Östersjödiplomaterna vill ge havet en röst

Mitt i Fisksätra ligger Folkets hus, vars koppargröna tak i form av ett cirkustält tecknar en udda siluett mot miljonprogrammets huslängor. Några hundra meter bort löper den klassiska farleden Lännerstasundet, som förbinder innerskärgårdens fjärdar med centrala Stockholm. Liksom havet i öst bär sundet spår av människans framfart, med kraftig övergödning och giftiga tungmetaller från tidigare industrier. I Folkets hus danssal, med spegelväggar, trägolv och gula draperier, har ett 30-tal personer bänkat sig i ett fiktivt visumkontor.

– Välkommen till Östersjöns ambassad. Detta meddelande gäller för samtliga sökande och ni ombedes lyssna igenom det i sin helhet. Östersjön är sedan i år en självständig stat. Statsbildningen har tillkommit i syfte att möjliggöra havets återhämtning. För detta ändamål har konsulat inrättats med uppdrag att handlägga inresor och att registrera mänsklig närvaro inom territoriet. Inga inskränkningar av rörelsefriheten har beslutats. För inresa krävs dock numera giltigt visum.

Belinda Retourné rabblar mekaniskt instruktioner i rollen som handläggare och förser de sökande med blanketter och pennor. De deltar i en konferens arrangerad av föreningen Omställningsnätverket, där initiativet Östersjöns ambassad samarbetar med konstnärer för att engagera östersjöbor i det förorenade innanhavet.

En äldre man räcker upp handen. 

– Är det tillåtet att ställa en fråga? Är det några länder som har erkänt Östersjön som stat än så länge?

– Jag jobbar bara här. Det här är ett beslut som har fattats. Jag kan eskalera det till chefen som kan återkomma till dig, säger Belinda Retourné med ett tonfall som antyder att det absolut inte kommer att hända.

Värdera Östersjön

På ansökningsblanketten fyller deltagarna i hur de värderar Östersjön och vad de kan tänka sig för åtaganden för att stödja eller uppmärksamma den nya nationen. De får motivera sina val, och intervjua varandra om vad de skrivit, ”eftersom det råder personalbrist”. 

Belinda Retourné radar upp deltagarna på led för fotografering med polaroidkamera, stämpling av visumansökan och snabb utslussning bortom det gula draperi som markerar visumkontorets yttre vägg. 

– För tillträde till Östersjön har ingenting krävts och det som ingenting kostar bokförs sällan. Det som alltid stått öppet räknas inte till det som man tar ansvar för. Ni har hämtat föda ur detta vatten, rört er över dess yta, spenderat somrar vid dess kust. Under hela den tiden har ingen ställt frågan ni i dag har försökt besvara, säger Belinda Retourné och syftar på hur deltagarna formulerat sin relation och sitt åtagande gentemot innanhavet.

Hon avslutar:

– Havet har ni nu tillstånd att besöka. Det ligger där det alltid har legat och kommer inte att fråga er om något. Ambassaden tackar för ert besök. Handlingen gäller tills vidare. 

Rädsla att bli utesluten

En av de första som lyckas få visum är Åsa Ringström, föreningen Omställningsverkets ena ordförande, vars relation till Östersjön innefattar kajakpaddling, bad och årliga resor till Estland.

– Jag var lite nervös för att jag inte skulle få nyttja havet längre, men jag är väldigt tacksam för att jag får det, säger hon, halvt kvar i fiktionen. 

– En fråga jag tar med mig härifrån är varför det inte finns större krav på oss människor kring vårt nyttjande av havet. Vi har en väldigt nyliberal agenda i politiken där man gärna underlättar för företagare, vilket kan vara bra men också riskfyllt för att man inte vågar sätta gränser. Politikerna måste bli modigare och våga reglera, säger Åsa Ringström.

Vid ett bord där några deltagare diskuterar upplevelsen sitter Max Lauritzen, som säger att han blev väldigt ”konfronterad” av visumförfarandets effekt. 

– Det var jätteintressant att få testa hur det skulle vara om man inte fick fri tillgång till Östersjön utan att man plötsligt känner att man måste förtjäna Östersjön, och rädslan av att plötsligt bli utesluten från Östersjön. Det är spännande vad det gjorde med en. Plötsligt började jag tänka att jag måste skärpa mig och tänka på vad jag gör för Östersjön. Det borde jag ju alltid tänka! 

– Även om det är lekfullt blir det lite uppfordrande, man vill visa att man är snäll, säger Jonas Oldmark, vid samma bord. 

”Behöver känslorna och leken”

Visumhandläggaren Belinda Retourné är till vardags konstnär och konceptutvecklare. Hon har jobbat med hållbarhets- och miljöfrågor i ett par decennier men säger att hon söker en ”mer intim” personlig relation till Östersjön.

– Jag vill testa om man kan komma åt en mer intuitiv reaktion på de här frågorna. Kanske inte det som du har tänkt eller läst dig till, utan mer av en magkänslereaktion. Vi behöver kunskapen, men vi behöver också känslorna och leken när vi jobbar med frågor som är existentiellt jobbiga. Min hypotes är att det hjälper en att bli mer kreativ. Alla problem och utmaningar vi står inför behöver kreativ respons. 

Dagens workshop med deltagare från Omställningskonferensen är en pilotsession. Framöver hoppas Belinda Retourné nå bortom de redan miljöengagerade.

– Ambitionen är absolut inte att bara nå östersjötillvända människor. Det stora syftet är att se om vi kan bygga en identitet som innebär att vi inte tar Östersjön för given och där vi kan leka med nationsbegreppet. Alla eller många som bor i Sverige ser sig som svenskar. Jag tror inte att lika många ser sig som östersjöbor, säger hon och fortsätter.

– Genom att leka med tanken om att Östersjön nu också är en egen stat kan man börja fundera på vad det innebär för ens identitet som svensk eller som någon som bor i Östersjöns avrinningsområde. Det är jag intresserad av att se. 

Framöver skulle visumkontoret kunna dyka upp på ett popup-konsulat i centrala Stockholm, spånar Belinda Retourné.

– Man vill ju gärna ha det i närheten av vattnet, så kanske ett flytande visumkontor på en pråm i Gamla stan? Får de nån villa över i Diplomatstaden kan vi ta den, det funkar också.

Översätter havets intressen

I en närbelägen lokal vid Saltsjö pir, med panoramafönster som vetter mot sundet och bryggor med vita småbåtar har initiativet Östersjöns ambassad öppnat sitt första, tillfälliga konsulat. Under olika skrivbord med blanketter och broschyrer står plastbaljor och med blåstång som fyller rummet med lukten av hav. Rummet delas av med prydligt monterade vassruggar och på väggarna sitter kartor och fiskplanscher.

Ambassadens personal går omkring barfota i skjortor och kavajer med ett emblem i form av en kompassros med fyra sillar. Medgrundaren Pella Thiel ställer ifrån sig en flaska åländsk tångsoda och berättar att hon kallar sig östersjödiplomat.  

– Ambassaden representerar Östersjön och dess mer-än-mänskliga invånare i det mänskliga samhället. Vi engagerar oss som en slags diplomater eller översättare mellan havets intressen och det mänskliga samhället. 

Pella Thiel är ekolog och ekopsykolog bosatt på Ingarö, och en av de drivande krafterna i den svenska rörelsen för naturens rättigheter.

– Vi lever i ett samhälle som inte erkänner att naturen har intressen, utan naturen ses bara som objekt eller resurser för människor. Ambassaden utgår från ett perspektiv där inte bara människor har rättigheter utan naturen också har det, och de rättigheterna behöver representeras där vi fattar beslut, säger hon.

Representation i politiken

Ett sammanhang där Östersjöns ambassad enligt Pella Thiel borde ingå är Helsingforskommissionen (Helcom), en mellanstatlig organisation som möts årligen och arbetar för att skydda och förbättra miljön i Östersjön.

– Där borde Östersjön vara en part, såklart. Men även i företag och på regeringsnivå. En politik som inte förstår att det levande har intressen kommer ju aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle. Med den världsbilden som vi har, att vi inte fattar att vi är en del av ett levande sammanhang, så organiserar vi oss och agerar på destruktiva sätt, säger Pella Thiel.

Hur vet ni vad Östersjön ”vill”? Det finns ju väldigt många olika intressen i Östersjön?

– Ja, verkligen. Hur vet vi vad sillen vill, eller vad blåmusslan vill? Det är ju som sagt många intressen – men att hantera det dilemmat genom att endast uppfatta en art med intressen, människan, är ju ingen lösning. Ett självklart sätt, som vi erkänner i vårt samhälle, är genom forskning. Alltså att vi faktiskt mäter och försöker förstå hur havet ska må bra. Och det gör vi ju, men vi struntar i resultaten.

Omsorgslaboratorium

Vi har som samhälle ”gjort oss döva” för Östersjön, säger Pella Thiel.

– Det här är ju ett av världens mest förorenade hav. Och det fortsätter decennier efter decennier. Vi vet det och vi gör inte någonting. Vi har ju stoppat bomull i öronen.

Det har jobbats för Östersjön länge och i en rad olika sammanhang. Hur är detta annorlunda?

– Det är talande att det under decennier har forskats på Östersjön, och hundratals organisationer jobbar för Östersjön, och ändå går det åt fel håll. Då måste vi göra någonting annat. Vi behöver en annan världsbild, säger Pella Thiel och fortsätter.

– Vi kallar ambassaden för ett omsorgslaboratorium. Vi vet väldigt mycket om Östersjön, så det handlar inte egentligen om att lära sig mer, utan snarare om att bygga på vad som händer om vi bryr oss, och om vi jobbar med representationen. Alltså att vi övar oss på att bli östersjödiplomater. 

Skriva brev från Östersjön

Deltagare i Omställningskonferensen rekryteras som diplomater genom att fylla i en dubbelsidig blankett, med flervalsfrågor om relation till ickemänskliga ekosystem, samt åtaganden om att ta av sig skor och placera fötterna i baljorna med tångfyllt vatten.  

Bland arbetsuppgifterna finns ”cartographic affairs”, som innebär att rita en ny karta över Östersjön baserad på personliga berättelser. Inom ”linguistic affairs” skrivs saknad ekologisk vokabulär, alltså nyuppfunna ord, in i ambassadens ordbok.

Inom ”diplomatic affairs” får den anställda skriva brev från Östersjön till myndigheter, företag eller andra mottagare, eller skapa en lerfigur över något man kan tänka sig att offra för Östersjön, förklarar konstnären Leo Fidjeland som varit med och utformat konsulatet. 

– I miljödebatter finns diskussioner om att man ska kunna leva sitt liv som vanligt och inte behöva ändra någonting. Men när man ingår i en relation med någonting finns det alltid en form av förhandlande, det handlar om ens egen frihet mot någon annans. Och då utforskar vi om det finns någonting som man skulle vilja offra eller ge upp till Östersjön, säger han.

Hav som styrelsemedlem?

Uppradade i ett fönster står lerfigurerna, som ska bli en skulpturpark under ytan. Bland föremålen som representerar det som skulle kunna offras för Östersjön finns snabbmat, ett finger och ett bubbelbad. Ambassadens näringlivsrepresentant tillika fridykare Joel Lindholm har format ett hjärta och förtydligat att han kan offra sitt liv. 

– Östersjön har varit en viktig del av mitt liv sedan jag var liten. Och jag hade möjligheten för några år sedan att starta ett företag som jobbar med och för Östersjön. Och det har jag ämnat att göra resten av mitt liv. Så därav tänkte jag att jag offrar mitt liv för Östersjön, säger han.

Joel Lindholms Ålandsbaserade företag jobbar med algodling och marin restaurering och att skapa produkter från alger, med en förhoppning om att bidra till minskad övergödning. 

– Jag jobbar med frågeställningen vad kan ett näringsliv där Östersjön är delaktig betyda? Vilka arter ska tas i beaktande och hur? En gäddas intresse är ju annorlunda mot till exempel strömmingens. Kan Östersjön representeras i företaget som styrelsemedlem eller aktieägare som ska få en del av vinsten? Blir det ändå en juridisk person? Det är intressant att tänka vidare på, säger Joel Lindholm.

Undersöker vårt inre

Det tillfälliga konsulatet är skapat tillsammans med konstnärsstudion Nonhuman nonsense, som ska arbeta med Östersjöns ambassad under det kommande halvåret, berättar Leo Fidjeland.

– Vi jobbar med relationen till det icke-mänskliga och skapar konstnärliga uttryck som kan få en att känna någonting eller uppleva någonting som man sen kan använda för att diskutera olika frågor. 

Konsten kan bidra med något annat än exempelvis en text om Östersjön, menar konstnärskollegan Linnea Våglund.

– Vår relation till naturen och omvärlden är en väldigt emotionell relation. Konsten kan bidra med känslan, och olika historier om hur vi förstår världen och hur vi skulle kunna relatera till den annorlunda. Kanske är det ett sätt att undersöka vårt inre. Vilka värderingar har vi och vilka vill vi ha? säger hon.

– Vi jobbar med det som inte går att mäta eller det som inte går att beskriva i siffror, säger Leo Fidjeland.

Djupare medvetenhet

– Konsten har alltid varit sättet att utmana rådande tänkesätt och strukturer och idéer, och det är också också där vi kan tänka nytt och experimentera, säger Pella Thiel.

Ambassadskollegan Noémi Zelander Dukai, som även deltagit i processen att få visum, lyfter den kroppsliga närvarons betydelse i sammanhanget.

 – Jag tror att när man blandar in sin kropp blir det väldigt förankrat i verkligheten. Det här är inte en tanke som jag kan bestämma om jag vill ta ställning till, eller en bok jag kan lägga undan, utan det sker i min verklighet här, och jag ser att jag påverkar min verklighet framåt, säger hon och fortsätter.

– Om jag går in i upplevelsen att inte få ett visum beviljat, eller om man jobbar för ambassaden och tar på sig ansvaret att vara en representant för Östersjön, då är det något jag sen tar med mig i min vardag. Det blir en medvetenhet som går lite djupare.