Georgien är ett land med ena foten i Asien och den andra i Europa. Sedan början av 2000-talet har landet i hopp om att släppas in i EU stiftat nya lagar. I maj 2014 kom till exempel en lag som förbjuder diskriminering av en person på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Men hittills har effekterna av lagen varit blygsamma.

– Det är svårt att bevisa att någon har blivit diskriminerad, säger Nino Bolkvadze, människorättsadvokat hos Georgiens största hbtq-organisation, The Equality movement, när vi träffas på kontoret i centrala Tbilisi i slutet av september.

Kränkningar och trakasserier är fortfarande vardag för många hbtq-personer i den forna Sovjetrepubliken, där den ortodoxa kyrkan har en stark ställning. 2014 tillhörde hela 83 procent av landets 3,7 miljoner invånare kyrkan, som har förklarat att homosexualitet är en sjukdom.

Nino Bolkvadze berättar att diskrimineringen börjar redan i hemmet. Det är inte ovanligt att barn misshandlas av sina föräldrar och andra släktingar om det finns en misstanke om att barnet inte är heterosexuellt. I skolan fortsätter kränkningarna.

– Lärarna är ett stort problem. De ger inget stöd till hbtq-personer i klassen, utan deltar själva i mobbningen. För transpersoner är situationen värst. Vissa behandlas så illa att de hoppar av skolan innan de hunnit lära sig att läsa.

Gift med tio år äldre man

Nino Bolkvadze är också mycket kritisk till läromedlen.

– I skolböckerna står att för att vara goda kristna förväntas flickor vara feminina och pojkar maskulina. Hbtq-frågor nämns överhuvudtaget inte i undervisningen.

Själv blev hon kär i en tjej i sin klass när hon var 14 år. Efter påtryckningar från sin familj var hon två år senare gift med en tio år äldre man, som hon fick två döttrar med. Äktenskapet varade i över tio år.

– Jag bestämde mig för att göra det enda rätta, att gifta mig. Jag hade aldrig träffat någon annan som var gay och var övertygad om att jag hade en sjukdom som bara kunde botas om jag gifte mig. Men jag mådde dåligt under många år, skadade mig själv och var tvungen att äta psykofarmaka.

När Nino började arbeta för en hbtq-organisation 2012 och träffade likasinnade insåg hon att hon hade rätt att leva som hon ville och att det inte var för sent.

– Mina kollegor blev minst sagt förvånade över den snabba förändringen. Ena dagen var jag en heterosexuell kvinnlig advokat med barn, långt hår och klänning. Dagen därpå hade jag klippt av mig håret och såg jag ut så här, säger hon med ett skratt och rör vid sin kortklippta frisyr.

Hbtq-person avskedas

Nino berättar att efter studierna fortsätter diskrimineringen i arbetslivet. Hbtq-personer som är öppna med sin sexuella läggning anställs överhuvudtaget inte. Och kommer det fram att en anställd inte är heterosexuell hittar arbetsgivaren ett giltigt skäl att avskeda sin medarbetare med hjälp av en advokat. För transpersoner, som har svårt att dölja sin läggning, är arbetsmarknaden så gott som helt stängd.

– För dem är prostitution ofta den enda möjligheten att klara försörjningen. Men de som är över 35 år har svårt att få kunder. Det är en väldigt utsatt grupp, säger Nino Bolkvadze.

Diskriminering förekommer även inom vården.

– Jag hade gått till samma tandläkare i 20 år. När jag kom ut blev han aggressiv, så dit går jag aldrig igen, säger Nino Bolkvadze.

Särskilt oroväckande är det att hiv-smittade transkvinnor inte får vård.

– Tre av tio transkvinnor i Georgien är smittade. Men personalen på klinikerna är så homofobisk att hiv-positiva inte vågar söka vård där. Det har också spridits falsk information om att behandling och mediciner förvärrar sjukdomen.

I oktober 2017 ställde Nino Bolkvadze, som första öppet lesbiska politiker, upp i lokalvalet i Tbilisi för det republikanska partiet.

– Jag ville göra mer för hbtq-personer. Det är till exempel viktigt att partnerskap legaliseras så att hbtq-personer som lever ihop kan ärva varandra, säger Bolkvadze.

Två år tidigare hade hon kommit ut offentligt i ett tv-program om homosexualitet.

– Mina döttrar bodde hos mig då och vi var väldigt oroliga för vad som skulle hända i skolan. Men allt gick bra. Deras klasskompisar sa att de hade sett mig på tv och tyckte att jag var modig, säger Nino Bolkvadze och förtydligar att alla inte var lika positiva.

Flera nära vänner och släktingar tog helt avstånd från henne.

– Jag vet att många är väldigt upprörda över vad jag har gjort och skäms över mitt uppförande. Jag vet inte vad de skulle göra om vi träffades, säger hon.

Okända människor tackar

Ett resultat av att hbtq-rörelsen har blivit mer synlig i Georgien är att flera unga hbtq-personer vågar komma ut. Att Nino Bolkvadze kom ut i tv tror hon har haft betydelse.

– Ibland kommer okända människor fram och tackar mig och kramar om mig. Andra har skickat meddelanden om att deras föräldrar inte skäms över dem längre, när det finns en politiker som är öppet lesbisk.

Men när fler kommer ut ökar också hoten och våldet mot hbtq-personer. Det finns ingen exakt statistik över antalet hatbrott, men allt fler drabbade kontakter Equality movement.

– De som drabbats får bara rätt i två fall av 20. Polisens förundersökningar har stora brister. Istället för att göra sitt jobb hjälper de dem som har begått brott. I somras såg polisen när en av mina klienter misshandlades utan att ingripa. Nu säger de att de inte kan identifiera förövaren och att det därför är omöjligt att utreda fallet.

Utsatt för hatbrott

Nino Bolkvadze har också personliga erfarenheter av hatbrott. Inför den internationella dagen mot homofobi och transfobi den 17 maj hade Equality movement planerat en större manifestation i centrala Tbilisi. Men den fick avblåsas.

– När vi fick ett meddelande om att någon skulle dödas om manifestationen genomfördes ställde vi in den.

Nino Bolkvadze får också hotfulla mejl.

– Men jag läser dem nästan aldrig. Jag försöker att inte påverkas. Som en av ledarna i hbtq-rörelsen är det viktigt att delta i aktiviteter som kan påverka situationen till det bättre.

För att situationen för hbtq-personer ska förbättras efterlyser Nino att polisen för statistik över alla hatbrott som anmäls och att brotten sedan utreds noggrant.

Hon vill också att socialarbetare, vårdpersonal, polis och lärare får utbildning om hbtq-frågor och mänskliga rättigheter.

– Ändras inte lärarnas attityd kommer diskrimineringen aldrig att upphöra, säger Nino Bolkvadze.