”Man överger ju de fattigaste människorna”

Den 14 december 2023 presenterar dåvarande bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell Sveriges nya strategiska inriktning för biståndet. Den kallas en historisk reformagenda och får namnet ”Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt”.

– Regeringen reformerar nu biståndet för att göra det mer relevant med fokus på långsiktighet, transparens och effektivitet. Genom att knyta samman bistånd och handel innebär den nya inriktningen en historisk förändring, sa Johan Forsell.

I den nya strategin syns nya prioriteringar. Mer pengar ska satsas på Ukraina och Sveriges närområde. Fokus läggs alltmer på att hitta ”synergier” mellan biståndet och migrationspolitiken, liksom med näringslivet. Biståndet ska bli mer ”effektivt” och bekämpa fattigdom ”genom jobbskapande och frihandel”. Enligt Forssell ligger svenska företag ”i framkant i frågor om hållbarhet och socialt ansvarstagande och kan erbjuda investeringar och innovativa lösningar på olika samhällsutmaningar”.

De efterföljande åren ger regeringen en rad besked som tillsammans innebär just en historisk förändring.
Inte minst syns det i flera drastiska nedskärningar i biståndet som riktas till specifika länder, de så kallade landstrategierna. I regleringsbrevet till biståndsmyndigheten Sida i december 2023 meddelas att strategierna för Sydsudan, Mali och Burkina Faso ska fasas ut. Även stödet till Kambodja (som inte längre är en landstrategi utan fördelas via ett regionalt stöd) ska avslutas.

I juli 2024 kommer nästa besked. Landsstrategin till Irak fasas ut. Kort därefter, den 3 augusti, skriver Johan Forssell i en debattartikel i Svenska Dagbladet att flera utfasningar är att vänta framöver. ”Det är en konsekvens av att också våra generösa biståndsmedel är en ändlig resurs och att vi behöver prioritera bättre”, skriver han.

Fler länder fasas ut

En sådan prioritering innebär att allt mer bistånd beslutas gå till Ukraina, och i takt med det fasas strategier för fler länder ut:

25 november 2024: Jemen, ska avslutas senast 30 juni 2025

1 juli 2025: Afghanistan, ska avslutas senast 31 december 2025

11 september 2025: Myanmar, ska avslutas senast 30 juni 2026

4 december 2025: Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia, ska avslutas senast 31 augusti 2026.

Totalt landar det på 12 utfasade landstrategier under mandatperioden (13 om man räknar med Kambodja, som den förra regeringen tog initiativ till 2021). Sammanslaget handlar det om närmare 4,2 miljarder som gick till dessa länder år 2021, och som kommer att vara nere på noll när samtliga har fasats ut i augusti i år. (3,8 miljarder om man inte räknar med pengarna till Jemen, som fördelats via en tematisk strategi och en regionstrategi.)

Tanken är att färre länder ska kunna ge bättre fokus och underlätta ”både styrning och redovisning” av biståndet, enligt regeringen. Samtidigt ökar alltså stödet till Ukraina successivt. År 2025 uppgick det totala biståndet till Ukraina till 9,2 miljarder kronor enligt regeringens egna beräkningar, medan målet för 2026 är att nå upp till 10 miljarder. Det motsvarar närmare en femtedel av hela den svenska biståndsbudgeten. Enligt flera biståndsorganisationers beräkningar så kommer biståndet till Ukraina att vara högre än det som går till hela Afrika under 2026, vilket de påtalade i en debattartikel i Expressen i fjol. Dessutom minskade Sveriges totala biståndsbudget mellan 2025 och 2026 med ytterligare tre miljarder, från 56 miljarder förra året till 53 miljarder i år.

Afrika prioriteras bort

Vad får då denna omläggning för konsekvenser i praktiken? Tittar man på Sveriges alla landstrategier under 2021, det vill säga före innevarande mandatperiod, så var fördelningen mellan fattigare och något mer rika länder relativt jämn: 14 låginkomstländer, 14 övre medelinkomstländer och 9 lägre medelinkomstländer, enligt Världsbankens klassificering. Men efter att 13 landstrategier lagts ner (Kambodja inräknat) så kan man se en tydlig trend. 7 utfasningar sker bland låginkomstländerna, i lägre medelinkomstländer och en enda bland de högre medelinkomstländerna. Åtta av de utfasade länder-
na ligger i Afrika.

Biståndsminister Benjamin Dousa har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör ”vattna där det växer” och motiverat förändringarna med biståndet inte haft önskad effekt. Fredrik Söderbaum, professor i freds-
och utvecklingsfrågor vid Göteborgs universitet är kritisk till detta synsätt.

– Historiskt sett har det svenska biståndet varit mycket koncentrerat på Afrika. Nu har man under några år fasat ut åtta biståndsländer. Det är en radikal förändring. I Tanzania till exempel har vi varit i 60 år. Man motiverar dessa avslut med att vi inte har tillräckligt bra bistånd där. Och så slutar man. Då har man ju ingen som helst möjlighet att påverka där!

Göran Holmqvist är generalsekreterare för Forum civ, som både är en paraplyorganisation för flera biståndsorganisationer i Sverige och som även driver egna biståndsprojekt. Han är kritisk till flera delar i den nuvarande biståndspolitiken.

– Det är en stor förändring som görs. Dels har man övergivit enprocentsmålet och rör sig mot en andel på cirka 0,7 procent av BNI. Det är drygt 30 procent mindre än vad det annars varit.

Administrera nedskärningar huvudsyssla

Att biståndet dragits ned med ytterligare tre miljarder, och att en femtedel av biståndet går till Ukraina, sätter stor press på anslagen till Afrika, Asien och mellanöstern, konstaterar Göran Holmqvist.

– Om man jämför sista budgeten som förra regeringen lade fram, det vill säga regleringsbrevet för Sida 2022, och jämför det med regleringsbrevet 2026 så är minskningen cirka 60 procent för de regionala anslagen. Att administrera nedskärningar har nog blivit biståndsbranschens huvudsysselsättning.

Fredrik Söderbaum är särskilt kritisk till det faktum att det främst är strategierna till låginkomstländer som avslutats.

– Problemet är att det finns en tendens att biståndsgivare inte ger bistånd där det behövs mest utan där det får mest synlig effekt. Men det innebär ju i praktiken att man överger de fattigaste länderna, till förmån för medelinkomstländer. Där är det enklare att få resultat. Men man överger ju de fattigaste människorna.

Få kritiserar Ukrainapengar

Landstrategier är visserligen inte den enda form av bistånd som finns. Medel kan också ges via så kallade regionala strategier eller tematiska strategier (som fokuserar på exempelvis hälsa eller utbildning). Dessutom ges multilateralt stöd (kärnstöd), till de olika FN-organen, EU, och multilaterala utvecklingsbanker såsom Världsbanken.

Men neddragningarna har också drabbat dessa områden. I juli 2025 beslutades exempelvis att regionstrategin för Asien och Oceanien helt ska läggas ner senast juni 2026. I regleringsbrevet till Sida i december 2025 aviseras en nedskärning med 92 procent av kärnstödet till FN-organet UNDP, som arbetar med fattigdomsbekämpning och utvecklingsfrågor (från 516 miljoner till 40 miljoner).

Detta skedde i samband med att den totala biståndsbudgeten minskade från 56 miljarder till 53 miljarder, något som Benjamin Dousa då motiverade som nödvändigt med tanke på att Sverige själva har många behov inom bland annat vården.

Att en regering ofta har svåra val och prioriteringar att göra är givet, menar Göran Holmqvist. Men få, om någon, har kritiserat det faktum att mer pengar går till Ukraina.

– Jag tror inte att någon ifrågasätter det. Vi har från flera organisationers håll resonerat att när det gäller det militära så ses det som strategiskt, något temporärt, som kan finansieras utanför det vanliga ramverket. Det leder till lite högre statsskuld. Men med det civila stödet har man inte resonerat så. Och då tar man pengarna från Afrika och andra regioner istället, säger Göran Holmqvist.

”Aldrig sett nåt liknande”

Diskussionen om att koncentrera biståndet till färre andel mottagare för att istället göra mer där man väl är verksam har funnits länge, tillägger Fredrik Söderbaum.

– Det är ingen ny fråga. Det nya är att det är en radikal minskning. Jag tror aldrig jag sett något liknande, faktiskt.

Han tycker inte att det nödvändigtvis är dåligt att koncentrera biståndet, varken när det gäller antal insatser och mottagare.

– Men väldigt få beslut och avvägningar görs för att främja fattigdomsbekämpning eller de uttalade målen för svenskt bistånd. Det görs av andra orsaker eller en undermålig konsekvensanalys.

Inte heller frågan om att koppla biståndet till handel är något helt nytt inom biståndsvärlden. Däremot har
det traditionellt sett alltid handlat om att hitta synergier, där det mottagande landets behov har fått styra.

Det finns en del vällovliga idéer om att skapa bistånd som kopplar både till migration och handel, säger Göran Holmqvist.

– Men den inriktning man pratat mest om den senaste mandatperioden har handlat om svensk export och våra migrationspolitiska intressen, att biståndet ska svara bättre mot våra nationella intressen. Det är ganska nytt, och jag skulle vilja säga att det drivs för långt. Om det får andra syften än bistånd, då är det inte en synergi längre. Då handlar det egentligen om att omdirigera biståndet till andra syften.

Återvändande prioriteras

En annan synergi som regeringen vill få till i allt högre grad är kopplingen till migration. I strategidokumentet från 2023 står att ”(s)ärskilt prioriterat är att värna det svenska intresset i att motverka irreguljär migration och dess risker, främja återvändande, frivillig återvandring och hållbar åter-
integrering samt att minska grundorsakerna till irreguljär migration och tvångsfördrivning”.

Ett mycket uppmärksammat exempel på hur detta sköttes i praktiken är när Sveriges radio Ekot avslöjade hur 100 miljoner kronor gått till kansliet nära Somalias premiärminister, för att se till att landet skulle ta emot tvångsutvisade personer från Sverige.

Enligt OECD:s biståndskommitté (DAC), som sätter upp de internationella riktlinjerna för internationellt bistånd, så får biståndspengar aldrig gå till tvångsutvisningar. När det gäller frivillig återvandring så kan man använda en del av biståndsbudgeten till detta, om det sker inom 12 månader från att personen ifråga anlände som asylsökande. Det räknas då in i de pengar som får användas för asylmottagning i givarlandet. Går man över dessa beräkningar ska pengarna inte klassas som bistånd längre.

– Formuleringarna i den här strategin går emot vad biståndet är, biståndets integritet. Våra folkvalda i riksdagen har bestämt att biståndet ska nå människor som lever i fattigdom och förtryck. Och det ska prägla de val som görs. Går man väldigt långt i andra prioriteringar så går man emot det som riksdagen slagit fast – det övergripande målet med biståndet, säger Göran Holmqvist.

Sydsudan – land i djup kris

Vad innebär det då för ett fattigt land när en givare som Sverige drar in sitt bistånd? Ett land som var bland de första att fasas ut under mandatperioden är Sydsudan. Landet hamnar återkommande
på listor över de fattigaste länderna i världen och enligt Världsbankens senaste siffror lever omkring 91 procent av befolkningen under den internationella gränsen för extrem fattigdom (under 3 dollar per dag).

Samtidigt påverkar kriget i grannlandet Sudan stabiliteten. Mer än en miljon människor har flytt från Sudan till Sydsudan. Det är också ett av de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna, med återkommande översvämningar som drabbat upp till en miljon människor. Under förra året låg dessutom inflationen på närmare 100 procent, enligt IMF.

Regeringens beslut att fasa ut landstrategin till Sydsudan innebär att det bilaterala biståndet har minskat från 412 miljoner år 2021 till noll år 2025. Det tillförs fortfarande pengar via regionala och tematiska strategier och det multilaterala biståndet, men Syre har pratat med flera organisationer som har verksamhet i landet, och alla ger en bild av att situationen försämrats drastiskt. Den indragna strategin bidrar i ett omvärldsläge där flera stora biståndsgivare börjat dra ner på biståndet, i synnerhet USA.

Färre projekt

Jonas Fållsten är regionchef för östra och södra Afrika på Pingstmissionens utvecklingssamarbete, PMU. Han är nyligen hemkommen från en resa i Sydsudan och berättar att de internationella neddragningarna syns tydligt hos deras partnerorganisationer i landet.

– Vår största partner, Across, har nästan fått halvera sin personal på drygt ett år. De som det drabbar främst är människorna på marken som får det väldigt mycket sämre. Resultatet blir färre projekt som kan genomföras i färre områden, med följden att färre människor får den hjälp och det stöd som de behöver.

För PMU:s egen del fortsätter dock arbetet i Sydsudan, eftersom deras medel från Sida kommer från civilsamhällesstödet, som inte dragits in. Dessutom har de egen finansiering som kommer från individer som vill stötta arbetet samt från de egna second hand-butikerna i Sverige.

– Vi arbetar framförallt med vatten och jordbruk kopplat till fred, till exempel med att ta fram nya innovativa metoder för att odla i väldigt svåra miljöer.

Till exempel hjälper man till och utbildar i en metod som hjälper till att hålla kvar fuktigheten i jordens ytskikt, vilket blivit allt viktigare på senare år.

– Regnet har blivit mer oberäkneligt. Det här arbetssättet är mer arbetsintensivt, men det ger större möjlighet till bättre skördar, säger Jonas Fållsten.

Långsiktighet blir viktigare

Man arbetar även med olika projekt för vattentillgång under torra tider när brunnarna sinar. PMU driver även mer ekonomiskt inriktade projekt som ska skapa bättre förutsättningar för små marknader och utbyte av varor i områden långt ute på landsbygden.

Men situationen i landet blir allt svårare. Samtidigt som de humanitära behoven växer och allt fler flyktingar kommer från Sudan, så finns det färre medel att söka till det mer långsiktiga utvecklingsbiståndet.

– Det här gör att vi måste tänka efter ännu mer hur vi bygger upp projekt, hur vi gör det hållbart och skapar långsiktighet. Det blir extra viktigt nu.

Helena Forslund, regionhandläggare för Afrika på svenska Röda korset, bekräftar bilden av ett land i extrem utsatthet och med enorma humanitära behov. Vardagen försvåras också av inflation och stigande oljepriser.

– Röda Korset i Sydsudan kämpar med kostnaderna i hjälpinsatserna. På en del platser så kan volontärerna inte ens tanka sina bilar och båtar såsom bränslepriserna är just nu.

Organisationen ser också hur landet påverkats av att flera givarländer de senaste åren har dragit ner på sitt bistånd, däribland Tyskland, Storbritannien och så den största givaren i sammanhanget: USA.

– Vi har sett hur det humanitära stödet som förut getts till hälsokliniker nu dragits in. 102 hälsokliniker kan inte längre bedrivas. Detta i en kontext då många redan går långa sträckor, upp till en timme till fots för att nå en klinik. Det är ofrånkomligt att det påverkar redan utsatta människor på ett allvarligt sätt.

Inte bara nödhjälp

Även om Röda Korset i Sverige inte påverkats direkt av att landstrategin till Sydsudan dragits in, så innebär nedskärningarna från givare att mindre stöd och investeringar görs i lokala strukturer som finns till för att hjälpa människor och svara upp på den pågående och framtida kriser.

– Vi ser att detta drabbar de mest fattiga och utsatta människorna.

Röda korset arbetar främst med akuta humanitära insatser, insatser som regeringen prioriterar framför långsiktigt arbete. Men det långsiktiga biståndet är avgörande för att komplettera de akuta insatserna, genom stöd till lokalsamhällen så att människor kan klara sin försörjning.

– För att få effektivitet på lång sikt när det gäller att förändra människors liv till det bättre, så behöver vi minska utsattheten och stärka motståndskraften hos människor i samhällen. Vi kan inte lämna landet i någon form av permanent nödsituation, säger Helena Forslund.

Fredrik Söderbaum på Göteborgs universitet håller med.
– Poängen är att om du ska skapa långsiktig förändring så måste du se till att skapa en möjlighet till försörjning, bygga upp en stabilitet. Ibland bor folk i decennier i flyktingläger. Risken är att många förblir outbildade och inte har en riktig framtid eller möjlighet att ta sig därifrån.

”Ond cirkel”

Act Svenska kyrkan arbetar också i Sydsudan, dock inte med pengar från den avslutade landstrategin. är regional representant för området och har sett att det långsiktiga stödet till i Sydsudan faller tillbaka allt mer, när situationen försämrats och mer fokus behöver läggas på det akuta.

”Det blir en ond cirkel, långsiktigt bistånd och strategiska satsningar avslutas, de akuta behoven stiger, allt mer fokus i det humanitära och situationen förvärras ytterligare”, skriver han i ett mejl.

Han tillägger att organisationen har sett att förutsättningarna att arbeta i Sydsudan har försämrats radikalt, samarbetspartners har mindre pengar och vissa har helt avslutat sin verksamhet, vilket ”ökar trycket” på de organisationer som är kvar.

En organisation som drabbats direkt av den avslutade landstrategin är Civil rights defenders. Mesfin Bekele är chef för organisationens arbete i Afrika och Mellanöstern och skriver till Syre i ett mejl att man har behövt avsluta ett projekt som man arbetat med 2020–2024. Projektets mål var att skydda sydsudanesiska människorättsförsvarare och civilsamhällesorganisationer.

Uppsagda avtal

Eftersom även andra givarländer har dragit ner på sitt bistånd fanns ingen realistisk möjlighet att fortsätta driva projektet. Samtidigt är situationen för människorättsförsvarare i Sydsudan ”extremt utmanande”, förklarar Bekele. Att då få ett plötsligt tillbakadragande av långsiktigt internationellt bistånd får allvarliga konsekvenser, tillägger han.

”Den mest omedelbara effekten är minskat skydd och stöd för människorättsförsvarare som arbetar
i en av världens svåraste miljöer för civilsamhället. När långsiktigt, flexibelt stöd försvinner har lokala organisationer färre verktyg för att hantera risker.”

Ett annat land som direkt drabbats av omläggningarna i det svenska biståndet är Zimbabwe. Utöver att landstrategin avslutas påverkas flera projekt av att organisationen Olof Palme internationella center inte längre kan söka medel från det som kallas CSO-strategin, det vill säga medel riktade till civilsamhällesorganisationer runtom i världen. Följden blir att 24 av totalt 57 i Palmecentrets per-
sonal runt om i världen kommer att sägas upp i år och cirka 100 partnerorganisationer kommer att få sina avtal uppsagda, bland annat i Zimbabwe.

Stukat förtroende

Fem av organisationerna där har ingen annan finansiär än Palmecentret och kommer troligtvis få det svårt att hitta andra finansiärer på så kort tid. Bland dessa finns en kvinnorättsorganisation som arbetar med att stötta unga kvinnor när det gäller reproduktiva rättigheter, och en organisation som arbetar med teater för att utbilda om mänskliga rättigheter och demokrati.

Historiskt har det svenska biståndet fått stor effekt i Zimbabwe, berättar personer som Syre talat med. Det har lett till starkare institutioner, en mognande demokrati och att civilsamhällesorganisationer stärkts och nu kan samarbeta med och ge tekniskt stöd till statliga institutioner, vid lagreformer. Bara för 10 år sedan var detta inte vanligt i landet.

Palmecentret måste också avsluta ett projekt i Amazonas som utbildar miljöaktivister och ett samarbete med en kvinnorättsorganisation i Turkiet. Förändringarna har kommit som en överraskning för många i dessa länder. Enligt Oscar Ernerot, Palmecentrets generalsekreterare, påverkar det hur resten av världen ser på Sverige.

– Bilden av Sverige ute i världen tar ju en rejäl skada, för man litar på Sverige. Men nu börjar man se att Sverige inte går inte lita på längre.

– Och det tar lång tid bygga upp ett sådant förtroende igen.

Efter valet – så vill partierna utforma biståndspolitiken

Oppositionspartierna har varit tydliga i sin kritik mot regeringens biståndspolitik. Såväl S, V, MP och C säger sig vilja återigen höja biståndet så att det hamnar på en procent av BNI. 

Regeringspartierna har istället satt en långsiktig budgetram för biståndet, som innebär en fast siffra på 53 miljarder per år för åren 2026-2028. Det innebär i praktiken att man gått ifrån enprocentsmålet.

Både Liberalerna och Kristdemokraterna är som enskilda partier för ett enprocentsmål inom biståndet. Inom Tidösamarbetet har de dock gått med på den nuvarande politiken.

I ett mail till Syre skriver KD att “även med denna förändring fortsätter Sverige att vara en av världens mest generösa biståndsgivare. KD:s ambitioner inom biståndsområdet går dock längre än så, och för att solidariskt kunna möta de stora globala behoven samt säkerställa en långsiktigt stark svensk biståndspolitik stödjer vi målet om att minst 1 procent av BNI avsätts för bistånd i statens budget”. 

Liberalerna skriver till Syre att ”Sverige ska vara stark röst för friheten, demokratin, klimatet och humanitärt stöd i världen” och att partiet ”står bakom ambitionen att biståndet ska uppgå till en procent av BNI”, samtidigt som biståndet måste vara ”effektivt, transparent och resultatinriktat, så att pengarna ger största möjliga nytta”.

Oppositionen vill också riva upp regeringens biståndsstrategi. Centern kan tänka sig att ha kvar den del som kopplar biståndet till handeln, med förutsättningen att “mottagarens behov är utgångspunkten”.

De övriga oppositionspartierna vill byta ut strategin helt. “Regeringens biståndsstrategi går emot grundläggande principer för hur biståndet ska se ut”, skriver Vänsterpartiet i sitt svar. Miljöpartiet vill se “en ny biståndspolitisk inriktning som sätter fattigdomsbekämpning, klimaträttvisa och jämställdhet  i centrum” och Socialdemokraterna “vill se en annan biståndspolitik”. 

När Syre frågar Tidöpartierna om de tycker att svenskt bistånd ska verka för svenska export- och migrationspolitiska mål kommer något skiftande svar.

Kristdemokraterna betonar att biståndets syfte och utgångspunkt för partiet alltid kommer att vara att bistå människor i nöd internationellt.

“Med detta sagt är det inget negativt i sig med att identifiera synergieffekter som kan ge mer effekt för varje svensk skattekrona. Går det att hitta vägar som bistår människor i nöd samtidigt som det tjänar andra angelägna politiska målsättningar kan detta inte betraktas som annat än välkommet.”

Sverigedemokraterna och Moderaterna är tydliga med att målen för synergier med export och migration ska finnas kvar. De båda partierna är också de som tydligt säger nej till att återinföra enprocentsmålet. 

Sverigedemokraterna går längre än de övriga partierna i sin vilja att dra ner på biståndet. I en intervju med DN säger Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, att ”i teorin kan det (biståndet) skäras ner till noll. Jag vill se en framtid där vi lägger ner Sida.” Han undantar Ukraina, ”eftersom Ukraina behöver fortsatt stöd”. 

Ifråga om hur stödet till Ukraina ska finansieras påpekar Centern i sitt mailsvar till Syre att man var ”otvetydigt först med förslaget om en särskild lånefinansierad fond för Ukraina, där såväl militärt som civilt stöd ska ligga. Fonden ska motsvara en procent av BNP och vara under den tidsperiod som krävs. På så sätt kan den ordinarie biståndsbudgeten fokusera på resten av världen.”

Kristdemokraterna svara att biståndet till Ukraina ”är just vad det heter – bistånd. Det är därmed naturligt att detta finansieras inom ramen för biståndsbudgeten”.

Miljöpartiet menar att en återgång till enprocentsmålet ”skulle innebära att vi kan upprätthålla ett starkt stöd till Ukraina och till resten av världen”. Man påpekar att man i sin skuggbudget har lagt biståndsramen ”drygt 19 miljarder högre än regeringens. Stödet till Ukraina ligger för närvarande runt 10 miljarder. Vi har därför inte tagit ställning till en separat fond som exempelvis flera biståndsorganisationer lyfter”.

I morgon kan du läsa Syres intervju med biståndsminister Benjamin Dousa som svarar på kritiken.