← Till Tidningen Global

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Hatet gav liv åt kärleken

      För 24 år sedan pågick ett folkmord i Rwanda. En konflikt präglad av sexuellt våld som dessutom resulterat i oönskade graviditeter. Nu berättar de tre kvinnorna Honorine, Michelle och Sonia, samt deras barn Alice, Mutuzo…
    • Zoom

      Hatet gav liv åt kärleken

      För 24 år sedan pågick ett folkmord i Rwanda. En konflikt präglad av sexuellt våld som dessutom resulterat i oönskade graviditeter. Nu berättar de tre kvinnorna Honorine, Michelle och Sonia, samt deras barn Alice, Mutuzo och Eric, om sina erfarenheter och framtidshopp.

      Övergav sina barn

      Några hus bort bor Honorine. Hon är en av de överlevande. I dag är hon ensamstående fyrbarnsmamma, som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Ibland gräver hon för att få ihop pengar. De bananträd som finns på bakgården går åt till familjen och räcker inte till för att ge en inkomst. Hennes äldsta dotter, Alice, försöker hjälpa till så gott det går.

      – Mamma gav aldrig upp om mig, så jag tänker inte ge upp om henne. När jag tjänar 5 000 RWF (ca 50 kr), så delar jag pengarna med henne, berättar Alice.
      Alice blev till genom våldtäkt. Under folkmordet uppskattas det att mellan 250 000 och en halv miljon människor våldtogs. Enligt en rapport från Human Rights Watch är gissningen att mellan 2 500 och 5 000 barn föddes som en konsekvens av detta, men lokala ideella organisationer uppskattar antalet till 20 000 barn.

      De oönskade barnen omtalades som ”barn av hat” och en del kvinnor valde att överge barnen, medan vissa utförde barnamord. Honorine valde att behålla Alice.

      På väg till minnesdag för folkmordets offer, Ndera, Kigala, 2014. | Foto: Ben Curtis)/AP Photo/TT

      Fick veta i tonåren

      – Jag funderade aldrig på att överge henne, men jag undrade hur det skulle vara att uppfostra henne. Jag var ensam och jag tänkte att det här är ett barn av en förövare. Men om jag förlorar henne vinner jag ingenting. Jag tänkte att om jag försöker, så kanske hon kommer kunna hjälpa mig, säger Honorine.
      Det var inte förrän Alice var i tonåren som Honorine berättade om hur hon kom till.

      – Jag blev chockad, det kändes som att jag inte hade något värde, som att livet tog slut och jag ville inte fortsätta studera. Det kändes inte som att det var värt det, säger Alice.

      Rösten brister och hon kämpar mot tårarna, som envist rullar ner för hennes kinder. Under Alices uppväxt gick rykten om att hon inte visste vem hennes pappa var, vilket fick henne att känna sig ledsen.

      – Jag blev tyst. När jag var ute och gick och mötte någon, gick jag undan eller bytte håll.

      När hon försökte fråga sin mamma kunde Alice se hur illa berörd hon blev och hon bestämde sig för att sluta fråga. Till slut berättade mamman.

      – När jag fick lära mig om hur jag blev till, förstärktes kärleken. Jag började se henne som både mamma och pappa, säger Alice.

      Så småningom gifte Honorine sig och fick tre  barn till.

      – Människor pressade mig. De sa att jag borde hitta en man och få fler barn. Jag svarade att nej, det känns okej att bara ha ett, säger Honorine.

      Elak styvpappa

      Efter ytterligare press valde hon att gifta sig. Styvpappan och Alice kom dock inte överens.

      – Han tyckte inte om att ha mig hemma och han behandlade mig annorlunda än de andra barnen. Jag tror att det berodde på att jag inte visste vem min pappa var. Han var aggressiv, lät mig inte komma in i huset om natten och sa åt mig att leta upp min pappa, säger Alice.

      – Jag funderade till och med på självmord. Men sedan tänkte jag att om jag gör det så kommer det inte påverka min styvpappa, men jag kommer förlora mitt liv.

      Till slut bestämde hon sig för att flytta till en vän till mamman som har en hårsalong, och som gärna tog emot henne.

      Ett tjockt molntäcke smyger sig fram över himlen och snart öser det ner.

      Gården blir en lerpöl. April, månaden då folkmordet startade, är den blötaste månaden om året.

      Alice blev till genom en våldtäkt. Det var först i tonåren hennes mamma berättade för henne om övergreppet. | Foto: Tove Tikkanen Jönn 

      Sängliggande i två år

      Rwanda är ett av Afrikas mest tätbefolkade länder, med tolv miljoner invånare på en yta lite mindre än Småland. Drygt en miljon bor i Kigali. Michelle är en av dem. Hon ligger i sängen, och hennes dotter, Mutuzo, sitter på sängkanten.

      Ljus och luft kämpar sig in genom ett litet fönster på ena kortväggen. Michelle har legat i sängen de senaste två åren och äter smärtstillande på grund av en skada i ryggen som enligt henne beror på gruppvåldtäkter under folkmordet.

      Innan hon berättar sin historia, ber hon dottern att gå ut.

      – Jag vill inte att hon ska höra, säger hon.

      Därefter rinner orden lågmält ur munnen på henne. Ibland rullar en enstaka tår ner för kinden.

      – De våldtog mig en efter en. Jag svullnade upp mellan benen, jag fick infektioner och min rygg skadades. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte gå, jag bara låg där. Senare fick jag dessutom veta att jag var gravid. Jag ville döda fostret.

      Det fanns ett sätt att utföra traditionella aborter som hon hört talas om och som hon testade.

      – Det fick mig att må ännu sämre och det funkade inte heller.

      Graviditeten var smärtsam på grund av svullnaden och infektionerna och det var svårt att få tillgång till behandling. Förlossningen genomfördes med kejsarsnitt.

      – Jag brukade se på barnet och säga att du är ett barn av en för­övare, så jag är också en förövare.

      Hon oroade sig för att människor skulle få veta hur barnet blivit till. Samtidigt var hon undernärd och började tappa hår. Grannar gav henne fisk och mjölk eller delade med sig av lite pengar.

      – När jag fick hjälp och barnet växte till sig och log mot mig, då förändrades jag. Jag började älska mitt barn.

      Några år senare mådde Michelle bättre och så småningom gifte hon sig. När de flyttade ihop tog hon med sig sin dotter.

      – Han sa att han inte ville ha henne där och frågade om jag inte kunde skicka henne till någon släkting. Jag svarade att hon är min förstfödda, jag behöver henne vid min sida. Och jag hade inga släktingar, så hon fick stanna.

      De fick barn ihop, men äktenskapet var konfliktfyllt.

      – Han tillät inte Mutuzo att vara  i huset om natten och han brukade fråga vem hennes pappa var, men jag klarade inte av att berätta.

      Mannen var våldsam och fortsatte ifrågasätta dotterns närvaro. Till slut fick han veta hur dottern kommit till.

      – Så ditt barn är en dotter av en förövare, du är så dålig, varför har du inte berättat det? Frågade han mig. Därefter blev allt värre.

      Förstod inte hatet

      En dag tog mannen strypgrepp på Mutuzo, för att hon inte hämtat vatten så att han kunde tvätta sig. Då bestämde Michelle sig för att skiljas.

      – Det sättet som han hatade henne var över mitt förstånd.

      – Jag intalade mig att det är okej, jag ska vara stark och uppfostra barnen själv. Jag önskar att jag inte hade haft problem med jobb och att få ihop pengar.

      Michelle blickar mot fönstret.

      – Mutuzo har alltid varit ett väldigt trevligt barn och det är anledningen till att jag har fortsatt kämpa. Hon har alltid haft ett hopp om att det kommer bli bättre. Hon är väldigt intelligent och gör bra ifrån sig i skolan. Även när hon var ung brukade hon ge mig råd och hon uppförde sig som mannen i familjen.

      I rummet intill sitter Mutuzo på en soffa. Hon ska snart till  universitetet. Hon drömmer om att bli sjuksköterska. Genom nästan hela intervjun rinner tårar ner för hennes kinder.

      – När jag var liten hörde jag andra barn berätta historier om sina pappor, det påverkade mig eftersom jag inte visste vem min pappa var. När jag frågade om honom sa min mamma att han var död.

      Namnen på några av de tusentals personer  som massakrerades när de sökte skydd i den katolska kyrkan i Ntamara, finns nu på ett stenmonument utanför kyrkan. | Foto: Ben Curtis/AP

      Kunde inte betala hyran

      Hon fick veta sanningen genom rykten bland grannar, och beslöt sig för att pressa mamman.

      – Jag blev inte förvånad eftersom grannar hade pratat om det. Men jag ville höra sanningen från mamma. Det var tufft, men det stärkte vår relation. Det ger mig styrka att utmana mig själv och ta mig framåt. Jag vill göra mamma lycklig och få henne att glömma det sår hon fått.

      – En gång betalade vi inte hyran på ett år. Hyresvärden sa att vi måste betala. Mamma bad till Gud och ett mirakel inträffade, någon betalade vår hyra.

      Mamma opererades också för sin rygg, men efter det kunde hon inte riktigt röra sig. Jag var den enda som hjälpte henne.

      Att komma in på universitetet var en dröm som gick i uppfyllelse.

      – Det blev en plats där jag kunde gömma mig från alla de människor som inte trodde på mig. Jag vill inte att människor ska se det hårda liv jag haft, det hårda livet jag lever. Nu tror de att jag är från en rik familj, på grund av vad de ser när de ser på mig. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig.

      – Jag vill vara en förebild för mina syskon. Jag siktar högt och är det något jag vill göra finns det inget som kan stoppa mig. Jag tycker inte om när jag inte blir respekterad, varje människa är värd lika mycket. Jag vill leva i fred med andra.
      Innan hon beger sig till universitet byter hon om. Hon tar på sig solglasögon, drar undan skynket som hänger för utgången och går iväg.

      Offer och förövare möts

      Efter folkmordet var den stora utmaningen att förena folket. Numera talar man inte om hutuer och tutsier, utan bara om rwandier.

      En del organisationer har haft projekt där förövare och offer har fått mötas och prata om det som hänt. Avega och Foundation Rwanda, är två organisationer som fokuserar på att hjälpa överlevare.

      De anordnar bland annat gruppsamtal där människor kan dela sina erfarenheter, och Foundation Rwanda ger även ekonomiskt stöd genom att betala halva skolkostnaderna för barn som kommit till genom våldtäkt.

      Honorine funderade aldrig på att överge Alice, men funderade mycket  över hur det skulle gå att uppfostra henne ensam. | Foto: Tove Tikkanen Jönn 

      Togs till fånga

      Tillbaka ute på landsbygden bräker getter, och fåglarna kvittrar. Här bor Sonia.

      Hon har, precis som Honorine och Michelle, fått hjälp av bland annat Foundation Rwanda. Sonia var 16 år när hon togs till fånga av en man och våldtogs under en längre period.

      – Det var så jag fick Eric. När jag tänkte på att han var en son av en förövare så tyckte jag inte om honom, men när jag gav honom bröstet och såg på honom, började jag känna att han är min, berättar hon.

      Än i dag vet Sonia inte vem förövaren var eller om han blivit dömd för något brott. Hon ser fundersam ut.

      – Efter folkmordet kunde jag aldrig föreställa mig att vi skulle sitta tillsammans med dem som var förövare. I dag pratar vi och lever i harmoni. Vi kan dela vatten och eld, vi kan dela allt. Det uppnås långsamt, dag för dag.

      Om någon skulle komma och be om förlåtelse, skulle hon förlåta.

      – Vår regering uppmuntrar oss att göra det. Det handlar om att förenas och försonas. Om någon kommer skulle jag förlåta den.

      Men hon ville inte gifta sig med vem som helst.

      – Jag ville vara med någon som också är överlevare. Jag ville inte vara med någon som var ansvarig för folkmordet.

      När hon gifte sig var Eric väldigt ung.

      – Jag trodde att mammas man var min pappa. När hon berättade för mig att han inte var det kändes det som att himlen föll ner på mig. Jag kunde inte förstå eller acceptera det. Jag tänkte att mamma kanske var galen, men till slut förstod jag att det var sant, på grund av landets historia.

      Han ser ner i marken.

      – Men det är historia och det är något vi måste lära oss ifrån. Jag har haft möjligheten att lära mig om fler folkmord som skett i världen och det är verkligen något som får mig att må dåligt. Varje folkmord är dåligt. Människor borde lära sig att leva tillsammans, att älska utan att förvänta sig något tillbaka, utan att utnyttja andra. Och ledare, de borde aldrig säga att ”jag är den som har bäst åsikt”, utan alla borde vara redo att bli utmanade och låta hans eller hennes åsikt förändras.

      Att prata och dela erfarenheter har hjälpt Sonia att tänka framåt.

      – Jag brukade fokusera mer på det som hänt och det gjorde mig tokig, jag var så traumatiserad. Om jag inte hade fått hjälp (av organisationer) hade jag bott på gatan, då hade barnen bott på gatan. Det hjälper att träffa andra, kunna skratta ihop och få ny energi.

      Hennes son håller med, som genom Foundation Rwanda haft möjlighet att träffa barn i samma situation.

      – Vi kan diskutera och utbyta idéer. När du hör andras historier förstår du att du inte är ensam. Vi lever här tillsammans och går igenom svårigheter. Vi lär oss av varandra, berättar Eric.

      Vill bli jurist

      Han sitter på en stol utanför huset i skuggan och lyssnar på radio. Hans favoritlåt är Shape of You av Ed Sheeran. När han var ung vägrade andra barn att leka med honom och de sa elaka saker.

      – De kallade mig förövare. Men mamma var där för mig, hon pratade med barnen och deras föräldrar och bad dem sluta.

      I dag drömmer Eric om att bli jurist.

      – Jag gillar inte att se människor bli åtalade för något de inte gjort och jag tycker om att hjälpa. Jag vill studera juridik så att jag vet vilka rättigheter människor har. Om två människor går till domstol och den ena är rik och den andra är fattig, så kan den rika vinna, även om han inte har rätt, säger Eric.

      Nu ser han sin styvpappa som sin far och han ser upp till sin mamma.

      – När jag ser vad mamma gör för mig är det ett bevis på att hon älskar mig.
      Med ett leende berättar han om ett av de finaste minnen han delar med henne.

      – Hon brukade sitta med mig och lära mig kärlek och hur vi ska leva ihop. Att respektera andra och sig själv och att vi ska leva i harmoni och i fred med andra. Det kommer jag aldrig att glömma.

       Fotnot: Namnen är fingerade pga stigmat
      personerna i texten utsätts för.

      Många av offren för folkmordet i Rwanda 1994 är begravda i massgravar som den här utanför Kigali. | Foto: Paul Chiasson/The Canadian Press,AP

      Våldtäkt ett sätt att förnedra

      Kvinnor, flickor, män och pojkar utsatts i dag för sexuellt våld runtom i världen. För att stoppa det krävs åtgärder på flera plan.

      Sexuellt våld i konflikter förekommer av flera anledningar. Det kan användas som ett strategiskt vapen för att bland annat få makt över ett territorium eller resurser, för att förnedra eller för att utöva hämnd, enligt en artikel i the International Review of the Red Cross. Utöver att vara en strategi, kan det även vara en akt baserad på grupptryck eller något individer beslutar sig för att göra på egen hand.

      – Det är inte alltid beordrat. I Rwanda och Bosnien var det en taktik i krig, med målet att förstöra samhällen. Men globalt sett är det i de flesta fall inte en uttänkt strategi. Man får inte blanda ihop konsekvenserna med motiven, säger Maria Eriksson Baaz, forskare inom statsvetenskap vid Uppsala Universitet.

      Sexuellt våld leder till att familjer och samhällen splittras, enligt en rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld från FN. Värderingar, normer och könsstereotyper har en betydande roll i att det fortskrider.

      – Att våldta en kvinna blir ett effektivt sätt att förnedra fienden, mannen. Att visa att mannen inte klarar av sina manliga uppgifter, som att skydda kvinnan. Samtidigt ska kvinnan vara oskuld eller bara ha en man, vilket inte längre är fallet efter en våldtäkt. Effektiviteten bygger på de normerna, säger Maria Eriksson Baaz.

      Män som våldtas kan uppleva en feminisering, att förövaren har gjort dem till kvinna.

      – Sexuellt våld mot män har länge osynliggjorts bland annat eftersom det ofta beskrivits som tortyr av offren eftersom det är mindre stigmatiserat, säger Maria Eriksson Baaz.

      För att få det sexuella våldet att upphöra finns flera åtgärder. Rättssystemet har en central roll, men även att förstärka värderingar och normsystem har stor betydelse.

      – Det finns två saker som kännetecknar de beväpnade grupper som inte begår sexuellt våld. Att det finns en stark ideologi där man förbjuder sexuellt våld och det är en effektiv militär organisation där man arbetar kring de normerna och bestraffar soldater som begår övergrepp, säger Maria Eriksson Baaz.
      Det är även viktigt att bearbeta trauman.

      –  När det gäller arméer i väst pratar vi mycket om posttraumatisk stress. Men det är tyvärr ofta mycket lite fokus på detta i de insatser som görs av EU, FN och andra i områden som är drabbade av konflikter. Våld och trauma föder mer våld och trauma, om man inte gör något åt det, säger Maria Eriksson Baaz.

      Tove Tikkanen Jönn

      FN ignorerade rop på hjälp

      Under folkmordet mördades mellan 800 000 och en miljon människor, men det internationella samfundet valde att vända bort blicken.

      Folkmordet mot tutsier härrör från uppdelningen mellan de två folkgrupperna hutu och tutsi. Innan Rwanda koloniserades var de två grupperna socioekonomiska klasser, där tutsi utgjorde den rikare klassen, enligt The Genocide Memorial i Kigali. Under Belgiens styre förändrades idén och de två folkgrupperna delades upp utifrån etnicitet och tutsier togs för att vara närmare besläktade med européer. År 1931 infördes identitetskort och tutsierna, som utgjorde 15 procent av befolkningen, privilegierades.

      När hutuerna fick fler rättigheter i landet, skrev en del revolutionära manifest där de beskrev det förtryck de levt under. Vid självständigheten 1962 var det hutupartier som vann makten. Under 60- och 70-talet genomfördes massakrer, där flera tusen tutsier dödades och många flydde till grannländerna. Bland de i exil började gerillagruppen Rwandiska patriotiska fronten (RPF) organiseras, med målet att få tutsier att kunna återvända.

      Under tidigt 90-tal pågick fientlig och dehumaniserande propaganda mot tutsier. Den hutuextremistiska milisstyrkan, Interahamwe, organiserades av regeringen, samtidigt som RPF började få framgångar i landet. 1993 ingicks ett fredsavtal där regeringen gick med på att dela makten med hutuoppositionspartier och tutsier. FN skickade styrkor på 2 500 man för att assistera i att demilitarisera och bidra till en säker miljö, med Romeo Dallaire som befälhavare.

      I januari 1994 fick Romeo Dallaire information om att Interahamwe förberedde massmord och samlade på sig vapen. De hade tränats till att kunna döda 1 000 människor på 20 minuter. Han vidarebefordrade informationen till FN och bad om förstärkning för att förhindra planen. Romeo Dallaire fick nej och ombads istället att vidarebefordra informationen till Rwandas president, enligt en analys av journalisten Samantha Power.

      Den 6 april samma år dör presidenten när hans plan skjuts ner. Än i dag vet man inte vem som ligger bakom dådet. Nyheten om den mördade presidenten blev startskottet för folkmordet, bland annat mördas tio belgiska fredsbevarare. Belgien svarar då med att beordra hem alla som återstod.

      Internationellt kommer man överens om att hämta upp sina egna medborgare och lämnar rwandierna åt sitt öde. Dallaires styrka reduceras till drygt 500 personer. FN:s val att inte agera hänvisas bland annat till organisationens behov av neutralitet, tidigare misslyckanden i Somalia och kostnaden i tid och pengar ett ingripande skulle innebära, enligt en rapport från Human Rights Watch.

      Tre månader senare, den 4 juli, lyckas RPF stoppa folkmordet.

      Tove Tikkanen Jönn

  • Krönika