Stilla havet är mer än paradisvykort och episka romaner av
Robert Louis Stevenson och Thor Heyerdahl. Västvärldens
politik fortsätter att diktera villkoren och om Oceanien under Kalla kriget var en plats att provspränga atombomber på kan framtiden präglas av experimentell gruvdrift på havsbottnen.
Stilla havet är världens största ocean och sträcker sig från Norra ishavet till Antarktis mellan Ryssland, Asien och Australien i väst och de amerikanska kontinenterna i öst. Dess yta uppgår till 166 miljoner kvadratkilometer – eller 32 procent av jordens totala yta – och ett medeldjup på 4 280 meter (världens djupaste ravin, Marianergraven, ligger utanför önationen Guam och uppmäter som djupast 11 034 meter). Oceanien – som regionen unisont kallas – har cirka 40 miljoner invånare: Australien 24 miljoner invånare, Nya Zeeland, 4,7 miljoner, ö-regionen Melanesien 10 miljoner, Polynesien 700 000 och Mikronesien 550 000.
Bikinis, bomber och strålsjuka
Omvärldens unisona blick riktades för första gången mot Stillahavsregionen i samband med andra världskriget. Såväl Japan som USA utkämpade blodiga och utdragna strider om strategiska öar och flygfält – mest känt är slaget om Guadalcanal, huvudö på Salomonöarna – och efter krigsslutet förblev militära intressen kvar i regionen i form av kärnvapen.
Den 30 juni 1946 briserade den första av sammanlagt 26 atombomber vid Bikiniatollen, tillhörande Marshallöarna, en ögrupp som länge intresserade USA:s försvarsindustri men som 1986 blev en egen självständig republik. En strålskadad sådan, till på köpet. Särskilt boende nära Bikiniatollen utsattes länge för radioaktivt nedfall och levde på mat som innehöll spår av radioaktivitet. Till och med importerad mat utifrån strålskadades när den kom in i landet .
Tony de Brum – politiker och miljöaktivist från Marshallöarna som 2015 mottog Right Livelihood Award – drog åren före sin död 2017 världens kärnvapennationer inför Internationella domstolen i Haag för brutna nedrustningsplikter. ”The Nuclear Zero Lawsuits” innebar en nagel i ögat på framför allt USA och Frankrike, som länge använde sig av sina intresseområden i Oceanien för kärnvapenprover.
En rörlig region
Enligt tankesmedjan Lowy Institute kännetecknas Oceanien av förändring och växande instabilitet. Förutom intern migration i öriken som Papua Nya Guinea, Salomonöarna och Vanuatu bäddar omvärldens ekonomiska etableringar för regionala konflikter. Det handlar främst om köp av marker och fiskevatten som enligt lokala seder varit i stammars och storfamiljers ägo, om än inte i någon juridisk mening.
Kineser står för den största kvoten av immigranter och runtom i Oceanien har missnöjet mot minoritetens närvaro och näringsverksamhet vuxit: bland annat i Salomonöarna 2006, då regeringen i Peking tvingades chartra plan för att föra sina medborgare i säkerhet.
”Risken för nya konflikter mellan stillahavsbor och bosatta kineser i regionen kvarstår. Och den mest sannolika källan till framtida problem är landägandeskapet”, skriver Lowy Institute i en rapport.
Höjda havsnivåer
Invånare i Oceanien utgör en marginell del av Jordens invånare och står enligt Världsnaturfonden för mindre än en procent av världens växthusutsläpp. Ändå slår klimatförändringar hårt just här. Men Oceanien består av många bräckliga stater som antingen präglas av rykten om militära övertaganden (Fiji), undantagstillstånd och utbrytarprovinser (Papua Nya Guinea) eller som fysiskt försvinner till följd av höjda havsnivåer (Kiribati och Tuvalu). Klimatflyktingar är redan en erkänd men växande folkminoritet i regionen och ytterligare en politisk knäckfråga som stater måste finna gemensamma lösningar kring.
Elisabeth Holland, amerikansk professor med klimatförändringar, miljö och hållbarhet som expertområden vid University of the South Pacific i Fiji, menar att mycket bottnar i information:
– Anta inte att du vet hur saker och ting ska bli, de starkaste lösningarna når vi via samarbete, säger Holland, en av mottagarna av 2007 års fredspris i Nobels minne till följd av hennes bidrag till Mellanstatliga panelen om klimatförändringar (IPCC).
Klimatflyktingvisum
I januari 2018 utformade Nya Zeeland som första land i världen ett visumsystem anpassat för just klimatflyktingar. Som ”ankrade i Stilla havet är det vårt personliga och nationella ansvar att dra vårt strå till stacken”, anser landets premiärminister Jacinda Ardern. Och fastän flera stillahavsnationer börjat anpassa såväl politisk retorik som praxis efter behovet av omplacering av sina invånare och stärka sin infrastruktur så leder klimatförändringar ändå till att något oersättligt går förlorat. Som när ett unikt språk dör ut.
– Grundvalarna till vårt unika arv har tagits ifrån oss, förklarade en klimatflykting från Vanuatu, som själv tvingats flytta flera gånger till följd av stigande havsnivåer, för Strait Times.
Foto: Bullit Marquez/AP/TT
Kinesisk expansion
Den pågående och eskalerande konflikten rörande Spratlyöarna i Sydkinesiska sjön är kanske ett första smakprov på vad som kommer att bli vardagsmat i Stillahavsregionen som helhet. Kina har successivt och målmedvetet expanderat sin maritima intressesfär med såväl handel som militära muskler, och frågan är hur långt de hinner segla innan de når territorialvatten där exempelvis amerikanska, ryska eller kanadensiska intressen härskar.
USA:s utropade handelskrig med omvärlden i allmänhet och Kina i synnerhet i form av resta tullar lär ge ringar på vattnet även i Oceanien.
Havsbotten nästa
Enligt tankesmedjan Iris är det bara en tidsfråga innan den moderna människans levnadssätt tvingar planetens ekonomiska stormakter att dyka djupt ner i Stilla havet efter nya inkomstbringande naturresurser.
”Begäret efter konstant tillväxt hos världens mäktigaste stater kan skriva om den strategiska betydelsen av Stilla havet. Inom de kommande decennierna kan energiindustrin drastiskt behöva öka sin produktion samtidigt som resurserna blir alltmer sällsynta. Det kommer vända mångas blickar mot Stilla havets havsbotten”, förutspår Iris i en rapport.
I dag hindrar outvecklad teknik och brist på erfarenhet energibolag från att utvinna naturresurser på extrema djup. Men ett tecken på att forskningen och teknikutvecklingen börjar komma ifatt energisektorns planer och visioner visade sig i mitten av 2017 då FN-organet International Seabed Authority sa sig ha utfärdat 27 tillstånd för prospektering och utvinning av naturresurser på extrema havsdjup.
Huruvida det är etiskt och ekologiskt försvarbart att påbörja storskalig gruvdrift i Oceaniens outforskade bottenskikt är en annan – och juridiskt olöst – fråga. En vattendelare är det kanadensiska gruvbolaget Nautilus Minerals pilotprojekt i Bismarcksjön utanför Papua Nya Guineas kust, där guld och koppar ska utvinnas från 1 500 meters djup. Ett problem – eller en möjlighet, beroende på om kritiker eller anhängare tillfrågas – är att tekniken som ska användas aldrig har testats i skarpt läge.
Att projektet ändå fått grönt ljus har Nautilus Papua Nya Guineas frikostiga gruvlag att tacka, något som kan ses som ett kvitto på maktbalansen i Oceanien där suveräna staters ekonomier och i längden hållbara utsikter vilar i knät på utomstående intressen. Och orosmolnen vid horisonten gör att önationens före detta justitieminister Arnold Amet vill att avtalet rivs upp:
”Vi är ett utvecklingsland och har varken kapacitet eller resurser till det här experimentet. Det bästa vore att avsluta samarbetsavtalet med Nautilus innan våra investeringar sjunker till havsbotten tillsammans med resten av bolaget”, skrev Amet i en artikel för Deep Sea Mining Campaign.
