Den som är satt i skuld är icke fri, för att citera en gammal statsminister. Och du är född till skuld. Du är född till fysiska behov som svårligen låter sig tillgodoses utanför ekonomin. Du är född till en art för vilken flocken är så viktig att samhörighet väger lika tungt som vatten, vete och vila – och samhörigheten kräver ofta en viss konsumtion. Varje andetag du tar kostar pengar, varje steg uppför behovstrappan fäster en länk vid din fotled.
Du ser glimtar av frihet i tidningen. Du följer diskussionen i Kanada, Finland och Nederländerna. Du läser om hur den taiwanesiska Iphone-tillverkaren Foxconn bygger hela fabriker utan arbetare. Om hur kapitalintäkterna stiger snabbare än lönerna vilka i sin tur polariseras så att ojämlikheten får skjuts från två håll om inget görs. När mängden oroande nyheter passerar en viss gräns får dom plötsligt en lugnande verkan, eftersom du tänker att nu måste väl politiken ta tag i det här. Att snart ersätts ditt jobb med en robot och din lön med en basinkomst och du kan måla tavlor och träna knattefotbollslag.
Men du. Tänk om demokratin inte levererar. Tänk om maktbaserna satt utvecklingen i baklås, och prekariatet fångas upp av nostalgistiska demagoger som lovar vrida klockan tillbaka till en tid som aldrig funnits. Om du inte befrias den dagen ett knippe algoritmer avlöser dig från ditt kalkylbladsharvande. Utan faller. Tills du sitter där och söker fyrtio jobb i veckan, som dom flesta handlar om att hålla hungriga människor borta från mätta människors privilegier. En värld där skillnaden mellan fångvaktare och fångar endast består i vem som siktar med traineeplatsformuläret eller vattenkanonen. En deprimerande tanke. Men handen på hjärtat – hur ser det ut i riksdagen? I debatten? I valmanifesten? Det minsta man kan säga är att en fortsatt arbetslinje, där byråkrater styr den som inte hittar en arbetsgivare att styras av, är ett sannolikt scenario. Vad gör du då?
En sked i cellen
Arbete ger frihet, som vi kunnat läsa på moderata valaffischer och vissa andra ställen. Det är bara halva sanningen. Den andra halvan är havregrynsgröt. Har du en inkomst, om än aldrig så liten, så har du en sked i din cell som du kan ta fram om nätterna och gräva med i väggen bakom affischen. Gör en budget. Se till att smyga undan minst tio procent av din lön eller ditt bidrag. Går det inte så se till att det går, till exempel genom att hyra ut en del av ditt hem om du har något. Lägg undan tiondelen direkt när du får din utbetalning, och glöm bort den sen. Det smartaste för en vanlig dödlig skedgrävare är att skapa en stående överföring till en indexfond. Alla internetbanker har minst en avgiftsfri sådan. Det är för att locka dig ombord, som när du får en gratis Finlandsresa för att du ska shoppa loss i taxfreen och diskot, men lägger dig nöjd i hytten med en rågmacka och en bra bok istället för att bli spelberoende på enarmade banditer och hävstångswarranter.
Använd inte pincett
En nackdel med indexfonder är att de placerar i alla bolag urskiljningslöst, inklusive såna du kanske inte gillar för att dom bygger oljebilar eller gömmer pengar. Då kan du ”härma” en indexfond genom att varje månad köpa det största, för dig acceptabla, bolag på Stockholmsbörsen som du inte redan äger (och återinvestera all utdelning). Det är inte privatekonomiskt oförståndigt att välja bort enstaka företag, till exempel Lundin Oil. Men det är viktigt att hålla sig till principen att välja bort dåliga bolag snarare än att begränsa sig till ett litet antal ”goda” bolag. Plocka inte med pincett. Det hör till ovanligheterna att aktiva förvaltare med erfarenhet och utbildning presterar bättre än schimpanser, så strunta i rapporter, heta tips och börsforum och läs aldrig tidningen. Glöm aldrig att du inget vet, och att din enda chans att hänga med är att ligga nära index. Det är inget kasino det här. Det handlar om din makt över ditt liv, så ta inga onödiga risker. Gräv tyst och lugnt med skeden om natten och spring inte mot taggtrådsmuren i vild förhoppning om att du hinner över med några snabba klipp innan strålkastarna riktas mot din sprattlande arbetsskygga kropp.
Havregryn och disciplin
Men är det inte en risk att vara på börsen överhuvudtaget, kollapsar den inte snart, när bostadsbubblan spricker? Dom tråkiga nyheterna är att du med 10 procent av en vanlig inkomst kommer att hinna uppleva många krascher innan du skymtar ljuset i din tunnel mot ekonomisk frihet. Dom goda nyheterna är att du med ett regelbundet månadssparande sprider riskerna över tid så att du tuffar på och köper dyrt i topparna såväl som billigt i dalarna. Förutsatt förstås att du i det senare fallet, då också du kanske får en släng av konjunktursleven, lyckas hålla disciplinen och älska varje gryn på morgonen. När du efter några år kommit upp i sexsiffrigt belopp så börjar det bli dags att diversifiera till fler tillgångsslag. Sök då info om hur du bygger en ”permanent portfölj”, och genom att balansera om denna nån gång per år så rullar du med fint oavsett vad som händer i ekonomin. Kreuger med sin pistol mot tinningen är ett undantag – dom flesta kapitalister är lika glada i alla väder, och skriar lyckligt som stormfåglar när en båt förliser så att dom kan köpa till vrakpriser.
Du kanske tycker att kapitalismen är dålig och vill inte delta. Kapitalismen blir dock inte bättre av att du frivilligt sätter dig i skuld till dom som tycker att den är bra. Det kostar tid att engagera sig i samhället. Som fritidspolitiker hinner man inte mycket mer mellan fabriksvisslan och godnattsagan än att på något nämndmöte klä skott för tjänstemännens lunk. Dom flesta av historiens mest tongivande politiska filosofer och aktivister har det gemensamt att pappa betalat för deras ideologiska äventyr. Ägna nästa fria timme åt att skumma ett par biografier – det susar snart i huvudet av alla vingårdar, paradvåningar, dignande bibliotekshyllor och lediga ljumma kvällar med heta diskussioner. Genom att bli din egen mecenat kan du behålla dina egna tankar. Investera i din integritet. Om heltidspolitiker kunde blötlägga sojabönor och köpa sojaterminer istället för att rätta mun efter guldsäck så behövde dom inte bli lobbyister sen.
Kryp ur tvångströjan
Kanske har du en sån situation att ditt sparande hotas av dålig självdisciplin, en glupsk sambo eller kronofogde. Då finns det låsta fasträntekonton där ingen kommer åt ett öre förrän exempelvis sju år har gått, under vilka du förhoppningsvis gjort dig fri från dom som raserar taket på din flykttunnel. Kanske sitter du i djupförvar hos ett socialkontor som inte vill hosta upp så mycket som ett riskorn om du inte först tömmer dina reserver, så att du inte ens anförtros en sked att gräva med utan ligger med tvångströja i en madrasserad cell som ett varnande exempel för andra odisciplinerade arbetare. Då får du samla matkvitton från dina grannar som du visar upp för din handläggare medan du smygsparar i kryptovalutor. Se bara till att du säkrar din dator först (eller din grannes dator om du inte får äga en själv) utifall att Det Nya Arbetarpartiet skulle digitalisera sin idé om oanmälda hembesök hos bidragstagare.
Långsiktigt sparande är en motig uppgift. Med 10 procents avsättning och 7 procents avkastning tar det 25 års arbete att köpa sig 10 års frihet. Men medan folk ofta överskattar hur mycket dom hinner med på en dag, så underskattar dom hur mycket dom kan hinna på ett år, för att inte tala om tio år. Ponera dom olika dystopiska framtidscenarier som tyvärr är möjliga. Inse vad du kan göra för andra människors frihet om du äger din egen tid och energi under ett för mänskligheten avgörande årtionde.
Redan i dag kan du befria andra. För 20 dollar i månaden via givedirectly.org får en person i en fattig del av världen sin nödtorft betald och kan lägga sin tid på långsiktiga investeringar i sig själv och sitt samhälle. En hel människa, lika fin, stark och viktig som du är. Så kolla i budgeten om du inte har 167 kr över efter hyra, bönor och fika – och efter att du satt av till köpesumman för dig själv.
