Himlen är bjärt orange. Träd växer upp och ner från den, deras grenar är fulla av enorma persikoliknande frukter som pulserar av ett mjukt, rosa ljus. Jag hänger i tunna spindeltrådar från en jättelik ballong, gjord av ormbunkar. Och av någon anledning vet jag att allt detta sker inne i min egen mun.

– Coolt, va?

Jag fattar först inte varifrån rösten kommer. Sen ser jag. En av frukterna har ögon, näsa och mun.

– Jo, du har rätt, säger frukten.

Jag stirrar på den.

– Du brukar ju alltid säga att varje människa är ett löv på mänsklighetens träd. Eller, du har nästan rätt. Vi är frukter.

Frukten börjar gunga fram och tillbaka, snabbare och snabbare och faller till slut onaturligt långsamt till marken, men istället för att krossas förvandlas den till en apa. En sliten skäggig apa i slafsiga jeans och t-shirt.

– Terence, säger apan. Du ville prata med mig?

Jag fnissar. Jag hänger inte längre under ballongen, jag står bland röda tulpaner upp till höfterna.

– Allvarligt? Skojar du? Det här?

Jag slår ut med armen. Apan skrattar ett bullrande skratt och plötsligt sitter jag i en stor länsfåtölj. Mitt emot mig sitter Terence McKenna.

– Ville bara testa om du var vilken flumskalle som helst. De finns i parti och minut. De som tar mina idéer som intäkt för att tända på, men inte har förstått ett dugg. De som slutar lyssna efter ordet drog.

Han reser sig upp, går fram till den öppna spisen framför oss, langar in några vedkubbar och tänder på. Det börjar att brinna direkt. Som på film.

Människan är kass

Efter att som ung bland annat ha pluggat ekologi och smugglat hasch ägnade Terence McKenna sjuttiotalet åt att utforska olika droger. Han reste till Amazonas för att söka rätt på en planta som innehåller det psykoaktiva ämnet DMT, men hittade istället stora psilocybinsvampar, det som brukar kallas ”magic mushrooms”. Han menar att de experiment han genomförde tillsammans med sin bror satte honom i kontakt med Logos, en röst som förklarade grunden till religiösa upplevelser för honom.
– Har du tänkt på varför människan är så kass? undrar han när han vänder sig om.

Jag tittar upp.

– Kass?

– Ja, vi ser dåligt, hör dåligt, tänker dåligt och är rätt svaga och bräckliga. De flesta av oss är mer eller mindre förvirrade, känslomässigt ur balans. Vi gråter, blir deprimerade, har ångest.

– Djur kan också deprimerade, svarar jag. Vem som helst som har sett en isbjörn på zoo vet det.

– Det är sant, men med oss är det liksom normaltillståndet. Varför måste vi ta mediciner för att fungera?

Han gör en paus. Utan att han behöver säga det förstår jag. Medicinerna är halvtaskiga ersättningar för de ursprungliga droger vi använde.

– Och om du tänker på bilar, maskiner, datorer, alla redskap vi använder för att bli människor fullt ut. Vi har utvecklats i samklang med vår teknologi.

Droger och teknologi

McKenna nöjer sig inte med att prata om droger, för honom är virtuella verkligheter, artificiell intelligens, utomjordingar och alternativa evolutionsteorier lika intressanta.

Han gör ringar runt sina ögon med sina fingrar.

– Glasögon! Tänk vilken betydelse de har haft för mänsklighetens utveckling. Tänk så många vetenskapliga upptäckter som inte skulle ha blivit av bara för att deras upphovsmän inte kunde se ordentligt, läsa, i synnerhet på ålderns höst.

Han ser själv väldigt dåligt. Sedan barnsben har han burit väldigt starka glasögon. Ibland undrar jag om inte upplevelsen av att se dåligt i sig skapar ett intresse för teknologi. Men jag hinner inte fråga honom. Han har tänt en cigarrett och viftar med den i luften.

– Visst finns det andra djur som tar droger, men kaffe, tobak, alkohol. Och är det inte droger så är det sex, teve, spel.

– Det moderna samhället ställer enorma krav på oss, säger jag. Inte konstigt om folk behöver varva ner, måste bearbeta allt.

– Ja, men jag tror att drogerna har fungerat på samma sätt som teknologin, de har varit avgörande för mänsklighetens utveckling. Våra förfäder följde stora gräsätande djur på Afrikas slätter. Dels för att jaga eller stjäla as från duktigare rovdjur, dels för att äta av insekterna som levde i gräsätarnas dynga. En del svampar som växer runt dynghögarna är psykoaktiva. Än i dag växer de där. Också i Sverige. Överallt.

Utmanar det invanda

Det scenariot är centralt för hans resonemang. Människan blev människa tack vare droger. Han har inte fått särskilt mycket stöd i vetenskapliga kretsar för sina teorier, tvärtom har de avfärdats som byggda på missförstådda källor och rena spekulationer. Men det är inte sanningshalten i hans teorier som intresserar mig, utan det faktum att han utmanar invanda föreställningar.

– Den som åt svamp blev lite mer kreativ, lite gladare och framför allt lite kåtare. Eller mycket kåtare. De såg bättre. Hörde bättre … Och det satte igång en utveckling mot den moderna människan.

– Men om alla vore stenade jämt …

Han avbryter mig, leende.

– Ja, hur farligt vore det? Hur jävla bra funkar det nu?

– Men om folk skulle köra bil på svamp? undrar jag.

– Man kanske inte behöver köra bil. Man kanske inte behöver ha så bråttom. Långsamhet är som Ivan Illich visar i sin text om cyklar effektivt. Eller. Det beror på vad man menar med effektivitet. Vårt samhälle är inriktat på en form av effektivitet som är destruktiv, kontraproduktiv, människorna använder en massa tid åt att arbeta för att få ihop pengar till att ta sig till och från jobbet så snabbt som möjligt, bara för att fylla den tid de sparar med mer arbete.

Det slår mig plötsligt. Vi befinner oss i ett parallellt universum. Ett sånt som MacKenna menade finns och som man når med hjälp av droger. I det universum där det gudomliga håller till. Jag ser mig omkring. Terence tittar på mig.

– Å andra sidan är det ju inget fel om folk använder droger bara för att de använder droger. De är ju likafullt till nytta.