DEBATT • I det patriarkala samhället existerar inte kvinnor som människor med egna åsikter, känslor och tankar. I det patriarkala samhället är de mammor, systrar, fruar, kvinnliga kompisar eller galna ex. Något som konkretiseras i film och övrig media, vilket självfallet påverkar mäns syn på kvinnor, samt i förlängningen kvinnors syn på sig själva.
Lena Mulvey etablerade 1975 termen ”den manliga blicken” vilket är en beskrivning av kvinnans porträttering i media gentemot mannen. Porträtteringen av kvinnan är beroende av mannen och kvinnan kan omöjligt porträtteras oberoende av honom. Kvinnan reduceras till accessoar, hon blir en förlängning av mannens önskan och vilja.
Mulveys teori var avsedd att beskriva kvinnan i media, men vi menar att det är en förklaringsmodell för förtryckande samhällsstrukturer, och att kvinnan endast existerar i relation till mannen men inte vice versa.
Vad fyller då kvinnan som accessoar för syfte? Vi menar att kvinnans existensberättigande, enligt den här förklaringsmodellen, är att hon bekräftar mannens storhet, intelligens och styrka. Filmtermen ”Manic Pixie Dreamgirl” beskriver en kvinnlig filmkaraktär med enda syfte att få mannen att förstå hur betydelsefull och intellektuell han är samt hur livet är spännande och vackert. Hon är alltid smart, lagom kaxig, lite indie och sexigt excentrisk men har inget inre känsloliv och visar inga tecken på att existera utanför sina möten med mannen.
Den manliga blicken är en förklaringsmodell för hur kvinnan porträtteras. Men hur påverkas kvinnan av internaliseringen av den manliga blicken, kvinnan vars enda existensberättigande är genom mannen? Och hur påverkas mannens kvinnosyn av att alltid få se kvinnor från subjektsperspektivet där kvinnor endast är en bisats?
Kvinnans internalisering av det manliga perspektivet leder till att hon klär sig, sminkar sig, skrattar och talar på sätt som mannen är bekväm med.
Den manliga blicken lägger sig som en blöt filt över kvinnans existens, en extra tanke som alltid frågar sig hur hon ska bete sig för att fylla sin roll som mannens accessoar. Hon är duktig, men inte för duktig. Blyg, men tillmötesgående. Omtänksam, men försiktig. Hon är inte en människa utan mer som en statligt finansierad tavla i ett väntrum, något att vila ögonen på, utan att lämna varken av- eller intryck. I när- och frånvaro av män är hon inte mer än en avskalad version av en människa. Aspekter av attribut accentuerade in absurdum, eller opretentiöst: de delar av kvinnor som inte sticker män i ögonen.
Synen på kvinnan som inte mer än en bisats, attribut, inte människa, resulterar i normer skadliga för kvinnor, män och samhället i stort. Det visar sig i löneutveckling inom olika yrken. Politisk och ekonomisk maktkoncentration hos mannen. Att kvinnan inte kan röra sig fritt om kvällen. Men inte heller säker i hemmet, eftersom det farligaste stället för kvinnan fortfarande är i hemmet.
Och de kvinnor som söker sig från sin mansberoende existens smutskastas. De är slampor, flator, manshatare, inte riktiga kvinnor, antagonister, demoner.
För att motverka en norm, stärkt och bibehållen i media, är det i media det måste börja. I film och text. På TV:n samt i klassrummet. Emancipationen lyfter kvinnan till människa och möjliggör för ett starkare, mer rättvist samhälle.
Reduceringen av människan till kvinnan och definitionen av henne beroende av mannen suddar ut hennes existens, eftersom språket är verktyget som beskriver verkligheten, och kvinnan existerar enbart genom mannen och det manliga språket. Kvinnan finns alltså inte. Vilket innebär att i det patriarkala samhället finns bara män. Män och deras fruar.
