Få platser i världen är så förknippade med konflikter och åsiktsskillnader som Palestina, landet som erkänts av 136 stater men som fortsätter att krympa till ytan till följd av Israels utbredning i form av illegala bosättningar. Hur blev det så?
År 1948 upprättades staten Israel, trots omfattande protester från palestinierna och den arabiska världen. Sedan 1967 har palestinierna levt under israelisk ockupation. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit många och blodiga och man är fortfarande långt ifrån en fredlig, varaktig lösning på konflikten.
Bakgrund
Israel-Palestina-konflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar sedan 1880-talet flyttat till det så kallade historiska Palestina, ett område som utgör dagens Israel och Palestina.
Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk.
Det historiska Palestina pekades ut som passande att etablera en judisk nationalstat eftersom judarna har rötter därifrån. Judar fördrevs från området runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Denna del av historien har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till Palestina.
Judisk invandring till Palestina
Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under engelskt mandat. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovat att arbeta för att skapa ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina.
Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina. Judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare.
Dessa faktorer ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till cirka 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då närmare en tredjedel av Palestinas totala befolkning.
Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom invandrarnas projekt var att etablera en stat som var exklusiv för judar, vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var begynnelsen på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.
FN:s delningsplan
Efter andra världskriget ville sionistledningen överta ma kten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med judiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina.
FN:s generalförsamling kom 1947 med en icke juridiskt bindande anbefallning om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 54 procent av marken och palestinierna fick 46 procent. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen som ett viktigt första steg mot att ta över hela Palestina.
Medan palestinierna, som utgjorde cirka 70 procent av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.
Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste det första, största och viktigaste kriget i Palestina-konflikten, nämligen 1948-krigen. Det möjliggjordes på grund av maktvakuumet som uppstod vid avvecklingen av det brittiska styret i Palestina. Krigen ledde till ödeläggningen av det palestinska samfundet, begynnelsen av det palestinske flyktningproblemet, samt upprättandet av staten Israel.
En israelisk stat upprättades
Den judiska invandringen fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete gjorde att upprättelsen av en israelisk stat hade större stöd än tidigare. Samtidigt tog extrema judiska grupper, bland annat Irgun, till vapen och gick till angrepp mot både britter och palestinier. Detta fick arabiska styrkor från många länder att blanda sig i konflikten och ställa sig på palestinsk sida. Den svåra situationen fick brittiska myndigheter att dra sig ur som mandatmakt i maj 1948 och överlåta problematiken om Palestina till FN.
Innan FN hann behandla saken färdigt proklamerade dock den sionistiska ledningen i Palestina år 1948 staten Israel som upprättad.
Den arabiska världen såg FN:s förslag och det internationella samfundets stöd till upprättandet av en judisk stat som ett svek mot palestinierna. Samtidigt hade flera länder hotat med krig om en judisk stat upprättades. Kort efter upprättandet av Israel påbörjade Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien ett krig mot Israel. Israel blev därför efter upprättelsen omedelbart utkastat i ett två år långt krig med sina arabiska grannar, ett krig där Israel segrade.
Israels ockupation av Palestina
När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel ett landområde som var 77 procent av det historiska Palestina, det vill säga 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är dessa 77 procent som utgör det folkrättsligt erkända Israel idag. Egypten och Jordanien tog kontroll över resten av Palestina under kriget 1948.
Det sista kriget i Mellanösternkonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Då förlorade närmare 300 000 palestinier sina hem. Israel tog Gaza och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.
Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den palestinska kampen, en kamp som både har varit i linje med och i strid med internationell rätt. Folkrätten ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd.
PLO och Yasir Arafat
Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygk apningar, för att rikta uppmärksamhet mot palestiniernas situation.
Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet, PNC (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre och en egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. Detta uppror kallas ofta för den första palestinska intifadan (intifada betyder uppror på arabiska).
År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.
Osloavtalet
Osloavtalet förhandlades fram i början av 1990-talet och signerades år 1994. I Osloavtalet blev Israel och PLO eniga om att en palestinsk stat skulle upprättas under loppet av en femårsperiod och att det under tiden skulle upprättas självstyrande palestinska myndigheter.
Under femårsperioden efter Osloavtalet fick förhandlingarna emellertid ett abrupt slut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa än sin företrädare och hans övertagande innebar att fronterna gradvis hårdnade. Samtidigt genomförde palestinska grupper självmordsangrepp mot civila mål i Israel och förhandlingsviljan sjönk på de båda sidorna.
Palestinskt motstånd
Under 2000-talet, försämrades situationen gradvis. Palestinierna blev besvikna över att staten de lovades i Osloavtalet aldrig skapades. År 2001 bröt den andra palestinska intifadan ut i kampen mot ockupationen och förtrycket. Den här gången genomfördes ofta självmordsbombningar i Israel, vilket ledde till att den israeliska armén skärpte sitt grepp om Västbanken och Gaza avsevärt. Särskilt gick detta ut över den fria rörligheten för
palestinierna, som var tvungna att gå igenom ett växande antal checkpoints och vägspärrar för att flytta, även inom det egna landet.
År 2002 började byggandet av den så kallade separationsbarriären, muren, som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet oåtkomligt för palestinierna. Muren har fördömts av FN och den internationella domstolen i Haag har slagit fast att det strider mot internationell rätt.
Israelisk expansion
Samtidigt fortsatte Israel expansionen av illegala bosättningar för israeler på ockuperat område. Bosättningarna i dessa områden började efter sexdagarskriget 1967, och ökade allvarligt på 1990-talet.
Vissa bosättare tror att judar är Guds utvalda folk, och att de därför har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken. Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare, har dock flyttat till de ockuperade områdena sedan den israeliska staten där gett ekonomiska fördelar, såsom skattelättnader och billiga bostäder.
I dag bor det över 760 000 bosättare på Västbanken (inklusive östra Jerusalem). Bosättningarna är olagliga enligt folkrätten, eftersom de är byggda på palestinsk mark.
År 2005 beslutade Israel att dra tillbaka alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.
Konflikt mellan Hamas och Fatah
Till alla misslyckade fredsförsök bidrar splittringen på den palestinska sidan. Enligt palestinsk grundlag är det Palestinska befrielseorganisationen PLO som ska förhandla med Israel. Islamistiska Hamas, som inte är med i PLO, har inte brytt sig om vad PLO avtalar med Israel. Hamas har inte erkänt Israels rätt att existera och officiellt förhandlar inte Israel och Hamas med varandra.
Mellan Hamas och Fatah som är den dominerande rörelsen inom PLO utbröt en akut konflikt efter de palestinska valen 2006, som Hamas vann. När parterna inte kunde enas i regeringsfrågan utbröt strider och Hamas kastade ut Fatah från Gaza. Sedan dess har Hamas styrt i Gaza och Fatah/PLO på Västbanken där den palestinska myndigheten (PA) har sin bas. Omvärlden, som betraktar Hamas som en terroristorganisation, har fortsatt att förhandla med PA som leds av Fatah och presidenten på Västbanken, Mahmoud Abbas.
Gazakriget
Militära operationer och raketattacker bedrivs också mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen.
Israeliska militära operationer å andra sidan har lett till massiv förstörelse i Gazaremsan. Särskilt genom ett 22-dagar långt krig vid årsskiftet 2008/2009, vilket resulterade i att cirka 1 400 palestinier dödades, och ett 51 dagar långt krig i juli 2014 där över 2 200
palestinier dödades. 80 israeler dödades som ett resultat av dessa två krig. Att den palestinska förlusten av människoliv är så våldsamt överdriven i förhållande till den israeliska klargör den enorma skillnaden som finns i Israels roll som ockupant och palestiniernas roll som ockuperade.
Trots viss verbal kritik av Israels allvarliga och ständiga kränkningar av internationell rätt, har det inte införts några internationella sanktioner mot Israel. USA:s ekonomiska och politiska stöd för Israel har också upprätthållits.De israeliska brotten mot palestinierna måste ses mot bakgrund av det sionistiska projektet att Israel borde vara en judisk stat. Sionismen är fortfarande den ideologiska grunden för staten Israel och är en viktig drivkraft i israelisk politik.
En tredje intifada?
I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje med den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till det palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna i både islam, judendom och kristendom.
Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, genom att misstänkta gärningsmän skjuts ihjäl på gatan istället för att gripas och åtalas. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.
Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. Protesterna riktas delvis mot det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.
Mot en palestinsk stat i FN?
Palestiniernas ansökte i FN:s generalförsamling om att få sin status som observatörsområde uppgraderat till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012. Palestinierna hoppas på att medlemskap i flera olika FN-organ ska bana vägen för att det internationella samfundet ska erkänna den palestinska staten.
I mars 2015 hade 136 stater i världen erkänt Palestina som stat. Det utgör 70procent av FN:s medlemsländer som tillsammans representerar 80 procent av världens befolkning. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att kringgå förhandlingsprocessen medan palestinierna menar att de kan förhandla om fred med Israel ifall Israel och USA erkänner Palestina som en egen stat i FN.
Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC från den palestinska befrielserörelsen de första påstådda bevisen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina.
Ny politik från Hamas
Våren 2017 kom signaler om en ny politik från Hamas sida. Rörelsen antog i maj ett nytt policydokument som speglade en mer försonlig linje mot Israel på ett par punkter. Samtidigt som dokumentet vidhöll att Israel inte ska erkännas stipulerade texten att en palestinsk stat ska inrättas längs de gränser som rådde före sexdagarskriget 1967.
Det innebär logiskt sett att Hamas utan att uttala det accepterar Israels existens så som Israel såg ut före 1967. Utåt har dock Hamas hållit sig till den vanliga retoriken och fortsatt att hävda palestiniernas rätt att bekämpa Israel militärt.
USA erkänner Jerusalem
Bosättningarna ses av omvärlden som ett stort hinder för fred. Strax innan Barack Obama avgick som president i början av 2017 släppte USA igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde att Israel omedelbart upphör med all bosättningsverksamhet på ockuperad palestinsk mark. Det var första gången på över 35 år som säkerhetsrådet antog en resolution som så starkt fördömde
Israels bosättningspolitik.
Med Donald Trump i Vita huset har utsikterna till nya fredsförhandlingarna minskat radikalt. Och i december 2017 meddelade han att USA nu erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och gav order om att den amerikanska ambassaden skulle flyttas dit. Beskedet utlöste ett ramaskri i arabvärlden och fördömdes även av EU, Ryssland och de flesta andra länder. Den palestinske presidenten Abbas förklarade att USA genom detta steg förverkat sina möjligheter att fungera som medlare i konflikten.
Måndagen 14 maj, på dagen 70 år efter staten Israels bildande, invigdes så USA:s ambassad i Jerusalem.
– En stor dag för Israel. Grattis! twittrade Trump.
