För åtta månader sedan började en sjö bildas runt byn Kbal Romeas som ligger i ett djungelområde 45 mil norr om Kambodjas huvudstad. Sedan dess har vattnet bara fortsatt att stiga, lite dag för dag.

KAMBODJA • Den enkla vägen mot byn tar plötsligt slut när en stor sjö breder ut sig. Härifrån får motorcykeln bytas ut mot en kanot.

– Vattnet fortsätter att stiga, säger guiden.

Det hela började för åtta månader sedan när det närliggande vattenkraftverket stängde sina slussar för första gången. Sedan dess har vägen till Kbal Romeas hamnat lite djupare under vatten för varje dag som går.

Vattenmassorna i dammen har fortsatt att stiga högre än planerat, och ingen tycks veta varför. Myndigheterna har inte kommit med någon information.
I byn lastar tre män över virke till en kanot. Vissa av byborna har börjat montera ned sina hus och hoppas kunna sälja virket.

Kontrasterna mellan livet i Kbal Romeas och i Kambodjas huvudstad Phnom Penh är slående. I storstaden går munkar klädda i saffransfärgade kläder och tittar i sina mobiltelefoner medan lyxbilar navigerar genom den hektiska trafiken. Kbal Romeas ligger i stället djupt inne i ett djungelområde. Här finns inga butiker, restauranger eller trafikljus. Sedan några månader finns inte ens några vägar.

Vibol kommer från byn men studerar för närvarande i provinshuvudstaden och är just nu hemma på ett besök.

– Livet har blivit svårt för mina föräldrar sedan byn översvämmandes. Myndigheterna vill att vi flyttar, men det kommer vi aldrig att gå med på, säger han.

Byn ligger i provinsen Stung Treng, ett stort område med 120 000 invånare, som också är hem för den etniska minoritetsgruppen bunong. Här har befolkningsgruppen levt i enlighet med sina traditioner i närmare två tusen år.

Men nu är risken att de bokstavligen talat kommer att spolas bort från sina hem.

Några kilometer från Kbal Romeas reser sig en enorm vägg ovan trädtopparna. Här ligger vattenkraftverket ”Lower Sesan II”, vars damm ses som en viktig symbol för den ekonomiska utvecklingen i Kambodja. Men kritiker anses också att dammen har förorsakat katastrofer. När slussarna till dammen stängdes i september ledde det till att en enorm sjö började bildas, en sjö som snart kommer att täcka 360 kvadratkilometer yta, och som innebär att lokalbefolkningens sätt att leva går förlorat.

Vid kanotfärden till Kbal Romeas ser guidens son noggrant till att vi inte åker in bland trädens grenverk.

– Se upp med grenarna ovanför ditt huvud. Pytonormar och kobror har slingrat sig upp i träden, varnar hans pappa.

Det finns fortfarande en väg via land till byn. Men den har stängts av armén, och inga utlänningar tillåts ta sig till byn den vägen. Den enda väg som är öppen för utländska besökare är en två timmar lång kanotfärd genom översvämmad djungel.

– Träden ger fortfarande frukter, men de kommer snart att dö, berättar guiden.

Fisken har redan börjat försvinna och vattnet är smutsigt och går inte att dricka. Sedan dammen byggdes har lokalbefolkningen tvingats betala för både dricksvatten och för fisk, något de inte tvingades göra tidigare.

Framme i byn flyter kanoten stilla ovan huvudgatan. Tack vare att typiska kambodjanska hus på landsbygden är byggda på stolpar, och ligger ovan mark, har de flesta byggnader fortfarande klarat sig undan vattenmassorna. Detta trots att vattendjupet vid vägen nu uppgår till en meter. Hälften av byns tidigare runt 500 invånare bor kvar i Kbal Romeas.

– Tidigare hade vi allt vi behövde. Men sedan vattnet började stiga har vi tvingats bege oss till marknader för att handla, det tar ungefär tre timmar att ta sig dit, berättar Srang Lanh, som är 49.

Hon är en av dem som beslutat sig för att stanna i byn, trots vattenmassorna.
Myndigheterna har erbjud befolkningen att flytta till en annan by, som ligger mer höglänt.

– Men vi tänker inte flytta, säger Vibol.

– Buddisterna förstår sig inte på vår religion. Vi kan inte överge vår begravningsplats, säger han.

Vibol visar byns begravningsplats. Där finns syns korrugerade plåtar som ligger strax ovanför vattenytan. Plåten är byggda för att ge begravda anhöriga skugga och skydd mot solen. Själva gravarna är numera täckta av vatten.

– Tusentals människor är begravda här. Alla som någonsin har levt i Kbal Romeas är begravda här, berätta den man som tidigare skötte om byns begravningsplats.

Varje dag försvinner ytterligare en grav av de vattenmassor som skapats av det kinesiskbyggda vattenkraftverket.

– Våra dödas själar kan inte lämna denna plats. Att överge dem vore en stor skam, säger Vibol.

Bunongfolket menar att de skyddas av sina döda förfäder. Att lämna deras begravningsplatser skulle vara en katastrof.

Tanken är att vattenkraftverket ska vara verksamt under de kommande 30 åren och Kambodja är i behov av nya energikällor eftersom en majoritet av landets byar fortfarande inte är anslutna till något kraftnät. Samtidigt menar kritiker att nästan all nyproducerad el i stället går till huvudstaden Phnom Penh och landets textilfabriker.

Set Nhal har bott i Kbal Romeas i hela sitt 89-åriga liv. Han minns den franska kolonialmakten, Röda khmerernas terrorvälde och de vietnamesiska soldaterna som drev dem på flykt.

– Vi var hela tiden övertygade om att fransmännen och kommunisterna skulle försvinna till sist. Men det kommer inte kineserna att göra, denna damm kommer att vara kvar där den är, säger han.

Meng Heng är engagerad i miljöorganisationen Moder Natur, som numera har förklarats olaglig av den kambodjanska regeringen. Han är väl insatt i Kbal Romeas öde.

– Myndigheterna har lyckats dölja en katastrof. Dammen har lett till att en tiondel av fiskebeståndet försvunnit. Den hindrar fiskens vandringsrutter när de ska föröka sig vilket kommer att leda till att fisken dör ut.

Vattenkraftverket vid floden Sesan ligger nära den plats där floden flyter samman med den mäktiga Mekongfloden – en flod som 70 miljoner människor är beroende av för sina dagliga behov. För närvarande finns det, byggs, eller planeras för 200 vattenkraftdammar i närheten av Mekong.

Bunongfolket i Kbal Romeas lever just nu på lånad tid. När regnsäsongen börjar, i juni, kommer byn troligen att försvinna helt.

– Ingen känner till vad som händer här. Berätta vår historia, vädjar Vibol.

Carbon capture (CCS) har blivit en teknik som fått stor uppmärksamhet under COP28 i Dubai. Genom att fångs in koldioxid vid skorstenarna för att sedan begrava den under mark, ska väthugasen göras ofarlig. Tekniken spelar också en roll i IPCC.s klimatscenarier för hur vi ska klara klimatomställningen – och i Sverige planeras för flera stora anläggningar. Men frågan är hur stor roll den ska och kan spela. 

Enligt non profit organisationen Center for international environmental law (CIEL) deltar ett växande antal lobbyister som representerar tekniken, i klimattoppmötena. I år är det frågan om 475 enligt siffror som organisationen tagit fram för tidningen The guardian. 

Tekniken är oprövad i stor skala och förhoppningen om att det ska gå att applicera i stor omfattning, riskerar att fördröja klimatomställningen, samtidigt som teknikens löften – kan visa sig omöjliga att infria, enligt kritiker.

– Den kraft med vilken fossilbränsleindustrin och deras allierade kommer till Dubai för att sälja idén att vi kan ”fånga upp” eller ”hantera” deras koldioxidföroreningar är ett tecken på deras desperation. CCS är fossilbränsleindustrins livlina och det är också deras senaste ursäkt och förhalningstaktik, säger Lili Fuhr vid CIEL.

Enligt tidningen har inflytandet från olje- och gasindustrin på COP28 aldrig varit större. Totalt rör det sig om 2456 lobbyister, där en av de största grupperna arbetar för att CCS ska implementeras i större skala. Frågan om vilken roll CCS ska spela är också en av de stora stridsfrågorna i diskussion kring den översyn som sker under COP28 av klimatarbetet, inför att klimatplanerna ska uppdateras 2025. Stora olje- och gasproducerande länder som Norge, USA, EU och Saudiarabien anklagas för att blockera en överenskommelse om att fasa ut fossila bränslen, för att istället hänvisa till ”abated” fossilbränslen, det vill säga fossilbränslen där koldioxiden inte fångats in. 

Efter en överenskommelse på COP28 mellan flera länder, däribland Japan, Danmark, EU, Canada och Egypten, har länderna som mål att lagra 1,2 ton koldioxid till 2030. Något som The guardian skriver enbart står för 3 procent av utsläppen 2022. 

Det år som väntas bli det varmaste som hittills har uppmätts går mot sitt slut. Det gör också det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet slöts 2015, där förhandlingarna går in i ett avgörande skede de sista fem dagarna.

Ministrar har anlänt till COP28 i Dubai, ökenstaden byggd på oljepengar, för att försöka hitta en väg framåt som lindrar den globala uppvärmningens mest förödande effekter. Annars väntar fler och värre extremväder, som i Libyen där hela familjer spolades bort efter skyfall tidigare i år.

En brännande fråga är framtiden för olja, kol och naturgas. Världens länder har aldrig kunnat enas om att göra slut med dessa fossila bränslen, trots att de är den största boven bakom klimatförändringen.

– Jag kommer att driva på hårt för att konstatera att vi behöver fasa ut fossila bränslen. Men Sverige fick inte totalt gehör för den frågan i EU ens, så det är en uppförsbacke, säger klimatminister Romina Pourmokhtari (L) till TT:s utsända i Dubai.

– Det är ett fantastiskt tillfälle, när man är i ett land som Förenade arabemiraten, att faktiskt prata om oljan, gasen och kolet.

Svårt läge

Men det ser tufft ut.

Sveriges chefsförhandlare Mattias Frumerie konstaterar att man inte alls har rört sig framåt i de svåraste frågorna under första veckan.

– Det som är märkbart är hur konsekvent motståndet har varit. Det har varit väldigt tydligt att man inte vill göra framsteg, säger han.

– Motståndet är nästan av en sådan art att det inte ens har gått att gå in i substantiella förhandlingar.

Förutom att mötet hålls i ett oljeland och leds av en oljechef deltar rekordmånga fossillobbyister. Inne i förhandlingsrummen står bland annat oljeländer för motståndet.

– Saudiarabien är ett av de länder som tydligast är emot utfasning (av fossila bränslen) och är kanske det land som hörs mest, säger Frumerie.

Ord ska gå till handling

FN publicerade under fredagen ett nytt utkast till klimatavtal. När det gäller framtiden för fossila bränslen finns fem förslag på formuleringar, varav fyra kräver någon form av snabb utfasning.

Men ännu återstår många timmar i de luftkonditionerade mötesrummen.

Bortom fossila bränslen riktas ljuset mot den inventering som för första gången genomförs för att se hur världens länder lever upp till Parisavtalets mål. Det gör årets klimatmöte extra viktigt, enligt Björn-Ola Linnér, professor i internationell klimatpolitik vid Linköpings universitet.

Alla vet att det görs för lite och för långsamt, men tanken är att den så kallade globala översynen ska leda till höjda ambitioner i klimatarbetet till 2025.

– Det är oerhört viktigt, det är nu Parisavtalet ska leverera och bli trovärdigt när ord ska gå till handling. Det märks att mycket står på spel. Många positionerar sig och framför kritik kring processen, säger Linnér.

Indexet utgår från förnybar energi, energianvändning, koldioxidutsläpp och annan klimatpolitik. 

– Det som spelar roll i slutänden är ju utsläppen, men de andra indikatorerna är viktiga eftersom de visar i vilken riktning utsläppen kan utveckla sig, säger Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, till Svt.

De första tre platserna i indexet är tomma – inget land klarar målen, enligt klimatgrupperna Germanwatch, New Climate Institute och Climate Action Network som står bakom indexet. 

– Vi har sett att den nuvarande regeringen har en politik som ser ut att öka utsläppen. Det gör att betyget faller, säger Naghmeh Nasiritousi. 

Men enligt John Hassler som utrett hur Sverige ska anpassa klimatpolitiken till EU:s klimatlagstiftning, menar att det finns brister i hur indexet utformats. 

– Energianvändning, energieffektivitet och annan klimatpolitik kan vara viktiga för ekonomisk konkurrenskraft och social acceptans, men har inget med Parisavtalet att göra.