Inbördeskriget i Syrien

Syrien har styrts av familjen Assads auktoritära regim i över 40 år. Först av Hafez al-Assad som tog makten genom en militärkupp 1970, och sedan år 2000 av hans son Bashar al-Assad. Baath-partiet definierar sig som socialistiskt och bygger på idén att förena hela arabvärlden i en federation. Syrien är en enpartistat och innan kriget hade regimen inte mött något större motstånd på flera decennier.

Många religiösa minoriteter

Assad-familjen tillhör en av Syriens många religiösa minoriteter, alawiterna, som är en undergrupp till shia-islam. I Syrien finns även många kristna och kurder. Den kristna majoriteten har stärkts av en mer religiös frihet under Assad-regimen som har strävat efter en mer sekulär regering. Majoriteten av befolkningen är emellertid sunnimuslimer. Det har länge funnits missnöje bland sunnimuslimerna eftersom alawiter, som står för endast 10 procent av den syriska befolkningen, sitter på de centrala positionerna i regimen och därmed har bättre ekonomisk ställning än många andra syrier.

Den arabiska våren nådde Syrien i mitten av mars 2011 och resulterade i flera demonstrationer runt om i landet. Protesterna straffades hårt av regimen och dess brutala svar på dittills fredliga demonstrationer fick motståndet att sprida sig runt om i landet. Men nästan från första stund splittrades den syriska oppositionen. Demokratirörelsen kom snart i skymundan för mer högljudda och hårdföra aktörer i och utanför Syrien. Den arabiska våren kom att utvecklas till ett inbördeskrig.

SNC krävde att Assad skulle avgå

2011 etablerade delar av oppositionen ett syriskt nationellt råd (SNC) i Turkiet. SNC krävde att Assad skulle avgå, och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Rådet fick stöd av Fria syriska armén (FSA) för att kämpa mot regimens styrkor. Allt eftersom striderna intensifierades blev situationen på marken mer komplex. Nya oppositionsgrupper bildades, och det rapporterades att även internationella krigare knutna till al-Qaida kom till landet för att bekämpa regimen. Samtidigt rapporterades det om alltmer brutala ageranden från den syriska regimen. 

Bristen på journalister och internationell närvaro har gjort det svårt för omvärlden att få tillförlitlig information om exakt vad som händer i landet.
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder – både i Mellanöstern och i övriga världen. Därför har både regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater. Även religiösa skillnader mellan länder som är sunni och shia spelar in i konflikten.

Utöver sina nära band med Iran och med Hizbollah i Libanon får Assad-regimen ekonomiskt, militärt, och politiskt stöd från Ryssland. Syrien är Rysslands enda kvarvarande allierade i Mellanöstern, och i Syrien ligger Rysslands militärbas i Medelhavet. 

Oppositionen är i sin tur stöttad av en stor del av det internationella samfundet med USA i spetsen. Sunni-muslimska länder som Saudiarabien, Turkiet och Qatar stöder oppositionen ekonomiskt och till viss del med vapen.

Islamiska staten

Under 2014 förändrades krigsscenen i Syrien radikalt. Extremistgruppen Islamiska staten (IS) vann under vintern 2013–2014 betydande segrar över en rad andra syriska rebellgrupper och etablerade sig våren 2014 som den i särklass starkaste rebellrörelsen i såväl Syrien som Irak.

USA etablerade en internationell koalition i kampen mot IS, och inledde bombningar av IS-mål i Syrien i 2014.

Turkiet har spelat en dubbel roll i kampen mot IS eftersom Turkiet först och främst har bombat kurdiska mål. Turkiet fruktar kurdernas kamp om självständighet i Turkiet och dess grannländer. Kurderna kontrollerar ett litet område i Syrien och i norra Irak och har kämpat mot IS på frontlinjen. 

Fredsprocessen

Sensommaren 2015 försökte FN blåsa nytt liv i den fredsprocessen som kollapsat 2012 på grund av Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd. Denna gång röstade säkerhetsrådet enhälligt för en fredsplan som visserligen var vag men som syftade till att skapa ett övergångsstyre med deltagande från både Assadregimen och oppositionen. Men trots upprepade ansträngningar har inga avgörande framsteg gjorts inom FN-samtalen, och stormakterna har fortsatt att träta i FN:s säkerhetsråd om bruket av kemiska vapen i Syrien.

En granskningskommitté från FN har visat att syriska säkerhetsstyrkor begått brott mot mänskligheten. Dessa brott inkluderar massakrer, kidnappningar, tortyr, våldtäkter och mord på civila. Även oppositionen har tagit sympatisörer till regimen till fånga och anklagas av FN-kommittén för sporadiska avrättningar.

Tolv miljoner syrier är på flykt

Kriget har lett till att tolv miljoner syrier är på flykt. Det är över hälften av landets befolkning. De flesta är på flykt inom landet men många har också flytt till grannländerna Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak. Många fortsätter också vidare till Europa. 

Den humanitära situationen för civilbefolkningen är mycket kritisk, och FN uppskattar att runt tio miljoner människor behöver humanitär hjälp.
I dag är IS i stort besegrat, men många konflikter återstår. Försök att i FN:s säkerhetsråd anta resolutioner mot den syriska regimen har blockerats av Ryssland och Kina, och de fredssamtal som ägt rum har runnit ut i sanden. 

På marken har regeringssidan särskilt under 2018 tagit kontroll över många områden där det funnits rebellfästen. Men kriget har inte tagit slut. Den största rebellgruppen, Hayat Tahrir al-Sham som åtminstone tidigare haft band till al-Qaida, kontrollerar fortfarande provinshuvudstaden Idlib, det sista återstående fästet. Enligt en uppgörelse – som kom till inför hotet om en markoffensiv från regimstyrkorna – ska alla rebeller dock ha lämnat området till 15 oktober.

Under ett tal inför FN:s generalförsamling i New York 29 september sade Syriens utrikesminister Walid al-Muallim att landet är redo att ta emot de flyktingar som frivilligt vill återvända efter att ha flytt utomlands under det över sju år långa kriget.

Hur förhållandet mellan regimen och det kurdstyrda området i norr ska utvecklas återstår att se.