Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Den samiska punken

      Statens företrädare som porträtteras i form av bödlar. Urfolk som reser världen över för att stötta varandra i kampen om rätten till sina marker. Aktivister som skapat ett självstyre på en ö i Tanaälven ……
    • Zoom

      Den samiska punken

      Statens företrädare som porträtteras i form av bödlar. Urfolk som reser världen över för att stötta varandra i kampen om rätten till sina marker. Aktivister som skapat ett självstyre på en ö i Tanaälven … Det koloniala förtrycket mot samerna står i fokus bland samiska konstnärer, artister och aktivister och är inget nytt fenomen, förutom möjligen för majoritetssamhället.

      Det är en tidig gråkall novemberdag i Umeå. Om ett par timmar inleds hovrättsförhandlingarna i Girjasmålet. Vid ingången har artisten Sofia Jannok och konstnären Anders Sunna mötts upp. En plastfilm viras mellan två träd och blir målarduk för Anders Sunnas graffitikonst där bland annat orden ”We Are Still Here” växer fram. Från en högtalare ljuder Sofia Jannoks låt med samma namn.

      Stoorstaalka  | Anders Sunna har flera infallsvinklar i sin konst. Han vill belysa situationen i dag, men också uppmana det samiska folket att stå upp för sig själva. 

      ”Vi står bakom Girjas. Vare sig staten kallar oss samer eller “lappar” så finns inget som kan ta ifrån oss rätten till våra liv som urfolk. We Are Still Here”, kommenterar Jannok och Sunna i ett pressmeddelande som skickas ut samma morgon.

      Det finns en rad etablerade konstutövare inom det samiska samhället. Den kanske mest kända är jojkaren och poeten Nils Aslak Valkeapää, Áillohaš. Britta Marakatt-Labba har i många år ägnat sig åt konst med tydligt politiska budskap. Máret Ánne Sara är konstnär, författare och journalist och fick med sin konstinstallation Pile o´Sápmi en central plats på Documenta 14 där hon med fyrahundra renkranier belyser sin brors kamp mot norska staten och tvångsslakt av sina renar.

      ”Tanken är att den ska upplevas och väcka tankar, och även stärka andra människor. Anders Sunna, konstnär.

      När Riksteatern och bland annat Naturskyddsföreningen och Greenpeace anordnade klimatstafetten Run for your life från Kiruna till Paris hösten 2105, gjorde Sara Marielle Gaup Beaska jojken Gulahalat Eatnamin/We Speak Earth. Den blev senare ett ledmotiv för demonstrationerna runt klimattoppmötet COP21.

      Den samiska kampen är inte ett nytt fenomen, men den börjar ta allt större plats i det offentliga rummet.

      Anders Sunna | När hovrättsförhandlingarna i Girjasmålet skulle inledas i Umeå förra året gjorde Anders Sunna och Sofia Jannok en gemensam musik- och konstmanifestation.

      I Anders Sunnas ateljé i centrala Jokkmokk pågår ständig aktivitet. Målarpenslar trängs med graffitiburkar och målardukar när hans karateristiska konst växer fram. Anders Sunna och hans familj har en konflikt med länsstyrelsen sedan drygt 40 år tillbaka i tiden. Familjen kämpar för rätten att bedriva renskötsel i Sattajärvi sameby.

      Hans övertygelse är att om man ska få en politisk förändring måste man göra det själv, och där kommer hans konst in i bilden.

      ”Jag kände någonstans att jag ville säga som det är att jag kunde använda min plattform till att göra det.” Sofia Jannok, artist

      Med verk som bär namn som Colonialism och Area Infected gestaltar han statens företrädare som kostymklädda ondskefulla varelser där renar och samiska symboler är som spelpjäser. Inte sällan är det vapen och blod i konsten. Inte direkt tavlor som man köper för att njuta av på en vardagsrumsvägg och det är inte heller Anders Sunnas syfte.

      – Jag gör inte konst för andras skull, det är någon jag behöver göra för egen del. Tanken är att den ska upplevas och väcka tankar, och även stärka andra människor.

      ”Tydlig strategi”

      När Anders Sunna började ägna sig åt konst professionellt vid femton års ålder så var motiven betydligt mindre politiska.

      – Jag visste att om jag gör politiska grejer kommer ingen vilja visa det. Det gäller att först få sig ett namn och sedan smyga in grejer. Det var en tydlig strategi från min sida. Som samisk konstnär har man inte samma förutsättningar som en svensk, man får direkt en stämpel och allt du gör är samiskt.

      Pontus Lundahl/TT | Sofia Jannok protesterade tillsammans med Greenpeace utanför Nordeas kontor i Stockholm 2016. Ett brev överlämnades från Standing Rock Sioux Tribe där man krävde att banken avslutar sin inblandning i den omstridda oljeledningen Dakota Access pipeline. 

      Anders har flera infallsvinklar i sin konst. Han vill belysa situationen i dag, men också uppmana det samiska folket att skärpa sig och stå upp för sig själva och sina åsikter.

      När Anders Sunna började som konstnär tyckte han att det behövdes något mer. Han upplevde att man från samiskt håll till viss del fallit tillbaka till att anpassa sig efter vad majoritetssamhället ville ha av samisk kultur.

      ”... så länge vi står för konst och kultur och vackra färger lyfts vi gärna upp i Sverige, men så fort vi pratar om rätt till land och vatten så ska det tystas ner.”

      När Anders Sunna gick på sitt avslutande år på Konstfack 2008 handlade hans examensarbete om ifall det är möjligt att göra revolution med konst.

      – Jag börjar märka att det inte är helt omöjligt, det här kan faktiskt gå. Det ger utdelning om man nöter på. Det här är sista steget om man vill förändra på fredlig väg, annars måste man ägna sig åt gerillakrigsföring. Brukar du våld är du förloraren på en gång, men ägnar man sig åt konst är man i en gråzon och kommer undan med det.

      Anders skräder inte orden när han beskriver sin relation till majoritetsstaterna Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

      – Om man ska göra det kort och koncist och ärligt så är jag i krig med dem. Det handlar inte om att man är i krig med individerna som bor där, men med den politiska styrningen och hur maktstrukturerna ser ut, det gäller alla länder där det finns samer.

      Anders Sunna säger att gemenskapen och likheterna med urfolk världen över finns där hela tiden.

      – När jag träffade Buffy Saint Marie sa hon att jag målar precis det hon sjunger om. Vi delar alla samma kamp.

      Både Anders Sunna och Sofia Jannok har en plats på de etablerade konsthallarna respektive musikscenerna. Men det händer också att de gör oannonserade aktioner, exempelvis när Girjasrättegången hölls i hovrätten i Umeå. En form av artivism, medger Sofia medan Anders inte gärna vill sätta etiketter på sitt skapande.

      TT | Striden om en gruva  i Gallók utanför Jokkmokk har pågått i över fem år. I augusti 2013 möttes gruvbolaget Beowulf av protester när de för tredje gången försökte provbryta järnmalm.

      Uppfattas som obekväm

      Sofia Jannok ser den samiska kampen som en fortsättning och en utveckling av tidigare generationers kamp, med samtidens uttryck och med internet och sociala medier som en stor och viktig faktor. Hon beskrivs många gånger som politisk i sitt uttryck, och jo, hon medger att det finns en större tydlighet på senaste skivan ORDA – This Is My Land jämfört med tidigare skivor, både i att tala klartext men också i att använda majoritetsspråk som svenska och engelska.

      – Det var viktigt att använda tydliga symboler som västvärlden förstår och tydlighet var något som jag lyfte fram. Inga poetiska fraser som kunde misstolkas. Jag kände någonstans att jag ville säga som det är och jag kände att jag kunde använda min plattform till att göra det.

      Kanske uppfattas hon som obekväm. Många gånger kallas hon aktivist, något som hon själv inte kan relatera till med respekt för de professionella aktivister som sätter sig själv i fara för att påverka.

      – Jag vill poängtera att det här inte är något nytt fenomen, jag tar vid där tidigare generationer med heder gått före och inte kuvat sig för betydligt hårdare vindar än i dag.

      På senaste skivan finns statens advokat från Girjasmålet insamplad där han bland annat säger att Sverige inte har några förpliktelser mot samerna, vare sig de är urfolk eller ej.

      – Många tror inte sina öron, de trodde att det var från 1800-talet och det var min poäng. Det här sägs av staten, det är nutid och folk måste få veta.

      Urfolkens globala kamp

      Videon till låten We Are Still Here gjorde Sofia Jannok tillsammans med Anders Sunna. Den är enkelt gjord och budskapet är i förgrunden och den vann pris som Bästa musikvideo på ImagiNative, världens största urfolksfilmfestival.

      – Det jag ville få fram med skivan är att det är en urfolksfråga som ekar över hela världen och med statens sampling blev det så tydligt att det är ett förtryck som pågår.

      Sofia Jannok deltog med många andra samer i protesterna i Gállok och klimatmarschen i Paris under COP21 där urfolken fick en central plats. Hon åkte även till Standing Rock i USA för att stödja urfolkens kamp mot oljeledningen som skulle byggas.

      – Jag har vetat sedan jag var liten att urfolkskampen är stor och varm och tillsammans kan vi göra skillnad och efter COP21, där jag lärde känna massor med människor från olika urfolksstammar, fick jag nys om protesterna i Standing Rock.

      I samband med en turné i USA planerade Sofia in en ceremoni i Standing Rock tillsammans med Inger Berit Kvenmo Gaup och Sara Marielle Gaup Beaska. De hade med sig gåvor i form av traditionella samiska hantverk som symboliserar vatten, samt den samiska flaggan som hängdes upp bland de hundratals flaggor från nationer som varit där. Sofia Jannok hade med sig vatten från en kallkälla hemifrån och framförde vattnets jojk och ett budskap som spred sig världen över: ”We see you, we hear you and the fight you have is also the fight we have. We are one”. Tillsammans framförde de också jojken Gulahalat Eatnamin/We Speak Earth och fick många på plats att jojka med.

      – Det är viktigt att visa att vi känner igen kampen, det är lika mycket min kamp som deras, det är det som är poängen, förklarar Sofia Jannok.

      Hon säger att relationen urfolk emellan inte är något nytt fenomen. Hon nämner poeten och jojkaren Áillohaš dikter som belyser det. Den urfolksrörelse som startade i Minnesota sägs ha inspirerat till Atlademonstrationerna på 70-talet.

      – Det här har funnits sedan man började kunna resa och träffa varandra. Majoritetssamhället verkar tro att det är något nytt och kanske Standing Rock blev en symbol för det, men vi vet att urfolksrörelsen funnits länge.

      Foto: Ellos Deatnu | Den samiska protestgruppen Ellos 
      deatnu! (Länge leve Tana!) och Suohpanterror skapade ett autonomt område på ön Čearretsuolu där de utropat samiskt självstyre.

      Upplevs som hot

      Sofia Jannok tror absolut att majoritetssamhället upplever urfolksrörelsen som ett hot. Hon tar Standing Rock som exempel där polisen stoppade urfolken med säkerhetsvapen, hundar och vattenkanoner. Hon nämner också Girjasmålet som av somliga anses som ett hot mot välfärden.

      – Till den lilla byn Sarayaku i Ecuador skickades armén för att kuva invånarna.

      Ett urfolk som bott där i alla tider ska bekämpas med en armé för att de säger nej till oljekatastrof på sina marker. Jag tror att alla egentligen vet att vi urfolk har rätt och nu har vi klimatforskningen med oss som också visar att de resurser som utvinns kommer att krossa hela jorden till slut.

      Sofia Jannok har samarbetat med såväl Greenpeace som Naturskyddsföreningen och hon menar att miljörörelsen och urfolksrätten går hand i hand, att man vill leva med hållbara näringar med så lite miljöpåverkan som möjligt.

      Är det något som inte är svart eller vitt, säger hon, så är det hennes relation till majoritetsstaten.

      – Jag har fått konstnärsstipendium från staten för musik där jag öppet kritiserar svenska staten. Den är inte en stor bov hela tiden, men det är hela strukturen som haltar. Det är så uppenbart att så länge vi står för konst och kultur och vackra färger lyfts vi gärna upp i Sverige, men så fort vi pratar om juridik och rätt till land och vatten så ska det tystas ner.

      Utmaningen, säger hon, är att bilda opinion och få med sig samhället och hon menar att det man kallar för ”samefrågan” är en fråga för hela världen.

      – Att stå upp för urfolk är att stå upp för hela jorden, då urfolk världen över skyddar de sista oförstörda markerna som finns kvar.

      Bygga ett nytt Sápmi

      Suohpanterror är en konstnärlig aktivistgrupp som bildades 2012, först som en kul grej för att samhällskritisera och belysa samepolitiken och kolonialmakten, men också för att lyfta vad som händer inom det samiska samhället.

      – Från början var det mycket samhällskritik och debatt, men nu handlar det mycket om dekolonisering, att få folk att tänka och själva vara debattörer och också se framåt visionärt. Det handlar om samhällsanalys, men också om att bygga ett helt nytt Sápmi med våra komponenter, säger Jenni Laiti, talesperson för Suohpanterror.

      ”För oss som är med i processen är det en plats för visioner, för det saknas i Sápmi, plattformar för att visionera och prata.” Jenni Laiti

      Hon nämner traditionell kunskap, hållbart levnadssätt, relationen med naturen och antikapitalistiskt liv som några exempel på komponenter.

      – Det handlar om att ta tillbaka och dekolonisera genom att bryta ner de koloniala strukturerna och bygga nytt. Sedan tror jag att den globala krisen ger ganska bra möjligheter att tänka om, var är vi nu, hur vill vi leva?

      I samband med protesterna mot nya fiskeregler i Tanaälven i Norge –som den samiska protestgruppen Ellos deatnu! (Länge leve Tana!) och Suohpanterror är en del av – skapades ett autonomiskt område på ön Čearretsuolu där de utropat samiskt självstyre. Innan det blev verklighet genomgick man en lång process med att fundera hur och var man kunde utföra detta. Sedan samrådde man med den lokala släkten som använt området länge för att få lov att förvalta ön och vattnet omkring ön enligt den samiska sedvanerätten.

      – Det är ett experiment av självstyre. Vad är självstyre egentligen? Vad händer när man kan styra själv, vilka utmaningar och fördelar finns det? Vad händer med folk när det görs kollektivt? För oss som är med i processen är det en plats för visioner, för det saknas i Sápmi, plattformar för att visionera och prata.

      Det här skiljer sig från andra politiska saker som Suohpanterror gjort, berättar Jenni, eftersom gruppen vanligtvis kritiserar och debatterar och jobbar reaktivt, medan det här är en proaktiv vision för framtiden.

      Ellos Deatnu-gruppen har fått stort stöd från lokalbefolkningen i området, medan man från statligt håll ignorerat tilltaget.

      – De vill inte ta konflikten, eller så tar de inte det på allvar. Konstruktiv konflikt är nödvändigt i alla kamper, då kan världen förändras. Men så länge staterna ignorerar finns inte konflikten och ingenting förändras.

      Carl-Johan Utsi  | Jenni Laiti vill problematisera frågor som rätten till land och vatten och traditionell kunskap.  

      Suohpanterror jobbar också med att sätta upp några miljökonstverk i Tanas vattendragsområden. Tanken är att konkretisera var gränserna går och låta lokalbefolkningen fundera på om och hur de i så fall vill förvalta området.

      – Det handlar om frågor som rätten till land och vatten och traditionell kunskap. Vilka lösningar finns och hur ska vi leva hållbart?

      ”Konstruktiv konflikt är nödvändigt i alla kamper, då kan 
      världen förändras.”

      Ett skäl till att majoritetssamhället fått upp ögonen för samisk kamp och politisk konst tror Jenni beror på tillgången till sociala medier där hela världen knyts ihop.

      – Sedan tror jag att vi i den yngre generationen har självförtroende på ett annat sätt än tidigare generationer och vi är inte rädda. Själv blir jag inspirerad av vad som pågår i andra delar av världen, det inspirerar och motiverar mig.

      Det kommer en generation efter oss som ser vad vi gör och att vi visar vägen. Det gäller alla, att vara bra exempel för andra och ta ansvar för kollektiva problem.

      Helhetsgrepp i konsten

      Moa Sandström är doktorand i samiska studier vid Umeå universitet och forskar om samisk konst och artivism. Det finns, säger hon, inga vattentäta skott mellan artivism och politisk konst, men artivismen har ett tydligare syfte att förändra, lever ett annat liv och når en annan publik.

      Hon säger att den samiska artivismen tenderar att ha ett helhetsgrepp på frågor som ur ett majoritetsperspektiv är till synes skilda politiska områden.

      – Inom samisk artivism och urfolksartivism överlag gestaltas bland annat hur synen på naturen relaterar till synen på människan, och makten att definiera dessa relationer och hur de bör förvaltas kopplas i sin tur till frågor om kolonialism och självbestämmande. Det blir en större helhet än att exempelvis lyfta enbart feminism eller miljö.

      David Goldman/AP/TT | Urfolks kamp för rätten till mark och vatten pågår över hela världen. Ett av de senaste och mest kända exemplen är Standing rock Sioux tribe i USA.

      Hon tycker det finns tre saker som utmärker den samiska artivismen jämfört med på 70- och 80-talet. Det är dels de digitala verktygen som ger helt andra förutsättningar att arbeta med konst och dels sociala medier för att sprida artivism och för att hämta inspiration av andra och sprida budskap genom exempelvis hashtags.

      – Budskapsmässigt tror jag den samiska kampen driver samma frågor som för trettio eller hundra år sedan, men det jag ser är att de här frågorna figurerar i det större strukturella paraplyet kolonialism. Och i och med att man formulerar frågorna så kan man göra väldigt tydliga jämförelser med andra urfolkskontexter men också intersektionellt globalt.

      Kritisk och intressant

      Moa Sandström menar att det är viktigt att prata om kolonialism för att kunna förstå att marken hänger ihop med kroppen, med hälsan, med språket, med representationen och så vidare.

      – Om vi har ett fragmenterat perspektiv som osynliggör relationerna mellan alla sammanlänkade delar är det svårt att ta sig vidare. Därför måste vi kunna prata om koloniala strukturer och självbestämmande för att begripa helheten.
      Konst, säger Moa Sandström, är ett extremt intressant och effektivt sätt att engagera politiskt och den samiska konsten intresserar henne för att den i stor utsträckning är väldigt kritisk.

      – Det personliga svaret är att det är den samiska punken. Det gör mig väldigt glad och konstruktivt arg och peppad.

      ”Vi måste kunna prata om koloniala strukturer och självbestämmande för att begripa helheten.” Moa Sandström

      Hon poängterar att den ”samiska renässansen” som vissa talar om i dag inte handlar om annat än ett synliggörande av de kamper som alltid bedrivits i Sápmi.

      – Däremot manifesteras dessa genom konstnärliga grepp som underlättar för majoritetssamhället att uppfatta dem. Det gör att majoritetssamhället också visar ett större intresse för samiska kamper i dag och därigenom kan skapa renässans-associationer utifrån ett majoritetsperspektiv. Det är viktigt att poängtera för dem som just blivit upplysta om att den samiska kampen existerar överhuvudtaget. Den har bedrivits lika länge som kolonialismen, men medvetandegörs i dag genom konstnärliga grepp som majoritetssamhället behagar eller förmår att ta till sig.

      En lång historia av kamp

      Redan på slutet av 1800-talet började en samerörelse växa fram med en rad politiskt aktiva samer som började mobilisera och organisera sig.
      1900-talet Elsa Laula var en av förgrundsfigurerna och var den som bildade den första samiska riksorganisationen Lapparnes centralförbund. Hon drev bland annat frågan om samernas rätt till markerna och hon var kritisk till den officiella bilden av samer som renskötare. Istället menade hon att samerna skulle få nyttja markerna till vilken näring de ville. I hennes skrift ”Inför Lif Eller Död” beskriver hon sitt folk och deras utmaningar för att få behålla sin kultur och sina näringar.
      1917-1918 Det har gått 101 år sedan det första samiska landsmötet arrangerades i Tråante/Trondheim i Norge och 100 år sedan det första landsmötet på svenska sidan av Sápmi ägde rum,
      i Staare/Östersund.
      Redan inför det första landsmötet i Tråante kom farhågorna från majoritetsstaterna. Skulle samerna göra revolution? Oron fanns där, trots att man samtidigt öppet beskrev samerna med begåvning likställt små barn och man ansåg att samerna behövde få beslut fattade av dem i styrande position för att överleva.
      1928 Inför 1928 års rennäringslag blev det viktigt från statligt håll att definiera vem som var same och inte. Resultatet blev att lagen delade in samer i renskötande och icke renskötande samer och det är i stort sett gällande än idag.
      Staten ansåg att barn till nomadiserande samer inte skulle blandas ihop med svenska barn och därför tvingades de gå i nomadskolor där de, paradoxalt nog, förbjöds att prata samiska.
      1930-talet På 30-talet utsattes samerna för den svenska rasbiologin med Herman Lundborg i spetsen. I boken ”Käraste Herman” av Maja Hagerman kan man läsa att Herman Lundborg bland annat skrev i den ansedda kulturtidskriften Ord & Bild att svenskarna inte längre kan låta Lappland ”ligga nästan helt i händerna på ett fåtaligt nomadfolk. Rikets välstånd och säkerhet fordra ett bättre tillvaratagande av naturrikedomarna i denna del av landet. Dessa rent svenska intressen gå mången gång i annan riktning än nomadens. Det blir då den senares lott att ge vika.”
      1977 1977 erkände Sverige första gången samerna som urfolk i en regeringsproposition.
      1992-93 1992 beslutades att släppa småviltsjakten fri i Sverige. Samebyarna hade inte längre något inflytande och det blev länsstyrelsen som förvaltar småviltsjakten. Beslutet trädde i kraft 1993. I samma veva inrättades Sametinget på svensk sida. Invigningen kantades av protester och hungerstrejk mot den fria småviltsjakten.
      2000-talet Sedan drygt tio år tillbaka pågår arbetet med en nordisk same­konvention, ett gemensamt nordiskt förslag för att säkerställa samernas rätt att själva bestämma över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och att själva förfoga över sina naturtillgångar. Ännu är inget beslut fattat.

  • Energi

  • Krönika