Den burmesiska militärens senaste brutala kampanj mot den muslimska minoritetsgruppen rohingya har fått stor internationell uppmärksamhet. Men det är långt ifrån den enda etniska konflikten som rasar i Burma – och som riskerar att bemötas med kraftigt statligt övervåld. Det skriver forskaren och författaren Azeem Ibrahim i denna kommentar.
ANALYS/Burma • Det finns goda skäl till att förföljelsen av rohingyer i västra Burma har fått så stor uppmärksamhet. Sedan i augusti förra året har militärens brutala attacker lett till att fler än 750 000 människor tvingats på flykt från delstaten Rakhine – motsvarande nio av tio rohingyer – över gränsen till grannlandet Bangladesh. Detta i något som endast kan beskrivas som en koordinerad folkmordskampanj.
Men även om siffrorna är häpnadsväckande höga är inte hatet i sig något nytt. Rohingyerna, som anses vara en av världens största statslösa befolkningar, har länge varit den grupp som utsatts för mest förföljelse från landets buddistiska centralmyndigheter. Rohingyerna har en annan tro, en annan hudfärg och talar ett annat språk.
Vid sidan av den välbevakade tragedi som drabbat minoritetsgruppen finns det dock även en annan mörk sida i Burma – att landet befinner sig i en av de längsta och mest mångfacetterade civila konflikterna i världen. Alla delar av dessa konflikter hänger samman med etniska eller religiösa spänningar – i många fall både och. Kampanjen mot rohingyerna är långt ifrån den enda aktiva militära åtgärd mot en minoritetsgrupp som pågår i landet.
Och om rohingyerna helt fördrivs från landet så ger det militären spelrum att koncentrera sina styrkor och resurser på andra platser.
När tiden är inne kommer sannolikt även Burmas andra minoritetsbefolkningar att uppleva en liknande behandling. Många av dessa grupper har redan varit måltavlor för landets militär under mer än ett halvt århundrade. Samtidigt är risken att den förföljelse de nu kan komma att drabbas av blir hårdare än någon tidigare gång.
Offensiven mot rohingyerna har lett till att militärens kapacitet för genomförandet av etnisk rensning kraftigt har förstärkts. Och kanske än viktigare – militären tycks ha blivit uppmuntrade, eftersom en majoritet av befolkningen verkar stå bakom arméns aktioner mot rohingyerna.
För att kunna förstå hur alla de interna burmesiska konflikterna har kunnat pågå så länge och nu tycks förvärras, måste man ta de demografiska och politiska spänningar som finns i landet i beaktande. Av landets befolkning tillhör 68 procent bamarfolket, även kallade burmaner. De lever främst i närheten av Irrawaddy-deltat, Burmas kärnområde. Buddisterna utgör 88 procent av befolkningen, varav de flesta bekänner sig till den konservativa theravada-skolan.
Runt Irrawaddy-deltat finns ett antal gränsområden där många etniska och religiösa minoritetsgrupper lever. Och nästan samtliga av dessa har vid något tillfälle sedan landet blev självständigt från Storbritannien 1948 krävt att få bilda egna stater.
Dessa självständighetsrörelser uppstod snart efter att britterna lämnat landet, som ett resultat av att burmanerna tog makten över landet och dess militär och kort därpå slog fast att de och deras religion skulle utgöra landets officiella identitet.
Under åren som följde försökte ett antal militärdiktaturer skapa en enad nation, samtidigt som marginaliserade religiösa och etniska grupper utsattes för olika typer av hårda åtgärder.
Ett antal befolkningsgrupper förvägrades medborgarskap, tvingades se sina byar brännas ned och fick sina civilrättsliga rättigheter kränkta. I Rakhine har myndigheterna satt en gräns för hur många barn rohingyer får skaffa, vanligtvis två barn per par – en siffra som ligger precis under vad som krävs för att rohingyerna på sikt ska kunna förbli en lika stor befolkningsgrupp.
På senare år har antalet mindre strider mellan armén och olika väpnade självständighetsgrupper blivit fler. 2011 ledde strider mellan militären och rebellgruppen Kachins självständighetsarmé i norra Burma till att nästan 100 000 personer tillhörande kachin-folket drevs på flykt. Sju år senare lever dessa internflyktingar fortfarande i tillfälliga läger, med få möjligheter att kunna återuppbygga sina liv.
Under de senaste två åren har armén allt oftare börjat skjuta granater mot, eller i närheten av, civila byar och befolkningar.
I den närliggande nordliga delstaten Shan har fientligheterna mellan armén och lokala rebeller åter fått liv i en konflikt som har sin grund i händelser så långt tillbaka som 1963. En konflikt med en närliggande annan etnisk minoritet har under de senaste nio åren lett till att tiotusentals människor flytt över gränsen till Kina.
I den södra delen av landet har armén gått till attack mot kristna tillhörande befolkningsgruppen karen, vilket lett till att fler än 100 000 flyktingar begett sig över gränsen till Thailand under de senaste decennierna.
Kvinnor tillhörande befolkningsgrupperna kachin och karen har vittnat om hur militären använt sig av våldtäkter som ett vapen – berättelser som nu går igen genom de massvåldtäkter som rapporterats från rohingyaflyktingarna.
*Artikeln har tidigare publicerats i den amerikanska tidskriften Foreign Policy
