Georgien är ett land med ena foten i Asien och den andra i Europa. Sedan början av 2000-talet har landet i hopp om att släppas in i EU stiftat nya lagar. I maj 2014 kom till exempel en lag som förbjuder diskriminering av en person på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Men hittills har effekterna av lagen varit blygsamma.

– Det är svårt att bevisa att någon har blivit diskriminerad, säger Nino Bolkvadze, människorättsadvokat hos Georgiens största hbtq-organisation, The Equality movement, när vi träffas på kontoret i centrala Tbilisi i slutet av september.

Kränkningar och trakasserier är fortfarande vardag för många hbtq-personer i den forna Sovjetrepubliken, där den ortodoxa kyrkan har en stark ställning. 2014 tillhörde hela 83 procent av landets 3,7 miljoner invånare kyrkan, som har förklarat att homosexualitet är en sjukdom.

Nino Bolkvadze berättar att diskrimineringen börjar redan i hemmet. Det är inte ovanligt att barn misshandlas av sina föräldrar och andra släktingar om det finns en misstanke om att barnet inte är heterosexuellt. I skolan fortsätter kränkningarna.

– Lärarna är ett stort problem. De ger inget stöd till hbtq-personer i klassen, utan deltar själva i mobbningen. För transpersoner är situationen värst. Vissa behandlas så illa att de hoppar av skolan innan de hunnit lära sig att läsa.

Gift med tio år äldre man

Nino Bolkvadze är också mycket kritisk till läromedlen.

– I skolböckerna står att för att vara goda kristna förväntas flickor vara feminina och pojkar maskulina. Hbtq-frågor nämns överhuvudtaget inte i undervisningen.

Själv blev hon kär i en tjej i sin klass när hon var 14 år. Efter påtryckningar från sin familj var hon två år senare gift med en tio år äldre man, som hon fick två döttrar med. Äktenskapet varade i över tio år.

– Jag bestämde mig för att göra det enda rätta, att gifta mig. Jag hade aldrig träffat någon annan som var gay och var övertygad om att jag hade en sjukdom som bara kunde botas om jag gifte mig. Men jag mådde dåligt under många år, skadade mig själv och var tvungen att äta psykofarmaka.

När Nino började arbeta för en hbtq-organisation 2012 och träffade likasinnade insåg hon att hon hade rätt att leva som hon ville och att det inte var för sent.

– Mina kollegor blev minst sagt förvånade över den snabba förändringen. Ena dagen var jag en heterosexuell kvinnlig advokat med barn, långt hår och klänning. Dagen därpå hade jag klippt av mig håret och såg jag ut så här, säger hon med ett skratt och rör vid sin kortklippta frisyr.

Hbtq-person avskedas

Nino berättar att efter studierna fortsätter diskrimineringen i arbetslivet. Hbtq-personer som är öppna med sin sexuella läggning anställs överhuvudtaget inte. Och kommer det fram att en anställd inte är heterosexuell hittar arbetsgivaren ett giltigt skäl att avskeda sin medarbetare med hjälp av en advokat. För transpersoner, som har svårt att dölja sin läggning, är arbetsmarknaden så gott som helt stängd.

– För dem är prostitution ofta den enda möjligheten att klara försörjningen. Men de som är över 35 år har svårt att få kunder. Det är en väldigt utsatt grupp, säger Nino Bolkvadze.

Diskriminering förekommer även inom vården.

– Jag hade gått till samma tandläkare i 20 år. När jag kom ut blev han aggressiv, så dit går jag aldrig igen, säger Nino Bolkvadze.

Särskilt oroväckande är det att hiv-smittade transkvinnor inte får vård.

– Tre av tio transkvinnor i Georgien är smittade. Men personalen på klinikerna är så homofobisk att hiv-positiva inte vågar söka vård där. Det har också spridits falsk information om att behandling och mediciner förvärrar sjukdomen.

I oktober 2017 ställde Nino Bolkvadze, som första öppet lesbiska politiker, upp i lokalvalet i Tbilisi för det republikanska partiet.

– Jag ville göra mer för hbtq-personer. Det är till exempel viktigt att partnerskap legaliseras så att hbtq-personer som lever ihop kan ärva varandra, säger Bolkvadze.

Två år tidigare hade hon kommit ut offentligt i ett tv-program om homosexualitet.

– Mina döttrar bodde hos mig då och vi var väldigt oroliga för vad som skulle hända i skolan. Men allt gick bra. Deras klasskompisar sa att de hade sett mig på tv och tyckte att jag var modig, säger Nino Bolkvadze och förtydligar att alla inte var lika positiva.

Flera nära vänner och släktingar tog helt avstånd från henne.

– Jag vet att många är väldigt upprörda över vad jag har gjort och skäms över mitt uppförande. Jag vet inte vad de skulle göra om vi träffades, säger hon.

Okända människor tackar

Ett resultat av att hbtq-rörelsen har blivit mer synlig i Georgien är att flera unga hbtq-personer vågar komma ut. Att Nino Bolkvadze kom ut i tv tror hon har haft betydelse.

– Ibland kommer okända människor fram och tackar mig och kramar om mig. Andra har skickat meddelanden om att deras föräldrar inte skäms över dem längre, när det finns en politiker som är öppet lesbisk.

Men när fler kommer ut ökar också hoten och våldet mot hbtq-personer. Det finns ingen exakt statistik över antalet hatbrott, men allt fler drabbade kontakter Equality movement.

– De som drabbats får bara rätt i två fall av 20. Polisens förundersökningar har stora brister. Istället för att göra sitt jobb hjälper de dem som har begått brott. I somras såg polisen när en av mina klienter misshandlades utan att ingripa. Nu säger de att de inte kan identifiera förövaren och att det därför är omöjligt att utreda fallet.

Utsatt för hatbrott

Nino Bolkvadze har också personliga erfarenheter av hatbrott. Inför den internationella dagen mot homofobi och transfobi den 17 maj hade Equality movement planerat en större manifestation i centrala Tbilisi. Men den fick avblåsas.

– När vi fick ett meddelande om att någon skulle dödas om manifestationen genomfördes ställde vi in den.

Nino Bolkvadze får också hotfulla mejl.

– Men jag läser dem nästan aldrig. Jag försöker att inte påverkas. Som en av ledarna i hbtq-rörelsen är det viktigt att delta i aktiviteter som kan påverka situationen till det bättre.

För att situationen för hbtq-personer ska förbättras efterlyser Nino att polisen för statistik över alla hatbrott som anmäls och att brotten sedan utreds noggrant.

Hon vill också att socialarbetare, vårdpersonal, polis och lärare får utbildning om hbtq-frågor och mänskliga rättigheter.

– Ändras inte lärarnas attityd kommer diskrimineringen aldrig att upphöra, säger Nino Bolkvadze.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.

Ämnet glyfosat har varit en formidabel succé. Det är det mest använda verksamma ämnet i växtskyddsmedel världen över för att bekämpa ogräs. Men det har stormat kring ämnet som efter en bedömning 2015 sågs som ”troligen cancerogent”. Något som sedan dess varit omtvistat då undersökningar av myndigheter i EU och USA kommit fram till det motsatta.

”Det blir en kedjeeffekt på småkryp”

Det var också risken för att det skulle vara cancerogent som låg i centrum för debatten om ämnet skulle få ett förnyat godkännande att användas inom EU. Efter att Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) 2022 kommit fram till det inte är ”cancerframkallande, mutagent eller påverkar fertiliteten hos människor”, låg vägen öppen för ett förnyande av godkännandet. Något som också skedde häromdagen.

Samtidigt finns en annan sida av myntet, som inte lika ofta kommer fram i debatten: Påverkan på den biologiska mångfalden. Lina Herbertsson, forskare vid Lunds universitet, säger att det inte finns några säkra bevis för att glyfosat skulle skada bin. Men varnar för den indirekta effekten. För även om glyfosat effektivt hjälpt lantbrukare att hålla ogräs borta, har det varit desto sämre ur insekternas perspektiv, då de berövas sin mat. För vad som kan vara ogräs för oss, är ofta livsnödvändigt för insekterna.

– Det blir en kedjeeffekt på småkryp, antingen gillar de växterna i sig eller för att de gillar andra småkryp som äter växterna, säger Lina Herbertsson.

Sverige i framkant

Nyligen röstades ett förslag från EU-kommissionen om att halvera användningen av bekämpningsmedel i EU till 2030 ned av EU-parlamentet. Något som om det fått grönt ljus, hade kunnat få stor påverkan på den biologiska mångfalden. Men till största del ute i Europa, tror Lina Herbertsson.

– Kommer man till andra länder använder man mycket mer bekämpningsmedel och då kan vi tänka oss att många av de här problemen blir mycket allvarligare.

I ett internationellt perspektiv använder ändå Sverige bekämpningsmedel restriktivt, tycker Lina Herbertsson. Integrerat växtskydd, IPM, den metod som föreslogs av EU-kommissionen för att minska andelen bekämpningsmedel med hälften, används också i stor utsträckning i Sverige.

– Jordbruksverket är bra på att uppmuntra och uppmana bönderna att använda andra metoder än att spreja allting med bekämpningsmedel.

En ännu större bov…

Ändå hör jordbrukslandskapet till de platser där den biologiska mångfalden utarmats mest – också i Sverige. Men Lina Herbertsson ser inte användandet av glyfosat och andra bekämpningsmedel som den främsta boven, utan hur vi förändrat jordbrukslandskapet.

– Jag skulle säga att glyfosat spär på det här problemet med landskapsförändringarna, med lite boplatser och för lite mat. Tänk dig miljöerna i Astrid Lindgrens sagor, med naturbetsmarker, ängar, olika vattendrag och sockerdricksträd (en gammal ek i Pippi Långstrump, reds. anm), där trivs väldigt många groddjur, fåglar och insekter. Idag har vi istället stora åkrar som är helt rensade på boplatser och föda för djur som behövs för organismer att fullfölja sin livscykel.

Innan världen lyckades stoppa den rasistiska nationalismen förra gången hade den närapå förintat judarna, familjer och släkten och alla spår av judisk kultur från Europa.

Synagogor hade bränts och judiska samhällen upphört. Godsvagnar hade fyllts med människor, och judiska berättelser och historier utraderades från mänsklighetens kollektiva berättelse. Sånger, röster och vetenskap som aldrig kommer träna någon AI som sammanfattar mänskligheten gick förlorade. I det svarta hålet av Förintelsen brändes allt till aska.

Fascismen och rasismen i Europa försvann aldrig. Det ideologiska budskapet filades vidare på av en av Sveriges mest internationellt inflytelserika ideologer inom extremhögern, Per Engdahl. Han insåg att ett nazityskt propagandaspråk om raser och arier hade tappat i försäljningspotential, men att antisemitism, chauvinism och rasism inte försvann bara för att hakkorset bannlystes.

Han började istället prata om kultur. Sverigedemokraternas grundare årtionden senare var goda lärjungar.

Åkessons bortträngda historia

Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, gick själv med i partiet när Anders Klarström från nazistiska Nordiska rikspartiet var partiledare. Vid åtskilliga tillfällen har Åkesson ljugit om sin bakgrund och fabulerat en historia om att EU-motståndet var hans politiska drivkraft och att han anslöt till Sverigedemokraterna först efter att Klarström slutade som partiledare.

Desto ärligare var han i ett medlemsblad där han berättar om sin väg in i Sverigedemokraterna och hur han retade ”gallfeber på batiktomtarna” och genomförde ”stora anti-kommunistiska kampanjer, med huliganaffischering som främsta vapen”.

Regeringspartierna gav dem makt

Denna politiska kraft, Sveriges samlande nationalistparti, bestämde Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att de skulle försöka tygla för att få makten. Näringslivet med sina lobbyister skulle tala vett med dem, och liberala tankesmedjor skulle förfina dem.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna lyckades få nycklarna till Rosenbad på nationalismens nåder. En regering beroende av ett av Europas utpräglade högerextrema partier. Ett parti som till skillnad från många andra europeiska motsvarigheter aldrig har varit ett populistiskt missnöjesparti utan som alltid haft nationalismen som grundideologi och ett rakt släktled till den övervintrade fascistiska rörelsen.

Under den här mandatperioden och med reellt inflytande har Sverigedemokraterna radikaliserats. Från att Sverigedemokraterna plockade bort de mest uppenbara rasistiska skrivningarna från sitt partiprogram under 90-talet så skriver de nu in nya paragrafer som säger:

”Naturaliserade medborgare som sviker sina medborgerliga plikter och allvarligt skadar samhället bör dock kunna få sitt medborgarskap omprövat.”

Och så under helgens landsdagar förklarade Jimmie Åkessons för sina anhängare, sina politiker och sina medlemmar att striden bara börjat.

”Segertåget tuffar vidare. Sverigevänner (…) Det är allvar nu”, skanderade han och använde nya uppfinningsrika begrepp för sin politik byggd på etniska konfliktlinjer.

Han förklarade att människors medborgarskap ska rivas upp om han får bestämma:

”Sverigedemokraterna är öppna för att naturaliserade medborgare, det vill säga människor som inte har fötts in i medborgarskapet utan har valt att flytta till Sverige och bli medborgare, ska kunna fråntas medborgarskapet om de inte sköter sig.”

”Till exempel begår brott, hyllar terrorister eller annat som inte är förenligt med att vara en del av den svenska nationen”, fortsatte Åkesson

Läs det igen: ”Eller annat som inte är förenligt med att vara en del av den svenska nationen.”

SD skiljer på Sverige och ”nationen”

För Sverigedemokraterna är den svenska nationen inte Sverige utan en viss del av befolkningen som partiet anser vara svenskar. Sverigedemokraterna har varit tydliga med att minoriteter inte tillhör den svenska nationen. Flera gånger har toppföreträdare i partiet känt ett behov av att poängtera att judar inte är en del av den svenska nationen, inte heller samer eller romer räknas dit.

Jimmie Åkesson själv har förklarat att även infödda i den ”svenska nationen” kan upphöra vara ”svenskar” om de till exempel konverterar till islam.

”Han är inte längre svensk i grunden. Han har sin lojalitet någon annanstans”, sa Åkesson om en konverterad imam i Eskilstuna.

Andra som Zlatan Ibrahimovic har fått sitt kroppsspråk analyserat av SD.  Zlatan klarade inte testet och ingår därmed inte den svenska nationen.

”Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt”, fastställde partiideologen Mattias Karlsson i en intervju med Expressen.

Inför sina anhängare på landsdagarna talade nu Jimmie Åkesson om sin vision att riva moskéer, och fick rungande applåder.

”Minareter, kupoler, halvmånar eller andra attribut som tjänar som islamistiska monument i stadsmiljön bör helt tas bort.”

Jimmie Åkesson agiterar för etnisk rensning och förbereder pogromer. Inte bara muslimer bör darra. Inför sina anhängare göder han även drömmar om hämnd på politiska motståndare.

”Låt oss istället noggrant kartlägga hur det kunde gå så här fel och vilka som ytterst bär ansvaret för denna enorma tragedi.”

”Sverigevänner, nu är vi med och styr Sverige, vi ska göra Sverige bra igen. Men det är också dags att på allvar utkräva ansvar. Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta.”

På SVT sammanfattas analysen av ett radikalt högerextremt tal om att riva bönelokaler, hämnd på politiska motståndare och upprivna medborgarskap som någon form av taktisk politisk positionering.

”En viktig förklaring är att SD ser ett behov av att skärpa både politik och retorik för att skilja ut sig gentemot övriga partier”, skriver SVT i en analys.

Andra analytiker vars röster får sätta rubriker är rädda för hur en av Sveriges mäktigaste politikers utspel påverkar Natoprocessen.

Den lyxen har inte alla svenskar som vet att de inte hör hemma i Sverigedemokraternas nation. För den som inte passar in i Sverigedemokraternas vision av Sverige handlar det nu om rätten att få existera.

Läs mer:

SD raderar miljöåtgärder och skriver in statslöshet i principprogrammet