning, Kalla kriget och frågetecken kring den sociala och ekologiska hållbarheten i ständig ekonomisk tillväxt.

Tanken om ett nordamerikanskt frihandelsavtal var inte ny, snarare en ideologisk följd av den amerikanske ex-presidenten Ronald Reagans aggressiva handelspolitik och en naturlig konsekvens av avtalet som redan fanns mellan Kanada och USA sedan 1988.

Nafta lämnade dock skissbordet först när Mexikos president Carlos Salinas de Gortari uppsökte George Bush i syfte att göra frihandelsduon till en trio.

Nyliberalt vägval

President Gortaris nyliberala marknadssyn hade redan privatiserat stora delar av Mexikos banksektor och bundit peson kring dollarn. Mexikos ekonomiska horisont fanns enligt Gortari norrut – längre söderut, i Latinamerika, hade USA:s inflytande i form av seglivade högerdiktaturer lett till repression och svåra ekonomiska trångmål i form av IMF-initierade avregleringar och slopade tullar. Arbetslösheten var utbredd och miljontals människor – särskilt från Centralamerika – sökte sig norrut i hopp om ett bättre liv.

I Mexiko kritiserades Nafta-planerna från fackförbund, bönder och miljörörelser. Att landet skulle vara slagkraftiga och konkurrera på lika villkor med Kanada och USA föreföll omöjligt om tanken inte var att locka utländska intressenter och bolag med billig och lydig arbetskraft, reapriser på naturtillgångar och försämrade miljölagar. 

Nafta föddes i samma veva som zapatistupproret i södra Mexiko och det så kallade ”decembermisstaget”, där Gortaris regering devalverade peson mot den amerikanska dollarn och förlorade kontrollen över situationen. Peson tappade stort i värde och Mexiko vandrade in i frihandelns förlovade land i svår ekonomisk kris kryddad med ökad fattigdom och massarbetslöshet. Gortari, mannen som tagit sitt lands hand och lagt den i Naftas kakburk, slank själv iväg i exil.

Miljöhot i Kanada

I Kanada har Nafta-avtalet haft betydelse för arbetsmarknaden och satt sin prägel på den politiska utvecklingen. Landet har inte upplevt någon ökad arbetslöshet som experter kunnat tillskriva frihandelsavtalet i sig, men däremot gör Nafta det svårt för ursprungsfolk och miljörörelser att få ekologiska intressen att i slutändan väga tyngre än de ekonomiska.

Naftas ”proportionsklausuler” har också orsakat problem. I teorin innebär klausulerna (som Mexiko undantogs) att Kanada måste bibehålla en konsistent energiproduktion av olja, naturgas och kol i exportsyfte. Kritiker menar att klausulen i praktiken har fråntagit Kanada den långsiktiga kontrollen över sin egen marknad – och naturtillgångar.

– Nafta har gjort kanadensisk olja och gas till nordamerikansk olja och gas som vi har ytterst begränsad kontroll över, säger Maude Barlow, hedersordförande i Council of Canadians, till CBC.

Nafta har därtill urholkat Kanadas möjlighet att lägga grunden till en ekologiskt hållbar och säker energiplan som på sikt kan äventyra landets klimatförpliktelser, menar Gordon Laxer, ekonomiprofessor och grundare av Parkland Institute. Nafta låser i stället fast avtalsnationerna i en framtid med höga utsläppsnivåer. Och klimatförändringarnas ekonomiska och mänskliga kostnader i spåren av återkommande orkaner i USA, torrperioder i Mexiko och smältande istäcken i arktiska Kanada gör att Nafta inte är någon hållbar handelsavtalsmodell i dag, summerar Laxer och ett ekonomiteam från USA och Mexiko i rapporten ”Nafta 2.0.”:

”Nafta togs fram innan den gängse medvetenheten kring klimatförändringar var ett faktum och började påverka oljebolag”, menar de.

Miljörörelsens stöd

Rapportens slutsats är intressant med tanke på att Nafta-avtalet troligen inte hade blivit verklighet utan den amerikanska miljörörelsens stöd. 

”I dag har vi chansen att återskapa världen”, proklamerade Bill Clinton högtidligt när han undertecknade avtalet 1993. Han lyfte också särskilt fram stödet från landets miljörörelse – däribland rikstäckande Environmental Defense Fund, Natural Resources Defense Fund och Wildlife Federation – som avgörande för att Nafta blev verklighet. Stöd och garantier som i mångt och mycket säkrades efter en framgångsrik värvarkampanj orkestrerad av vice-president Al Gore.

Naftas historiska betydelse ska heller inte understrykas, menar den kanadensiska aktivisten och författaren Naomi Klein: 

”Hade miljörörelsen inte varit så tillmötesgående hade Nafta kunnat blockeras eller omförhandlats. Den globala ekonomin hade kanske inte vuxit så snabbt som den gjorde, och den kanske inte heller hade satt så snabb fart mot klimatstupet”, skriver Klein i This Changes Everything.