Den som är satt i skuld är icke fri, för att citera en gammal statsminister. Och du är född till skuld. Du är född till fysiska behov som svårligen låter sig tillgodoses utanför ekonomin. Du är född till en art för vilken flocken är så viktig att samhörighet väger lika tungt som vatten, vete och vila – och samhörigheten kräver ofta en viss konsumtion. Varje andetag du tar kostar pengar, varje steg uppför behovstrappan fäster en länk vid din fotled.

Du ser glimtar av frihet i tidningen. Du följer diskussionen i Kanada, Finland och Nederländerna. Du läser om hur den taiwanesiska Iphone-tillverkaren Foxconn bygger hela fabriker utan arbetare. Om hur kapitalintäkterna stiger snabbare än lönerna vilka i sin tur polariseras så att ojämlikheten får skjuts från två håll om inget görs. När mängden oroande nyheter passerar en viss gräns får dom plötsligt en lugnande verkan, eftersom du tänker att nu måste väl politiken ta tag i det här. Att snart ersätts ditt jobb med en robot och din lön med en basinkomst och du kan måla tavlor och träna knattefotbollslag.

Men du. Tänk om demokratin inte levererar. Tänk om maktbaserna satt utvecklingen i baklås, och prekariatet fångas upp av nostalgistiska demagoger som lovar vrida klockan tillbaka till en tid som aldrig funnits. Om du inte befrias den dagen ett knippe algoritmer avlöser dig från ditt kalkylbladsharvande. Utan faller. Tills du sitter där och söker fyrtio jobb i veckan, som dom flesta handlar om att hålla hungriga människor borta från mätta människors privilegier. En värld där skillnaden mellan fångvaktare och fångar endast består i vem som siktar med traineeplatsformuläret eller vattenkanonen. En deprimerande tanke. Men handen på hjärtat – hur ser det ut i riksdagen? I debatten? I valmanifesten? Det minsta man kan säga är att en fortsatt arbetslinje, där byråkrater styr den som inte hittar en arbetsgivare att styras av, är ett sannolikt scenario. Vad gör du då?

En sked i cellen

Arbete ger frihet, som vi kunnat läsa på moderata valaffischer och vissa andra ställen. Det är bara halva sanningen. Den andra halvan är havregrynsgröt. Har du en inkomst, om än aldrig så liten, så har du en sked i din cell som du kan ta fram om nätterna och gräva med i väggen bakom affischen. Gör en budget. Se till att smyga undan minst tio procent av din lön eller ditt bidrag. Går det inte så se till att det går, till exempel genom att hyra ut en del av ditt hem om du har något. Lägg undan tiondelen direkt när du får din utbetalning, och glöm bort den sen. Det smartaste för en vanlig dödlig skedgrävare är att skapa en stående överföring till en indexfond. Alla internetbanker har minst en avgiftsfri sådan. Det är för att locka dig ombord, som när du får en gratis Finlandsresa för att du ska shoppa loss i taxfreen och diskot, men lägger dig nöjd i hytten med en rågmacka och en bra bok istället för att bli spelberoende på enarmade banditer och hävstångswarranter.

Använd inte pincett

En nackdel med indexfonder är att de placerar i alla bolag urskiljningslöst, inklusive såna du kanske inte gillar för att dom bygger oljebilar eller gömmer pengar. Då kan du ”härma” en indexfond genom att varje månad köpa det största, för dig acceptabla, bolag på Stockholmsbörsen som du inte redan äger (och återinvestera all utdelning). Det är inte privatekonomiskt oförståndigt att välja bort enstaka företag, till exempel Lundin Oil. Men det är viktigt att hålla sig till principen att välja bort dåliga bolag snarare än att begränsa sig till ett litet antal ”goda” bolag. Plocka inte med pincett. Det hör till ovanligheterna att aktiva förvaltare med erfarenhet och utbildning presterar bättre än schimpanser, så strunta i rapporter, heta tips och börsforum och läs aldrig tidningen. Glöm aldrig att du inget vet, och att din enda chans att hänga med är att ligga nära index. Det är inget kasino det här. Det handlar om din makt över ditt liv, så ta inga onödiga risker. Gräv tyst och lugnt med skeden om natten och spring inte mot taggtrådsmuren i vild förhoppning om att du hinner över med några snabba klipp innan strålkastarna riktas mot din sprattlande arbetsskygga kropp.

Havregryn och disciplin

Men är det inte en risk att vara på börsen överhuvudtaget, kollapsar den inte snart, när bostadsbubblan spricker? Dom tråkiga nyheterna är att du med 10 procent av en vanlig inkomst kommer att hinna uppleva många krascher innan du skymtar ljuset i din tunnel mot ekonomisk frihet. Dom goda nyheterna är att du med ett regelbundet månadssparande sprider riskerna över tid så att du tuffar på och köper dyrt i topparna såväl som billigt i dalarna. Förutsatt förstås att du i det senare fallet, då också du kanske får en släng av konjunktursleven, lyckas hålla disciplinen och älska varje gryn på morgonen. När du efter några år kommit upp i sexsiffrigt belopp så börjar det bli dags att diversifiera till fler tillgångsslag. Sök då info om hur du bygger en ”permanent portfölj”, och genom att balansera om denna nån gång per år så rullar du med fint oavsett vad som händer i ekonomin. Kreuger med sin pistol mot tinningen är ett undantag – dom flesta kapitalister är lika glada i alla väder, och skriar lyckligt som stormfåglar när en båt förliser så att dom kan köpa till vrakpriser.

Du kanske tycker att kapitalismen är dålig och vill inte delta. Kapitalismen blir dock inte bättre av att du frivilligt sätter dig i skuld till dom som tycker att den är bra. Det kostar tid att engagera sig i samhället. Som fritidspolitiker hinner man inte mycket mer mellan fabriksvisslan och godnattsagan än att på något nämndmöte klä skott för tjänstemännens lunk. Dom flesta av historiens mest tongivande politiska filosofer och aktivister har det gemensamt att pappa betalat för deras ideologiska äventyr. Ägna nästa fria timme åt att skumma ett par biografier – det susar snart i huvudet av alla vingårdar, paradvåningar, dignande bibliotekshyllor och lediga ljumma kvällar med heta diskussioner. Genom att bli din egen mecenat kan du behålla dina egna tankar. Investera i din integritet. Om heltidspolitiker kunde blötlägga sojabönor och köpa sojaterminer istället för att rätta mun efter guldsäck så behövde dom inte bli lobbyister sen.

Kryp ur tvångströjan

Kanske har du en sån situation att ditt sparande hotas av dålig självdisciplin, en glupsk sambo eller kronofogde. Då finns det låsta fasträntekonton där ingen kommer åt ett öre förrän exempelvis sju år har gått, under vilka du förhoppningsvis gjort dig fri från dom som raserar taket på din flykttunnel. Kanske sitter du i djupförvar hos ett socialkontor som inte vill hosta upp så mycket som ett riskorn om du inte först tömmer dina reserver, så att du inte ens anförtros en sked att gräva med utan ligger med tvångströja i en madrasserad cell som ett varnande exempel för andra odisciplinerade arbetare. Då får du samla matkvitton från dina grannar som du visar upp för din handläggare medan du smygsparar i kryptovalutor. Se bara till att du säkrar din dator först (eller din grannes dator om du inte får äga en själv) utifall att Det Nya Arbetarpartiet skulle digitalisera sin idé om oanmälda hembesök hos bidragstagare.

Långsiktigt sparande är en motig uppgift. Med 10 procents avsättning och 7 procents avkastning tar det 25 års arbete att köpa sig 10 års frihet. Men medan folk ofta överskattar hur mycket dom hinner med på en dag, så underskattar dom hur mycket dom kan hinna på ett år, för att inte tala om tio år. Ponera dom olika dystopiska framtidscenarier som tyvärr är möjliga. Inse vad du kan göra för andra människors frihet om du äger din egen tid och energi under ett för mänskligheten avgörande årtionde.

Redan i dag kan du befria andra. För 20 dollar i månaden via givedirectly.org får en person i en fattig del av världen sin nödtorft betald och kan lägga sin tid på långsiktiga investeringar i sig själv och sitt samhälle. En hel människa, lika fin, stark och viktig som du är. Så kolla i budgeten om du inte har 167 kr över efter hyra, bönor och fika – och efter att du satt av till köpesumman för dig själv.

Jag skulle vilja påstå att Sverige har en helt fantastisk lagstiftning vad gäller grundläggande utbildning. Skollagens 4:e paragraf anger syftet med utbildningen till att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Andra stycket slår fast att “Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”.

Detta så kallade kompensatoriska uppdrag ledde till att Sverige under lång tid hade en av världens allra bästa och jämlika skolor. Vilken utbildning ens föräldrar hade, hur gott ställt man hade det hemma eller vilken skola man gick på var inte avgörande för ens skolresultat. Dessutom gick barn från olika bakgrunder och samhällsklasser tillsammans.

Nu har det gått 30 år sedan skolan först kommunaliserades och därefter kommersialiserades med friskolereformen och svensk skola har blivit en av de mest ojämlika i den rika delen av världen. I Leah Glassows avhandling från Göteborgs universitet nu i år kan man se att välutbildade lärare i hög utsträckning väljer att undervisa priviligierade elever och vice versa. Trenden är ökande. Det är uppseendeväckande att vi i hennes internationella studie hamnar i mitten av skalan när hälften av de 44 jämförda länderna är utvecklingsländer. 

I dagens Sverige går numera etniska svenskar för sig och gör bra ifrån sig. Första- och andragenerationsinvandrare gör statistiskt sett dåligt ifrån sig och gapet mellan grupperna är enormt, bland de allra största i OECD. Även här är trenden nedåtgående enligt PISAs stora skoljämförelse, som släpptes 5 december. Forskaren Tobias Hübinette skriver i en kommentar “Resultatskillnaden i exempelvis matematik ligger på hela 50 poäng för Sveriges del att jämföra med OECD-genomsnittet som uppgår till 21 poäng. Och medan 20% av de majoritetssvenska eleverna inte uppnår nivå 2 i matematik så handlar det om hela 40% av andragenerationseleverna och närmast osannolika 52% av invandrareleverna och även dessa skillnader är betydligt större i Sverige än OECD-genomsnittet”.

Ett annat intressant resultat från PISA-studien är att det går bättre för elever vars föräldrar är involverade i barnens skolarbeten men att allt färre skolor tar föräldrakontakt för att diskutera barnens skolresultat. Detta är en erfarenhet som många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och sjukdomar kan vittna om. Man ses som ett arbetsmiljöproblem istället för en källa till viktig kunskap om eleven.

Och på tal om funktionsnedsättningar, föräldranätverket Rätten till utbildning har fått fram statistik som visar att var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, inte klarar gymnasiebehörighet, jämfört med 10 procent hos rikssnittet. Skulle man räkna bort elever med funktionsnedsättning och sjukdomar som astma, allergi eller förvärvade hjärnskador skulle troligen gapet mellan etniska svenskar från socioekonomiskt stabila hem bli än mer avgrundsdjup.

DEBATT. Tidöpartierna har tagit en rad beslut om hur vissa för dem obehagliga personer ska behandlas:

Bristande vandel ska utgöra skäl för utvisning ur riket. Kraven på ”hederligt levnadssätt” ska skärpas för rätten att vara i Sverige. Gäller alltså framför allt utländska medborgare. Dessa personer ska förvaras långa tider i läger.

Offenliganställda, som kuratorer och bibliotekarier, ska uppmanas ange misstänkta personer. På dessa grunder ska personer utvisas inte bara på grund av brott utan även på grund av ”andra brister i levnadssättet”.

Efter Sveriges misslyckade och katastrofala angrepp på Ryssland 1741 (Frihetstiden) utfärdades något liknande:

”Alle judar, Savoyarer, Lindansare, Comedianter, med flere Gycklare, Tartarer och Zigeuner som med ogudacktighet, Spådomar, Lögn och Tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet skola förwisas utur riket.”

Återigen har en representant för SD (riksdagsman) förklarat att judar inte är svenskar, vilket han påstår är en syn som hela SD delar. Främlingsfientlighet då som nu.

”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv” (3 Mos. 19:33-34).

Äntligen har rubrikerna om Miljöpartiets interna stridigheter lagt sig. Ett eller två språkrör? Partiets fundisar vs. pragmatiska realpolitiker. Viken jävla mediesensation. Folk har följt det som de följer House of Cards och tror att de tittar på dokumentär.

Alla företrädare undviker att prata om att partier har olika riktningar men att det är helt normalt att ha det, även om det utåt sett inte är lätt att diskutera det. Jag vågar inte ens tänka mig hur det skulle vara att vara kristen samtidigt som man inte kan säga något kristet som förknippas med sin partiledare Ebba Busch. Vill man ha ett parti utan falanger ska man göra ett studiebesök hos Nordkoreas Arbetarparti i Pyongyang.

En sak förvånar mig med ett parti som spelar en så viktig roll. Den akademiska duktighetsnormen och det generiskt korrekta som vänder sig till vänster hjärnhalva och inte till folks hjärtan eller skratt. Det här kan bli partiets död, men det behövs sägas så att de enda som fortsätter att harva runt spärren är och förblir Liberalerna.

Miljöpartiet har gått om Sverigedemokraterna och blivit det mest hatade partiet, men de tar inte tillvara på situationen. När partiet fått ta skott för plastpåseskatten, stigande elpriser eller för att Jesus korsfästes har de gjort det de är bäst på: Spela försvar. Om man nu är hatad är det viktigt att man blir hatad för den man är, inte för den motståndaren vill att man ska vara för då har man förlorat på riktigt.

 Ringa in vad som retar skiten ur snöflingorna, tryck på deras knappar och drick deras tårar. Nämn vindkraft och kvinnor i slöja i samma mening.

Så retar du brunhögern 1.0: “Rädda klimatet – Pengar till invandrare”. Två komponenter av det som Jimmie-Ulf-Regeringen avskyr mest. När ni väl har Instagrams, Agendas rubriksättare och Ekots uppmärksamhet kan ni berätta att en del av det gröna folkhemsbygget är social rättvisa. En riktad basinkomst till alla invandrartäta förorter med lägre medianinkomster och chanser i livet är en väg att lösa ojämlikhetskrisen som sliter sönder landet. Att en grön infrastruktur hjälper samhällets mest stigmatiserade som väljs bort i jobbköerna på grund av sina arabiskklingande namn. Vart fjärde barn ska inte behöva välja mellan frukost eller busskort.

Partiet behöver pionjärer och stigfinnare som navigerar i det politiska landskapet på jakt efter det möjliga. Det är genom att rida på hatvågen och bli det oväntade partiet som de kan vinna PR-kriget.

Titta på en man som lyckats sopa sina krig under mattan. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men gör en Carl Bildt: Spela offensivt. Bygg en egen agenda som retar. Respondera inte på högerkonservativa förrän ni vet att ni kan äga debatten och få dem att rynka på pannan. När de hävdar att oppositionen bjuder gängkriminella på fika och rabarberkaka, åk till anstalten Tidaholm med fika och fråga hur de intagna hamnade där. Det kommer snabbt att bli en berättelse om fattigdom, privatisering och utanförskap.

Genom att vara lustiga, skapa välplanerade shitstorms och samtidigt visa att ni är formella när trampolinen gett er momentum kan ni placera er mitt i politikens strålkastarljus.