Det är halvtid för det avtal som ska vända förlusten av biologisk mångfald till 2030. Med start på måndag samlas representanter från 196 länder på toppmötet COP17 i den armeniska staden Jerevan för att förhandla om hur det kan ros i hamn innan deadline infaller.
– Det blir tufft, naturligtvis, säger Henrik Smith, professor vid Lunds universitet.
Den 19 december 2022 kom 196 länder och parter överens om Kunming-Montreal-ramverket. En historisk överenskommelse om att till 2050 nå en punkt där den biologiska mångfalden värdesätts, bevaras, återställs och utnyttjas på ett klokt sätt. En skarp kontrast till nuläget, som präglas av ett överuttnyttjande och en förlust av ekosystem, genetisk mångfald och arter utan motstycke i mänsklighetens historia. För att komma på kurs mot visionen 2050 kom länderna överens om att vända utvecklingen till 2030, med hjälp av 23 delmål. Fyra år senare, halvvägs till deadline, har sekretariatet för Konventionen om biologisk mångfald sammanställt en global översyn av hur länderna ligger till. De flesta länder har antagit nationella strategier för att nå i mål – men färre än hälften av de nationella målen som bedömts är på rätt väg, enligt utvärderingen. Flera av de avgörande faktorerna för att lyckas saknas också, så som finansiering och data, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres i ett uttalande.
– Naturen klarar sig inte på goda avsikter. Med utgångspunkt i de fakta som presenterats i denna rapport kan vi stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald och säkra de naturliga grundvalar som allt mänskligt liv och välstånd vilar på, säger han.
Finansieringsgap
Ett av målen är att minska naturskadliga subventioner med 500 miljarder dollar per år till 2030. Ett annat är att mobilisera nya privata och offentliga medel till naturinsatser på minst 200 miljarder per år. Men målet om skadliga subventioner är inte på väg att nås och det totala belopp som hittills har mobiliserats ligger långt under det som krävs för att successivt nå dit, enligt den globala översynen.
Lim Li Ching från Third world network säger till Carbon brief att utvecklingsländerna har den största mångfalden och bär den största bördan när det kommer till att implementera målen. Hon understryker samtidigt att misslyckandet med att nå finansieringsmålen inte får användas som en ursäkt för att skjuta över frågan till olika typer av marknadslösningar (som biokrediter) under förhandlingarna, då de ”ofta förvärrar de sociala och ekologiska skadorna”.
EU-förordningen kan göra skillnad
För att bidra till Kunming-Montreal-ramverket antog Sverige i somras en strategi för den biologiska mångfalden. Men framför allt är det EU:s hett debatterade naturrestaureringsförordning som kan vända utvecklingen här hemma. Till skillnad från strategierna är den bindande. Det säger Henrik Smith, senior professor vid Lunds universitets Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC).
– Om förordningen genomförs på ett trovärdigt sätt kommer det naturligtvis att ha jättebetydelse.
Samtidigt har den plan på restaurering som Sverige skickat in mött hård kritik från både forskare och miljöorganisationer, för att vara djupt otillräcklig. I centrum för debatten är hur stora arealer av friska ekosystem som behövs för att naturen ska klara sig på sikt. Det har gjorts beräkningar som sedan ifrågasatts av både regeringen och lantbrukarnas riksorganisation. Här har inte vetenskapen kommit lika långt som klimatvetenskapen, då den inte är lika enkel att generalisera, enligt Henrik Smith. Varje enskild art bär på sina ekologiska behov, som är svåra att översätta till en gemensam modell.
Klimatförändringarna försvårar
– Ska vi ta förordningen på allvar krävs det en ganska omfattande forskning kring vad som krävs för att långsiktigt behålla biologisk mångfald. Det har inte gjorts och därför hamnar man i enkla lösningar som blir lättare för alla att ifrågasätta från olika håll, till exempel för att det är för ambitiöst eller för att det inte är tillräckligt ambitiöst, säger Henrik Smith.
– Om de här uppfattningarna av olika intressenter ska mötas behövs en stark kunskapsbas. Då kan man, tror jag, minska de uppenbara konflikterna som finns just nu, som bygger på att vi har olika uppfattningar baserade på ett otillräckligt underlag för att få ett informerat beslut.
Ytterligare något som komplicerar är klimatförändringarna, konstaterar Henrik Smith.
– Vi kan behöva bevara områden för arter kanske till och med där de inte existerar idag.
Brådskar med åtgärder
Samtidigt är tiden inte på vår sida. Runt 26 000 hektar kontinuitetsskog med sannolikt höga naturvärden avverkas varje år, enligt Skogsstyrelsen. Skog som utgör viktiga habitat för många arter och som därför borde bevaras utifrån försiktighetsprincipen, tycker Smith.
– Hugger du ner en kontinuitetsskog tar det väldigt lång tid innan du får tillbaka en skog som liknar det ursprungliga tillståndet, men det handlar om att hitta sätt som gör att inte enskilda markägare kommer i kläm för att Sverige har tagit på sig att fullfölja naturrestaureringsförordningen eller Kunming-Montreal-ramverket.
– Det är alltid mer kostnadseffektivt att bevara det vi har än att restaurera.
Halvtomt eller halvfullt?
Den naturrestaureringsplan som Sverige har skickat in ska nu granskas av EU-kommissionen, vilket innebär att regeringen kan få en bakläxa. Henrik Smith hoppas att det sker på ett ”seriöst” sätt, så att planen verkligen kan göra skillnad.
– Det är här möjligheten ligger. Här finns en tydlig reglering och målsättning. Det är viktigt att säga att det inte bara händer negativa saker. Man har en möjlighet att åstadkomma något som är ganska unikt.
Så nu när avtalet går in på halvtid, är glaset halvtomt eller halvfullt?
– Det man kan säga är att det fortfarande är så att avtalet innehåller ambitioner som är väldigt positiva. Men det återstår fortfarande att fylla glaset.
