”Vi måste prioritera hårdare i biståndet”

Varför väljer regeringen att avsluta landstrategier som främst riktas till låg- och mellaninkomstländer? 

– Vi har fasat ut länder av olika skäl. I Burkina Faso och Mali för att de styrs av två militärjuntor med nära kopplingar till Ryssland. I Tanzania för att det har gått väldigt mycket pengar på totalen, och vi har inte sett att det har lett till de effekter vi vill att det ska göra. Och i ärlighetens namn, ska vi skicka mer till Ukraina så behöver pengarna tas någonstans ifrån. Så vi har osthyvlat och tårtbitat, så att säga.

– Det är många projekt som kommer drabbas på ett negativt sätt. Många som garanterat har varit bra och har hjälpt tusentals människor. Men vår granne behöver vår hjälp. Därför har vi en moralisk plikt att göra allt vi kan för Ukraina.

– Den humanitära hjälpen kommer att fortsätta i alla länderna. 

En kritik mot detta är att det akuta humanitära stödet kan lindra och rädda liv vid kris, men det rår inte på orsakerna. Vad tänker du om det?

– Det här är ju mot bakgrund av att USA dragit sig tillbaka så snabbt. Innan Trump blev president stod USA för cirka 40 procent av det humanitära biståndet i världen – det som handlar om mänsklig värdighet: matpaket, tält och tältsängar och rent vatten. Vi kan inte fylla alla de svarta hål som uppstått efter USAID, men om vi kan rädda ytterligare tiotusentals människors liv så ser vi det som en viktig uppgift för oss. 

Hade man kunnat finansiera det civila stödet till Ukraina med medel utanför biståndsbudgeten (lånade pengar), precis som man gjort med den militära delen, eftersom man där ser det hela som en tillfällig insats?

– Problemet är att någon gång måste pengarna fram. Om man vill öka till Ukraina, vilket vi vill – vi har nästan dubblerat stödet på två års tid – då måste man antingen skära i andra utgifter – i biståndet, som vi har gjort, eller i Sverige som stort. 

– Nummer två är att höja skatterna. Det vill inte vi göra. Nummer tre är att man kan låna. Men då blir det framtida generationer som måste betala för det.

Det globala biståndet minskade med 23 procent förra året. Borde inte Sverige i en sådan situation ta ett större ansvar? 

– Vi har minskat med cirka fem procent, vilket är betydligt mindre än vad till exempel Storbritannien, Frankrike och Tyskland har gjort. Det är klart att vi vill hjälpa till, men vi bär det fulla ansvaret för vad som händer i Sverige. Vi har stora problem på hemmaplan också: i vården, i skolan, i äldreomsorgen till exempel. Och varje krona vi skickar i bistånd till ett annat land är ju en krona mindre att använda i välfärden i Sverige. Så jag tycker att vi har gjort det här på ett väldigt ansvarsfullt sätt. 

Går det inte att behålla ett högt bistånd och ändå ge ett stort stöd till Ukraina? Moderaterna har jämfört de 22 miljarder oppositionen vill höja biståndet med med kostnader för äldrevården och vården. Men 22 miljarder är också vad rot- och rutavdragen kostade förra året. Man kan ju ställa många kostnader mot varandra. Vad tänker du om det?

– För det första är Sverige fortsatt ett av de mest generösa länderna på hela jordklotet. Det är väldigt få länder som gör lika mycket som vi gör. Men vi vill inte skära i välfärden, vi vill inte höja skatterna, vilket det i praktiken skulle innebära om man minskar rut och rot, till exempel. Utan tvärtom tycker vi att hårt arbetande människor ska få behålla mer av sina egna pengar, och det här är en viktig skiljelinje inför valet, där samtliga oppositionspartier vill gå tillbaka till enprocentsmålet vilket nästa år innebär 22 miljarder kronor mer i bistånd.

Men om det hålls konstant i relation till BNI så hålls det ju konstant till vad människor tjänar. Gör pengarna mer nytta i ett fattigt land där behoven är stora eller i ett rikt land som Sverige, enligt dig?

– Det är klart de gör nytta på båda ställen, men återigen. Vi har fullt ansvar för det som händer i Sverige. Och det här är ju det statliga biståndet. Vi uppmuntrar, och jag själv ger ju, pengar privat. 

– Biståndet innebär att vi från statens sida tar andra människors pengar. Det är inte frivilligt att finansiera bistånd. Känner man att man har det man behöver och kan tänka sig att donera, så tycker vi såklart att det är fantastiskt. Men att säga till en ensamstående mamma i en förort som sliter för att kunna åka med barnet eller barnen på en solsemester en gång per år, ”Nej, den där solsemestern tycker inte vi gör tillräckligt stor nytta. Vi ska skicka pengarna utomlands istället”, är lite väl magstarkt att göra.

– Även fattiga människor i Sverige tvingas betala för biståndet.

Har ni analyserat vad det blir för långsiktiga konsekvenser av er strategi, när det gäller ökad risk för konflikter, ökad migration och så vidare. 

– Ja, självklart, det gör vi löpande. Vi har kontakt med våra ambassader ute i fält som alltid har örat mot rälsen. Ingångsvärdet från vår sida är att biståndet självklart har gjort nytta på många platser, men det är väldigt mycket som inte fungerar. Jag brukar beskriva svenskt bistånd när vi tog över som en vattenspridare. Vi tunnar ut våra resurser, vi vet inte hur många insatser, projekt och organisationer som Sida varje år betalar ut till, för genom vidareförmedling så blir det tiotusentals organisationer. 

Benjamin Dousa vill istället se på biståndet som en ”vattenstråle”. 

– Det vill säga, göra tuffa prioriteringar, men kunna säkerställa att där vi faktiskt är, där gör vi stor nytta också. 

På vilket sätt ska biståndet kopplas till handeln? 

– Grundtanken är att inget land någonsin har blivit rikt enbart genom bistånd. Utan det är ju genom att handla med andra länder, genom att skapa jobb, som länder lyfts ur fattigdom.

Men är tanken att de ska få sätta sina egna villkor, eller att svenska exportintressen kommer att styra? 

– Nej, utgångspunkten är att fattiga länder själva ska lyftas ur fattigdom. Men vi som land är rätt dåliga på att delta i upphandlingar i många fall. Där hjälper vi både med handelspengar och resurser. Svenska företag ska bli bättre på att visa upp de bästa bussarna, de bästa lastbilarna, i hela världen.