1999, året då jag gick ut högstadiet, lades den stora fabriken i samhället där jag vuxit upp ner. Uppemot 900 personer blev arbetslösa, i en kommun där det nästan var en tiondel av invånarna. Vi stod tillsammans utanför industrilokalerna, med höjda brandfacklor vintermörkret, och visade upp vår kollektiva protest och desperation. Näringsministern utlovade etableringsbidrag till de industrier som kunde tänka sig att förlägga sin produktion i de nu tomma fabrikssalarna, men inget av de av-bidrag-lockade storföretagen lyckades vare sig etablera sig eller skapa särskilt många jobb. Människor lämnade bygden, flyttade närmare den storstad dit produktionen flyttats, och många unga, som jag själv, valde utbildning på annan ort
2011, när jag var i full gång med att utbilda mig på ett universitet långt bort från min barndoms skogar, rapporterades det från Pajala, gruvbyn med ständigt underskott av kvinnor, att förutom en större tendens bland kvinnor att välja att vidareutbilda sig i de större städerna för att sedan aldrig återvända, är begränsad möjlighet till sysselsättning den största orsaken till kvinnounderskottet i bygden. Gamla samhällen som byggts upp kring yrken där män traditionellt varit i majoritet har kanske det gemensamt – speciellt när de traditionellt kvinnodominerade arbetsplatserna läggs ner och flyttas närmare tätorterna; skolor och förskolor, vårdcentraler och lasarett. Det lockar kanske inte att ha 10 mil till närmaste förlossningsavdelning heller.
2018, och jag bor i en storstad och arbetar med ett uppdrag om regional och jämställd tillväxt för en mindre region. Ja, jag inser det ironiska i detta. Och jag tänker på min hembygd och på vad som faktiskt hände som resulterade i att arbetslösheten inte blev högre där än i riket trots allt. Småföretagen som startades, och lyckades, och växte sig större. Och jag tänker på att en femtedel av alla företag som startas av kvinnor, startas under en period när de inte ens har lov att vara företagsamma: när de är föräldralediga. När de under en tid får föräldrapeng och således en ekonomisk möjlighet att sätta i verk något som med allra största säkerhet inte kommer ge någon inkomst i början.
Och så tänker jag att de etableringsbidrag som riktades till de stora företagen som skulle ”skapa jobb” på landsbygden förmodligen hade investerats bättre om de hade getts direkt till invånarna i det lilla samhället istället. Och på vilket konstigt system vi har ändå som gör det så svårt för människor att starta småföretag under perioder när de inte lönearbetar. Från den dag du aktivt börjar söka kunder har du förlorat rätten till din a-kassa, exempelvis. Starta-eget-bidrag ges max i ett halvår trots att de flesta företag behöver två år på sig att bli lönsamma.
Och jag tänker att när vi startar pilotprojekt med basinkomst i Sverige, då är det här vi ska börja. I de avfolkade glesbygderna, med all sin potential att blomstra – om människor bara får lov.
Tumme upp:
Människors inneboende vilja att skapa något ändå. Wow.
Tumme ned:
Systemet som aktivt skapar passivitet och utanförskap.
