Argentinas smutsiga krig

De ansvariga för militärdiktaturen i Argentina i slutet av 1970-talet och början av 1980-
talet har gått till historien som en av 1900-
talets värsta människorättsförbrytare med
cirka 30 000 döda, kidnappade och försvunna på sitt samvete. I grunden fanns viljan att
”utrota subversiva element” och alltjämt är diktaturepoken föremål för rättsprocesser – och debatt.

På en husfasad i Buenos Aires finanskvarter har någon skrivit ”al Assad – den nya Videla”. Liknelsen bottnar i regimers brott mot sin egen befolkning, där juntaledaren och generalen Jorge Videlas terrorstyre 1976–1983 kidnappade, mördade och torterade tusentals inom vänsterorganisationer, fackförbund, presskåren och kvinnorörelser.

I 40 år har de så kallade ”galna mödrarna”, änkor och mödrar till de försvunna, manifesterat på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset Casa Rosada. Många som kidnappades fördes till Esma, den marina teknologiska högskolan, till och med spädbarn som senare tvångsadopterades. Nu är Esma museum och minnesplats för en tid i Argentinas – och Sydamerikas – historia som fortsätter att diskuteras och forskas kring.

”9 000 eller 30 000”

Utanför Esma hänger stora banderoller – ”Det var 30 000 [försvunna], inte 9 000” – riktade mot president Mauricio Macri som 2016 provocerade människorättsgrupper, offer och anhöriga till försvunna:

– Jag har ingen aning [om hur många som mördades], sa han till nyhetsbyrån Buzzfeed. Om det rörde sig om 9 000 eller 30 000.

Macri har rätt i att en exakt siffra är svår att fastslå, men uttalandet stämde in med ett vidhållande försvar av diktaturens politik som ett självförsvar mot terrorgrupper från vänsterkanten. Siffran råkar även stämma väl överens med Videlas egna uppskattningar om ”mellan 7 000 och 8 000 försvunna”.

I en MR-rapport från 1980 citeras Argentinas underrättelsetjänst som i samtal med kollegor i grannlandet Chile, själv en brutal militärdiktatur sedan den CIA-stödda statskuppen 1973, skryter om att de haft ihjäl omkring 15 000 vänstersympatisörer mot gerillagruppers motsvarande siffra på 687.

Siffrorna ska ha gällt endast 1978, året då Argentina agerade värd för ett av historiens mest utskällda propagandaevenemang, VM-slutspelet i herrfotboll.

Kuppernas land

Argentina trädde in i 1900-talet med vind i seglen. Industrier gick på högvarv och goda vete- och köttpriser höll människor i arbete och social oro stången. Börs­kraschen ändrade de politiska och sociala spelreglerna för en hel värld och i september 1930 kom den första av totalt sex statskupper på mindre än 50 år i landet.

I nästa kuppregering, under brinnande världskrig 1943, ingick Juan Domingo Perón som med sin hustru Evita hade en vision om ett självförsörjande Argentina som bättre och effektivare kunde producera egna varor i stället för att vara beroende av import från en krigstrött och osäker världsmarknad.

Paret Peróns engagemang och politik vann det breda folklagrets stöd och allt ifrån vänsterpartier, fackförbund och nationalister slöt upp (och många partier från olika falanger kallar sig alltjämt ”peronister”).

Statskuppen 1976 var välplanerad och ägde rum i mars och avsatte den då döde Juan Domingo Peróns änka Isabel som i egenskap av vicepresident tagit över presidentskapet. Kalla kriget rasade, den kubanska revolutionen inspirerade och stödde gerillarörelser i praktiskt taget alla sydamerikanska länder, särskilt där fascistregimer regerade: Brasilien, Chile, Paraguay och Uruguay. För att säkra tillgång till den viktiga argentinska marknaden stödde USA-presidenten Richard Nixon öppet och aktivt Jorge Videlas militärstyre med förklaringen att det var en garant för antikommunism och lag och ordning.

Utrikesminister Henry Kissingers egna ord från ett möte med kuppmakarna den 7 oktober 1976 är ett kvitto på USA:s osvikliga tro på Videlas politiska projekt:

”Jag har en gammaldags inställning att vänner borde stötta varandra. Vad folk i USA inte förstår är att ni befinner er i inbördeskrig. Vi läser om MR-problemen, men inte själva kontexten. Ju snabbare ni lyckas, desto bättre. Och MR-problemen är ett växande sådant. Vi kommer inte att orsaka några onödiga problem. Om ni kan bli klara innan kongressen återupptar sitt arbete, desto bättre. Vilka friheter ni kan återinrätta skulle också hjälpa.”

”Den slutliga lösningen”

Juntans inställning till politiska motståndare bar många likheter med Nazityskland. Kommunism och socialism utgjorde ett hot mot hela det katolska och konservativa Argentina som Videla och andra generaler blivit självutnämnda skyddsänglar till, och endast en lösning fanns på ”problemet”:
att rycka upp det ur jorden vid roten. Vilket ursäktade tortyr och mord på anhöriga och barn till gripna fackanslutna, regimkritiska journalister och vänsterpolitiskt aktiva.

– Det fanns inget annat alternativ, hävdade Videla i boken Disposición Final (”Slutåtgärden”), ett förvånansvärt öppenhjärtigt samtal mellan den då livstidsdömde ex-diktatorn och reportern Ceferino Reato.

Disposición Final är ett intressant dokument som sätter fingret på diktaturens röda tråd och självbild:

– Det rådde enighet om att [alla kidnappade och försvunna] var priset vi var tvungna att betala för att vinna kriget mot upprorsmakarna, säger Videla och tillägger: Det var nödvändigt att eliminera en stor grupp människor som varken kunde möta rättvisan eller skjutas.

Bland bokbladen fick även kvarlevande som ännu hoppas få svar om vad som hände deras kidnappade och gripna anhöriga ett dystert, och slutgiltigt besked från Videla:

– Det upprättades inga listor över de försvunnas öden. De kanske finns brottstycken av några, men de är röriga.

Slutpunkt(er)

Juntan drev landets ekonomi och befolkning i botten och dess beslut att bemöta växande socialt missnöje med att invadera Falklandsöarna 1982 blev början till slutet på diktaturen som föll 1983. Jorge Videla och andra ansvariga greps och dömdes till livstids fängelse för bland annat MR-brott och kidnappningar av spädbarn. De ansvariga benådades 1990 av landets nyliberala president Carlos Menem, men 2010 bröts benådningen. Videla dog 2013 men rättegångar mot ansvariga för kidnappningar och andra MR-brott under diktaturåren pågår alltjämt i Argentina.