Hopp för Andalusiens jordbruksarbetare

Emigranternas land, Andalusien. Hem till Spaniens bördigaste jordbruk, den generösa tapaskulturen, och kronisk fattigdom. Hit lockas turister till Marbella och Fuengirola, samt till storstäderna Málaga, Granada och Sevilla. Det är billigt här, och ojämlikheten stor. Enorma markägare dominerar landskapet, många av dem adliga. Arbetslösheten är 23 procent överlag och nästan 50 procent för unga under 25.

I de anrika byarna och städerna, flera grundade innan romarriket, överröstas kyrkklockorna av flamencons melodier och smärtfyllda klagorop. Befolkningens djuprotade lidande uttrycks i musiken och poesin, ett vittnesmål om regionens turbulenta historia. En gång var Andalusien i södra Spanien hjärtat av det islamska kalifatet med Alhambraslottet som knytpunkt. Idag exporteras fler jordbruksprodukter och arbetare än kultur och civilisation. Invånarna livnär sig på turismen och det flyktiga säsongsarbetet på landet.

18 daglönare (minst) dog av värmeslag
i Spanien den här sommaren.

Det är också hem till Sindicato Andalúz de los Trabajadores (SAT, Andalusiens arbetarfack), ett fackförbund utan dess like i Europa. Grundat av jordbrukets många daglönare mot slutet av Francisco Francos fascistiska diktatur på 1970-talet; i dag är SAT kontinentens största fack i den internationella jordbruksrörelsen Vía Campesina. De har 6 000 betalande medlemmar och 30 000 lojala sympatisörer, enligt facket själva.

Det är det folkliga stödet som ger dem styrka snarare än deras massmedlemskap. Men framgångarna har matchats av motgångar i det oförutsägbara 2010-talet, och en växande kris i facket leder till nya debatter kring arbetarrörelsens framtid.

Slitna händers verklighet

Tänk dig att arbeta på Andalusiens solstekta jordbruksfält, en region där årets svenska värmebölja känns som en kylig sommardag. Hukad i bärplantagens kokande växthus eller under olivträdens begränsade svalka jobbar hundratusentals jornaleros (daglönare på spanska) sina sju eller åtta dagliga timmar. Kollektivavtalen i Andalusien, som bestäms på lokalnivå och varierar mellan regionens åtta provinser, säger att daglönare ska jobba för mellan 40 och 60 euro dagligen, något som sällan respekteras.

Arbetet är slitsamt och riskerna många – minst 18 daglönare runtom i Spanien  dog av värmeslag den här sommaren.

Jordbruksområdena karakteriseras främst av stora ägare och byar fulla av marklösa daglönare. Då det sällan behövs många arbetare utanför skördetider, rör daglönarna sig dit behovet finns. De plockar bär i Huelva, oliver i Málaga, potatis i Córdoba och citrusfrukter i Almería. Vinskörden i södra Frankrike lockar många. De yngre generationerna söker sig till Nordeuropa under vintermånaderna för att arbeta i de serviceyrken som finns. 31-åriga Nina Gordillo González från Lantejuela har migrerat regelbundet hela sitt liv.

”Det finns ingen poäng i att fortsätta
som ett fackförbund förankrat i idén
att arbetet är meningen med våra liv.”

– Jag har plockat jordgubbar och andra bär i Huelva sedan jag var 11 år. Arbetet är hårt. Varje dag krälar vi på knän i växthusen, där temperaturen ofta stiger över 50 grader. Sen plockar jag potatis och oliver runtom Andalusien, beroende på säsongen, berättar Nina.

Hon är en av många kvinnor i SAT. Hennes förhårdnade händer skildrar daglönarnas kämpiga verklighet och Ninas livslånga hängivenhet åt facket har vunnit hela byns respekt, även av de som inte stöttar SAT. Hon möter sina meningsmotståndare och vänner i Lantejuelas få oaser av luftkonditionering, barer där Spaniens rökförbud aldrig riktigt nått fram. 

– Många säger att jag är galen och uttråkad för riskerna jag tar. Jag har blivit åtalad för att ha ockuperat banker och jordbruksmark, men det är inte lagen som skrämmer mig. Tråkigt nog lever vi av politiken, vare sig vi gillar politiker eller inte, men många förstår inte det. Människors tystnad är det som skrämmer mig, säger Nina Gordillo González.

Vägen ur okunskap

Lantejuela ligger en timme öst om Sevilla i det bördiga bergsområdet Sierra Sur. Där ligger även Osuna, en av många byar styrda av SAT och hem för 80-åriga Pepe, annars kallad José Luque Cano. För Pepe var facket och politiken hans utväg ur analfabetismen och okunskapen. Född i en fattig familj på landet under spanska inbördeskriget på 30-talet tvingades Pepe att jobba från åtta års ålder. Han var en av grundarna till jordbruksarbetarnas förbund, SAT:s företrädare på 70-talet. 

– Universitetsstudenter hjälpte oss att starta studiecirklar, där vi lärde oss koncept som individualism och solidaritet. Det var mitt universitet. Jag gick aldrig till skolan, så jag hade svårt för de här koncepten eller grammatiken överlag. Vi träffades i kyrkorna för att lära oss läsa och skriva men blev alltid utslängda, då det vi läste och skrev var för radikalt för diktaturens präster, förklarar José Luque Cano berört. 

Arbetarrörelsen gav Pepe hans omvärldsbildning och förkärlek för filosofiska och politiska debatter. Idag är han lika aktiv som han alltid varit – den första att börja volontärarbetet med facket, och den sista att gå hem. Pepe reflekterar öppet om facket, som han anser stå inför svåra tider. 

– Vårt första mål var att värdera daglönaryrket som vilket arbetaryrke som helst, något som i början var svårt. Men i dag, när nyliberalismen når botten och systemet raseras, var går vi nu? Det finns ingen poäng i att fortsätta som ett fackförbund förankrat i idén att arbetet är meningen med våra liv. Det har aldrig varit det, men med maskinernas framfart måste vi tänka om, och börja prata om basinkomst och frihet, säger José Luque Cano. 

SAT som det är i dag, skapades 2007 av deras jordbruksföreträdare, som ett generellt förbund åt alla Andalusiens arbetare. Övergången har varit svår, då de konkurrerar i städerna med den konventionella arbetarrörelsen. I den turistiska universitetsstaden Granada har de haft framgångar, bland arbetare som inte fått rätt lön eller blivit olovligt avskedade. Ledaren för lokalsektionen där menar att de är störst i hotell- och restaurangsektorn, Granadas mest prekära industri.

–Vår kampvilja och villighet att använda direkt aktion har etablerat oss som främsta referenspunkt för utsatta arbetare. Majoriteten av våra 300 medlemmar här är kvinnor men våra aktioner drar stöd från betydligt fler sympatisörer. Vi säger till medlemmarna att kämpa där de är, för det finns inga bra jobb i Granada, bara otrygghet, underbetalning och framtidslöshet, berättar 53-årige Paco Cabello.

Daglönarnas präst

Pepes räddning från fascismen var en präst som hette Diamantino García, som öppnade upp sin kyrka och organiserade daglönarna fackligt. Gator och torg är döpta i hans namn runtom Andalusien. Han förkastade prästkragen, kyrkans formaliteter och lön, för att jobba som daglönare vid sidan av det spirituella yrket, tillsammans med tre andra präster. De flyttade till fyra byar i Sierra Sur, däribland Gilena. I dag är Enrique Prieto den enda kvar i livet som fortfarande är präst, i byn Pedrera. 

– Vi tog inspiration från befrielseteologin och valde att vara med folket. Vi såg analfabetismen, så vi startade studiecirklar baserade på Paulo Freires ”de förtrycktas pedagogik”. Man kan inte ha kristna utan människor. Först måste vi ha en kritisk person som kan särskilja olika frågor, sen valet att vara kristen eller inte, säger Enrique Prieto.

”Livet är hårt här, arbetet tungt och
mina händer slitna, men det är frigörande
att jobba i naturen.”

När prästerna märkte att byarna tömdes under skördesäsongerna, valde de att migrera med dem. De avsade sig kyrkans lön, och Enrique berättar att han aldrig tagit semester under sina 49 år som präst, då den vanligt arbetande befolkningen inte haft den lyxen. 

Diamantino politiserade den fattiga och obildade daglönarmassan som glömts bort i Francos Spanien. Han ägnade sitt liv åt Andalusiens jordbruksarbetare och var aktiv fram till sin död 1995. Talespersonen för facket, den 28-årige poesiälskaren Óscar Reina från Gilena, ser Diamantino som en mytisk fadersfigur som han aldrig känt. 

– Diamantino var daglönarnas präst, och grundade vad som fortfarande är vårt främsta mål som fackförbund: jordbruksreformen. I Andalusien ägs hälften av all mark av två procent av befolkningen. Precis som ingen kan äga vattnet eller vinden, vill vi att staten ska äga marken, så att de som arbetar med den kan njuta av rikedomen, förklarar Óscar Reina. 

SAT är i dag ett fackförbund, en social rörelse, och ett politiskt fenomen. De kontrollerar många kommuner runtom Andalusien, har flera riksdagsledamöter i de regionala och nationella parlamenten, och har varit en drivande vänsterkraft i en region dominerad av Spaniens socialdemokratiska parti PSOE. SAT är också andalusiska nationalister, vilket tidigare varit en styrka, men med de yngre generationerna är självständighetspolitiken inte lika lockande.

Ockuperar odlingsmark

För 39-årige Javier Ruíz var visionen om ett rättvist och självständigt Andalusien vad som först drog honom till facket, som hängiven fotbollssupporter i Sevilla. Mamma var städare och pappa lastbilschaufför, och Javi själv var svetsare innan arbetslösheten inträffade. Likt många urbana arbetare kände han SAT från deras aktioner, däribland tömningen av en matbutikskedja 2012. Facket distribuerade sedan maten till fattiga arbetare i Javiers område. 

Men det var den pågående markockupationen av oanvänd statlig mark i Sierra Sur som fick honom att ge allt för SAT. Javier spenderar majoriteten av sin tid i det nu kallade Somonte, 400 hektar av torrt jordbruk. När Syre träffar Javi är han själv på gården då skörden är över. Han är fåordig och ensam, i sällskap av hundarna och kycklingarna som får hans karismatiska leende att bryta hans allvarliga fasad. 

– Jag har varit här i ett år nu, men ockupationen började för sex år sedan. Somonte har lärt mig att vi inte kan ha oanvänd mark samtidigt som daglönare går arbetslösa i byarna. Vanligtvis är vi minst tio här men i dag är jag glad att vara själv, även om jag aldrig jobbat med jordbruk tidigare. Livet är hårt här, arbetet tungt och mina händer slitna, men det är frigörande att jobba i naturen, berättar Javier Ruíz lugnt.

Utanför byn Marinaleda genomfördes
den mest långtgående ockupationen av
mark i Spanien under 80-talet. Regeringen
köpte marken 1991 för att stoppa protesterna.

Det är fortfarande stora skiljelinjer mellan det urbana och rurala för SAT. Facket har haft svårt att släppa jordbruksarbetarstämpeln och har på senare år hamnat i ett mellangärde som försummat deras baser, utan att expandera i städerna bortom Granada. För Óscar Reina handlar deras nuvarande strategi om att återgå till rötterna och byarna, den ursprungliga målgruppen. Men Enrique Prieto är kritisk.

– Vi har alltid varit en fackföreningsrörelse men på senare år har mer fokus lagts på ledarnas politiska uppdrag. Mycket tid läggs åt viktiga ställningstaganden och politiska allianser, men inget på våra radikala aktioner. Facket valde att representera alla Andalusiens arbetare, vi kan inte bara satsa på daglönare, för då pratar vi åt resten av arbetarna, inte med dem, säger Enrique Prieto.

Utopin för morgondagen

Som fackförbund har varje lokalsektion – uppdelat i Andalusiens åtta provinser – kontroll över sina egna aktiviteter med fullt självbestämmande. Det demokratiska stormötet är fackets hjärta. Icke-våldsam direkt aktion deras vapen. Radikaliteten har vunnit respekt från många jordbruksarbetare.
SAT har lett många framgångsrika kamper, däribland kvinnostrejken från 1980 som krävde lika behandling för män och kvinnor på jordbruksfälten. Kraven på markreform har utformat spansk jordbrukspolitik, och ockupationer likt Somonte är vanligt förekommande. Den mest långtgående och kändaste ockupationen är utanför Marinaleda, också i Sierra Sur, där 1 200 hektar ockuperades kontinuerligt under 80-talet tills regeringen köpte marken för att stoppa protesterna 1991. 

Sedan dess brukas marken av ett ekologiskt kooperativ på 400 medlemmar, med namnet ”El Humoso”. Likt alla kommunalt anställda i byn får de 1 200 euro i månaden, en privilegierad lön dubbelt så stor som den genomsnittliga daglönarinkomsten. Produktionen möjliggjorde byggandet av en angränsande fabrik, som även den drivs genom kooperativ med 150 personer.

”Det är tydligt i mitt fall, likt mina
200 kamrater som inväntar rättegångar
och böter, att staten försöker tysta
upproret mot de stora mark-
ägarna och styrande politikerna.”

Marinaleda är så välkänt att turistgrupper flockas hit från hela världen för att se byn utan arbetslöshet, där alla invånare garanteras boende. När Syre träffar borgmästaren Juan Manuel Sánchez Gordillo, möts vi av ett 20-tal belgiska turister från en kulturförening som åkt till Andalusien för att besöka det utopiska samhället. 

Gordillo har varit Marinaledas borgmästare sedan demokratin återinfördes 1979. Med sitt emblematiska Karl Marx-skägg, sina slitna tänder, vanligtvis iklädd shorts och en politisk t-shirt, är han en otypisk borgmästare. Han har varit daglönare sedan barnsben, och hans kontor är lika anspråkslöst och öppet som resten av byn.

– Vi tänker att utopin är ingen fantasi, utan de ädlaste av drömmar som människan kan och bör kämpa för att göra verklighet av. Vad vi försöker göra, är att tillämpa den sortens samhälle vi vill ha imorgon, utan att vänta på morgondagen. Vi har frigjort marken och byggt kollektivt ägda industrier, och skapat en genuin ekonomisk och social demokrati där alla viktiga kommunbeslut tas i regelbundna stormöten, förklarar Juan Manuel Sánchez Gordillo.

Europas mest förföljda fack

Den nyligen avsatta konservativa spanska regeringens krafttag mot protestrelaterade brott, tillsammans med SAT:s många lagtänjande aktioner, har vant medlemmarna vid lagens långa arm. Óscar Reina har själv anhållits tre gånger, senast i juni för att ha förolämpat den spanska kungen på sociala medier. Riksdagsledamoten Diego Cañamero är döv i ena örat från att ha blivit slagen av en polis, och andra har avtjänat fängelsestraff.

Andrés Bódalo från Jaén i norra Andalusien satt fängslad i två år, för att ha lett en demonstration för ökat stöd åt daglönare 2012. Dömd för våldsamt upplopp deltar han trots det, med fotboja och begränsad frihet, på alla demonstrationer han kan. Andrés står i första ledet utanför fängelset i Archidona, där kamraten Francisco Molero avtjänar ett liknande straff för en demonstration i Madrid 2012. Av det dussin åtalade var Molero den enda SAT-medlemmen, och den enda dömda.  

– Det är tydligt i mitt fall, likt mina 200 kamrater som inväntar rättegångar och böter, att staten försöker tysta upproret mot de stora markägarna och styrande politikerna. Vi är Europas mest förföljda fack vad gäller åtal. Det är deras strategi, men jag är beredd på alla repressalier. Jag kom till den här världen för att erövra, inte för att besegras av de här parasiterna, säger Andrés Bódalo.

Kampviljan

Samtiden ger nya hinder och möjligheter för fackets storslagna aspirationer om ett fritt och jämlikt Andalusien. Den långa vägen som vandrats hittills har kantats av fackets vinster. När SAT:s började kämpa var misären i regionen märkbart större än den är i dag. Daglönare levde utan inkomster utanför skördesäsongerna och statens närvaro var liten. Men kraven på jordbruksreform tvingade Spaniens socialdemokratiska regering att agera på 80-talet.

I dag får de daglönare som arbetar minst 35 dagar på ett år en månadsbetalning på 430 euro, förutsatt att de kan bevisa sin anställning, och inte har jobbat på annat håll. Enligt myndigheterna rör det sig om 200 000 personer som mottar bidraget i Andalusien och Extremadura. För Óscar Reina avväpnar bidraget SAT:s radikala krav, och mörklägger även hur många daglönare som är i behov av stöd.

– Daglönarbidraget och EU:s gemensamma jordbrukspolitik används i dag som ett verktyg mot oss, då en fackligt aktiv arbetare kan förlora bidraget om arbetsköparen behagar. Samtidigt får de stora markägarna i Andalusien mest EU-bidrag, även om marken är oanvänd. Istället för allmosor vill vi ha arbete åt alla, därför behöver vi jordbruksreformen, säger Óscar Reina.

”Vi tänker att utopin är ingen fantasi,
utan de ädlaste av drömmar som människan
kan och bör kämpa för att göra verklighet av.”

Fackets långtgående mål att förstatliga jordbruksmarken och skapa en lokaliserad, ekologisk matsuveränitet, inspirerar det kortsiktiga kravet på ett enhetligt andalusiskt kollektivavtal som sträcker över de åtta provinserna. Tanken är att underminera lönedumpningen som sker mellan olika provinser, men SAT verkar sakna en tydlig strategi för att nå målet. Samtliga intervjuade medlemmar noterar fackets kanske största svaghet: bristen på centralstyre. 

Då SAT är en federation, med få arvoderade representanter och ännu färre resurser, ägnas lite tid åt facklig utbildning och organisering. Men svagheten är också en styrka, då medlemmarna fritt bestämmer fackets radikalitet, vilket skapat populariteten de har i dag. Den märkbart känslosamma Pepe anammar SAT:s självreflektion, och blickar optimistiskt framåt.

– De säger att framtidens robotar kommer stjäla våra jobb, precis som de sagt om invandrare och kvinnor tidigare. Trams. Maskinerna producerar mer än någonsin, problemet är att rikedomen stannar hos de som alltid haft den. Vad som händer imorgon beror på vår egen kampvilja och styrka, inget annat. SAT har då rollen som är möjlig för oss, den som vi vill ha, säger José Luque Cano.