I Newcastle-upon-Tyne röstade majoriteten för att stanna kvar inom EU. Två år efter lämnasidans valseger ser Storbritannien ut att lämna EU utan något färdigt avtal. Mycket står på spel, särskilt i en region plågad av utbredd barnfattigdom och sjunkande medianinkomster. Syre Global tar tempen på Brexit-febern i nordöstra England.
ENGLAND/ANALYS I London demonstrerade nyligen uppskattningsvis 700 000 människor i ett sista desperat försök att få till stånd en andra EU-folkomröstning. Opinionssiffror pekar på att britterna skulle rösta annorlunda i dag. Två år har gått sedan valnatten, där lämna-sidan segrade, och utdragna och komplicerade förhandlingar mellan Theresa Mays regering och EU om Storbritanniens utträde närmar sig deadline, utan att något avtal är på plats.
På hemmaplan vacklar Mays Toryledda regering av låga förtroendesiffror, ansatt av opposition och allianspartnern, nordirländska DUP, vars partiledare Arlene Foster är beredd att lämna EU till varje pris, även utan avtal.
Gränsfrågan i Nordirland är inte löst och en ”hård gräns” mellan EU och Storbritannien ses som ett potentiellt hot mot fredsavtalet från 1998. Bland demonstranterna i höstsoliga London fanns representanter från samtliga tre ledande partier – Tory, Labour och Liberaldemokraterna.
Labourborgmästaren Sadiq Khan beskrev händelsen som ”historisk”:
– Den här dagen kommer bli hågkommen som en historisk dag för vår demokrati. En dag då människor anlände i tusental från varje hörn av vårt land och från varje samhällsskikt för att tillsammans inta gatorna och göra sina röster hörda, sa Khan i ett tal.
”Brexit är redan här”
Längre norrut, nära gränsen till Skottland, har många förlikat sig med kaoset. Universitetsstaden Newcastle-upon-Tyne röstade för att stanna kvar i EU, tvärt emot sin regionala omgivning: majoriteter i den döende stålstaden Middlesbrough, kolindustrins övergivna hjärta Sunderland och varvsstaden Hartlepool ville alla lämna. Newcastle är beroende av EU-knutna och många EU-finansierade projekt och samarbeten har redan avbrutits eller avslutats.
– Folk hade röstat annorlunda ifall de hade fått alla fakta på bordet redan under valrörelsen. Men nu spydde båda sidor bara en massa populistiska slagord och rena lögner omkring sig och satte stopp för en seriös och viktig debatt, vilket har lett oss in i det här kaoset, säger Aslam Farooqi, verksam inom transportsektorn, till Syre Global.
En industri som, om Aslam ska tro de rykten som florerar inom branschen, står inför stora reformer för att anpassa sig till nya skatte- och import/exportregler i EU-utträdets spår. Daily Telegraph kom nyligen över dokument som sägs avslöja EU:s planer på att juridiskt hindra Storbritannien från att anta en så kallad ”Singaporevariant”, med skattenivåer långt under EU-snittet.
En allt fattigare region
Efter senaste valet tvingades Theresa May förlita sig på ett litet högerparti (DUP) för att behålla makten i ett osäkert parlamentariskt läge. Det verkliga priset kan hon behöva betala i efterhand, och kosta henne posten som premiärminister. DUP viker sig inte i Nordirlandfrågan, vilken EU kräver särskilda garantier för, något som äventyrar den kommande budgetomröstningen i House of Lords, och i förlängningen regeringens legitimitet.
”Hård” eller ”mjuk” gräns mellan Irland och Nordirland, det är ödesfrågan för Theresa May och landets regering. För alltfler i det ekonomiskt och politiskt aningen isolerade nordöst är barnfattigdom det mest akuta problemet att tackla. Långsiktiga ekonomiska garantier har saknats sedan 1980-talets nyliberala styre då premiärminister Margaret Thatchers Toryregering stängde nordöstra Englands gruvor utan att ersätta de förlorade jobben med något annat.
I dag växer 36 procent av Newcastles barn upp i fattigdom, enligt en rapport från organisationen End Child Poverty Coalition (ECPC). I vissa stadsdelar är siffran ännu högre. Finanskrisen och den efterföljande bostadskrisen har gjort sitt, men den största bidragande orsaken är regeringens frysta bidragspolitik, vilken bibehåller många hushållsekonomier på fattigdomsnivåer, menar ECPC.
– Det kan inte råda några som helst tvivel om att regeringens beslut att neka bidrag samtidigt som boendepriser fortsätter att öka är en bidragande faktor till den ökade barnfattigdomen, sa Sam Royston, chef för ECPC, till The Journal i samband med att studien publicerades i våras.
Beroende av EU
Barnfattigdomen ökar generellt i ett Storbritannien som under panikartade former närmar sig den definitiva separationen från EU. Storstäder brottas med socioekonomiska problem och växande barnaskaror som växer upp i hushåll där föräldrar har svårt att få det att gå runt. Enligt Toryregeringen stavas vägen till en bättre framtid ”jobb”. Chi Onwurah, parlamentsledamot för Labour och bosatt i Newcastle, menar att just jobb kommer att bli en bristvara i nordöst.
”Vi är den enda brittiska regionen som exporterar mer än vi importerar, och över hälften av handeln görs med EU. 160 000 jobb är direkt knutna till EU-medlemskapet och regionens universitet får 1,5 miljarder kronor i stöd”, skriver hon i en ledare för The Guardian.
”Ett slags vänteläge”
Alana Flannigan bor och arbetar i Dublin, Irland. Hon är på besök i Newcastle där hennes syster lever med sin brittiske make sedan några år.
– Det är märkligt att följa Brexit-utvecklingen på håll och sedan komma hit och förstå att det faktiskt är värre än du hade kunnat föreställa dig, säger hon till Syre Global.
Alana nämner indragna projekt och satsningar i regionen, och hennes syster har talat om ”ett slags vänteläge” där alla väntar på vad som ska hända. Lokalpressen talar om behovet av satsningar, däribland på infrastruktur, bostäder och kollektivtrafik. Miljardsatsningar som finansieras av budgetar, och regeringens – och i förlängningen även de lokala – kommande budget används som slagträ under Brexit-förhandlingarna.
– Min syster och hennes man befinner sig som många andra lite i limbo. De vill skaffa barn men vet inte om de kommer att vilja flytta eller om de ska bo kvar och hoppas att deras jobb finns kvar. Det är en svår tid för många, och det är beklagligt, säger hon.
