DEBATT Till att börja med vill jag säga att jag tycker Attention gör ett bra jobb. Debatten i Syre visar den laddning som finns kring adhd, och hur det kan leda till misstänkliggörande. Som så ofta kommer det att handla om ”samhällsfrånvänd ansvarsbefrielse” eller skuld när miljöns påverkan nämns. Det visar på ett väldigt snävt perspektiv, tyvärr i linje med hur människor förväntas tänka i ett samhälle där var och en är sin egen och sina barns lyckas smed.

Vi verkar kunna enas om att ”en genetiskt betingad sårbarhet” finns med bland orsakerna till adhd. Då måste vi fundera kring detta med sårbarhet. Det kanske inte är givet att en person med sårbarhet utvecklar adhd?

Inom modern hjärnforskning är utgångspunkten att hjärnan är plastisk. Ju yngre vi är desto mer plastisk, formbar och öppen för inlärning tycks hjärnan vara. Ett barn lär sig exempelvis språk med en oöverträffad lätthet, även motoriska färdigheter som att cykla lärs betydligt snabbare. Även vuxnas hjärnor är formbara och det kan ge negativa konsekvenser. Det är i P1s program Kropp & själ jag hör att en vuxens hjärna kan få skador av långvarig stress, något jag själv har erfarit. Skadorna påverkar bland annat kognitionen och kallas utmattningssyndrom. Det kan finnas en tidigare sårbarhet men skadorna är uppenbart inte medfödda.

Därför är det svårt för mig att få ihop bilden när Attention i Syre #93 totalt avfärdar psykosociala faktorer. Att det inte finns belägg för psykosociala faktorer, vilket Anki Sandberg påstår, har jag svårt att tro. Det är lätt att hitta etablerade forskare som diskuterar detta, bland annat på KI och i Socialmedicinsk tidskrift. Det är med andra ord inte Vaken.se det handlar om. Det är tråkigt att värdeladdade begrepp som ”dålig uppfostran” ska behöva bemötas. Sandberg gör det av vana trots att det inte nämnts i denna debatt. Hon avfärdar även stress och trauman – varför? Är forskningen så pass komplett? Vad är stress och trauma för ett barn och hur påverkas deras plastiska hjärna av det?

Den moderna hjärnforskningen är i sin linda. Vi vet dock att vi är födda och reagerar olika. Det som är ett trauma för en person behöver inte vara det för en annan. Att vara öppen för att till exempel separationer, kränkande behandling och trygghetsförlust kan få långtgående konsekvenser får inte innebära att vi kastar skuld på föräldrar. Vi måste utgå från att föräldrar älskar sina barn och vill deras bästa. Livet kan ändå vara för svårt för föräldrar och barn. Det bör därför finnas en större beredskap och stöd i samhället.

Attentions informationsarbete är värt all heder och vi bör glädjas åt framgångarna. Vi bör stödja dem i kampen för att skola, vård och arbetsmarknad kan anpassas till olika funktionsvariationer. Att vara öppen för att psykosociala faktorer kan spela roll för utvecklandet av neuropsykiatriska funktionsvariationer som adhd kan leda till ett tolerantare samhälle med större beredskap. Livet underlättas för alla och vem vet, kanske leder det till färre personer med adhd? Även om dessa personer är lika underbara som alla vi andra och bidrar med berikande mångfald finns det mycket lidande att minska samtidigt som vi vinner stabilitet och trygghet.