Syre Global Nummer 29 måndag, 9 juli 2018
Krönika

Identiteter flyter

Nu har vi alltså en politisk diskussion om vem som räknas som svensk, samtidigt som svenskfödde, svartskäggige Jimmy Durmaz måste bekänna sin lojalitet till Sverige efter en feltajmad brytning. Jag minns när Mikael Lustig misslyckades hålla en stolpe och Sverige förlorade mot Ukraina, och så småningom missade EM, och visst hånades Lustig för det, men inte en enda gång ifrågasatte någon hans svenskhet.

Jag vet att det är en seger för Björn Söder att vi ens fortsätter diskutera det här, men då får vi väl ge honom det, för jag tror att vi måste.

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi försökte på Twitter lansera idén att dela upp svenskheten i en etnisk del, svenskhet, och en nationell, som man skulle kunna kalla svensklandshet. Arpi anklagades förstås omedelbart för rasbiologi och för resonemang som leder rakt ner i den högerextrema gyttjan, och det sista må vara sant, men jag tror ärligen inte att det var hans uppsåt. Han var ute efter en språklig klarhet som speglar verkligheten. Och vi vet alla att det finns människor som är svenska medborgare som inte definierar sig som svenskar, vi vet alla att det finns svenskar som ser typiskt ”svenska” ut, och svenskar som inte gör det. Själv brukar jag säga ickeblonda svenskar när jag specifikt syftar på de senare, och jag har inga problem med att människor identifierar sig som svenskiranier eller kurdsvenskar.

Däremot har jag en hel del problem med begreppet etnicitet. För vad betyder det? Jag är själv inte etnisk svensk, och jag skaffade svenskt medborgarskap i vuxen ålder, men tack vare blont hår och lättmjölkshud (som i och för sig skvallrar om det usla engelska pigmentet) blir min svenskhet aldrig ifrågasatt. Om jag nu någon gång deltog i fotbollsmästerskapen för kulturskribenter skulle jag aldrig behöva deklarera någon nationslojalitet för att ursäkta min usla insats.

Etnicitet handlar om blodsband, du kan inte kvala in i en etnicitet, det finns inget där som man som individ kan påverka. Den svensk med till exempel iranska föräldrar som själv definierar sig som svensk blir ändå inte etnisk svensk. Inte ens efter ytterligare en generation, uppvuxen med föräldrar som ser sig som svenskar, så länge man ser ”osvensk” ut. Oblond. För mycket pigment. För kraftig skäggväxt.

Etnicitet som begrepp skymmer mer än det hjälper, också bortsett från att svenskar och européer i gemen är mycket mer etniskt blandade än de tror. Arpi hämtade inspiration från sitt begrepp svenskländare från Finlands finländare (som på svenska inkluderar både finnar och finlandssvenskar), men på finska betyder suomalainen både finne och finländare, så jag vet inte om det ens är ett bra exempel. Även där har de mer etniskt intresserade dessutom känt sig manade att mynta begrepp som ”sannfinländare”, som definitivt varken inkluderar invandrare eller finlandssvenskar.

Identiteter flyter, man kan vara både och, glida på en skala och sen glida tillbaka. För att den moderna verkligheten ska fungera som smältdegel och fredlig samexistens snarare än tribalism och identitetspolitiska krig tror jag att det är en bättre väg framåt än att definiera människor utifrån etnicitet.

Jag har smultron i trädgården!

Jag har skator som äter mina smultron i trädgården. Överväger nu att skaffa en tam falk.


Nummer 29 mån 9/7-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 29

mån 9/7-18 Fler nummer