”Brist i systemet när klimatförsvarare döms”

Snöflingorna singlar sakta ner över plattorna på Sergels torg. Det är en vardag i början av februari och kylan har bitit sig fast i Stockholm. Inne på Kulturhuset strömmar dock värmen emot en. Bland teatersugna pensionärer och föräldrar med barnvagnar möter jag Pia Björstrand för en lunch innan hon ska iväg på en konferens i närheten.  

Om du har läst om rättegångar mot klimataktivister eller om kampen för att göra ekocid till ett brott under de senaste åren är det inte omöjligt att du har stött på Pia Björstrands namn. Hon är en av få advokater som är särskilt inriktad på att försvara klimataktivister i rättegångar, bland annat företräder hon just nu David Alcer – forskaren vid Lunds universitet som Syre nyligen intervjuade och som hotas av utvisning. Förutom detta är hon också ordförande för End ekocide Sweden och aktiv i Omställning Nyköping där hon bor. Dessutom har hon tidigare varit talesperson för föreningen Klimataktion. 

Valde bort miljöjurist

Hennes intresse för miljö- och klimatfrågor sträcker sig långt tillbaka. Redan på högstadiet, i slutet av 80-talet, när en biologilärare berättade om klimatförändringarna och hur klimatet skulle påverkas om alla i Kina började köra bil, insåg hon att det var en ödesfråga. Hon engagerade sig i en miljögrupp och har även arbetat som volontär för Greenpeace.   

Runt millennieskiftet utbildade hon sig till jurist, då fanns det dock ingen tanke på att yrket skulle gå att kombinera med hennes miljöengagemang. 

– Jag valde faktiskt bort att bli miljöjurist eftersom jag ville hjälpa människor och blev intresserad av humanjuridik. Mitt miljöengagemang har varit begränsat till fritiden.  

Första gången som hon engagerade sig som försvarare för klimataktivister var 2022 och då på ideell basis. 

– Då tänkte jag inte på det som ett möjligt arbetsområde. Tyvärr har ju anklagelserna blivit hårdare med tiden. När det kan bli fråga om fängelsestraff har de rätt till en offentlig försvarare, så då har jag klivit in. 

Fram till 2022 var det  vanligast att aktivister som till exempel blockerade vägar dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten eller egenmäktigt förfarande. Men efter det har det blivit allt vanligare att anklagelserna istället handlar om sabotage, som är ett betydligt allvarligare brott och som kan leda till fängelsestraff. 

Pia Björstrand menar att det är en uppenbar brist i systemet när de som engagerar sig för att stoppa den globala uppvärmningen fälls i domstol, samtidigt som de som begår storskaliga miljöbrott går fria.

Chilling-effekt

Att många aktivister har blivit dömda tror hon också kan få den förödande effekten att allt färre väljer att engagera sig. 

– Tyvärr har forskningen visat att det kan få en ”chilling”-effekt med hårdare tag från rättsväsendets sida gentemot demonstranter. Färre människor vågar gå ut och demonstrera och färre vågar ta aktiv ställning, eftersom det blir obekvämt och riskfyllt. 

Några som inte dömdes för sabotage är dock de aktivister från Återställ våtmarker som limmade fast sig på E4:an i Solna i augusti 2022, en aktion som fick mycket stor uppmärksamhet i media, bland annat på grund av att en ambulans fastnade i den bilkö som uppstod. Pia Björstrand har varit försvarare för en av aktivisterna och därmed följt hela rättegångsprocessen. Tingsrätten dömde först aktivisterna för sabotage, men i hovrätten friades de på samma punkt. Domen överklagades därefter till Högsta domstolen som i juli förra året meddelade att de också friar dem. 

Enligt Högsta domstolen är en tidsmässigt begränsad vägblockad, som den på E4:an, inte jämförbar med angrepp på sådana vitala samhällsintressen som anges i brottsrubriceringen för sabotage. I domen understryker de också demonstrations- och yttrandefriheten och skriver att för att rätten att demonstrera ska vara verklig måste man acceptera att irriterande eller störande saker kan inträffa. Eftersom domen är vägledande har den stor betydelse för hur liknande mål kommer att bedömas i fortsättningen. 

Speglar frustration

Aktionen på E4:an är dock inte den enda Återställ våtmarker-aktionen som har vållat debatt, utan även aktioner då aktivister har stormat scenen på Melodifestivalen och på sportevenemang.

Kan du förstå den ilska och frustration som de här aktionerna väcker hos många?

– Ja, jag förstår det. När man stoppar trafiken när människor ska till jobbet – det är klart att det blir en frustration i vardagen. Men om man inser att demonstranterna försöker göra något åt de kriser vi befinner oss i som riskerar hela vårt samhälle tror jag att det kan finnas en annan förståelse. Sen tror jag också att aggressiviteten mot demonstranterna speglar en större frustration. Jag tror faktiskt att nästan alla, åtminstone alla som inte har satt på sig skygglapparna, inser att vi är inne i en kris. Men det är svårt att rikta frustrationen mot makten eftersom man inte får något gehör och då riktar man den konstigt nog istället mot dem som faktiskt agerar. 

Men med tanke på den polarisering som de här aktionerna ofta skapar, anser du att det har varit rätt väg att gå? 

– Jag kan ju bara se att det har fungerat historiskt. Civil olydnad har alltid varit obekvämt för samtiden, men det har också lett till enorma och viktiga politiska förändringar, som allmän och lika rösträtt. Om det kommer göra det i det här fallet vet jag inte, men vad jag förstår så har i alla fall medvetenheten ökat. Budskapet om att våtmarkerna behöver  återställas har gått fram väldigt tydligt. Och tittar man på opinionen så är de flesta också för ett återställande. Sen kan det såklart finnas vissa människor som är väldigt frustrerade och som skapar någon slags motrörelse, men jag tror i så fall att det handlar om ett fåtal. 

Höjd medvetenhet

Jämfört med perioden 2018–2019 då Greta Thunberg demonstrerade utanför riksdagen och stora klimatdemonstrationer anordnades över hela världen är det i dag betydligt mer sällan som klimatfrågan toppar mediernas bevakning. Pia Björstrand tror att det handlar om att medierna väljer att fokusera på en, eller ett par, frågor åt gången, och just nu är det andra frågor som står i centrum.

– Men det här betyder inte att människor bryr sig mindre. Jag tror att medvetenheten verkligen höjdes under den där perioden. Om man ser sig omkring så pågår det också jättemånga saker. Både företag, medborgare och politiker arbetar med klimatfrågan på en massa olika sätt, och den är mycket mer involverad i alla processer än den har varit tidigare. 

Så du menar att det fortfarande görs lika mycket men att det inte syns lika mycket?

– Precis. Det är inte lika högt på mediernas agenda, men det händer mycket på golvet. 

För att det återigen ska bli en het fråga i media, tror hon att det kan behövas en gnista eller en stor konflikt. 

– Det är ju bara att titta på Trumps USA där det är väldigt stora motsättningar och mycket drama hela tiden och då blir det också intressant för medierna att skriva om. Det här mer lågmälda klimatarbetet som sker i kommuner eller ute på företag är kanske inte lika spännande. 

Ett jättestort steg

Förutom allt som sker på lokal nivå ser Pia Björstrand också att det sker stora framsteg internationellt, det gäller inte minst kampen för att ekocid – det vill säga storskalig miljöförstöring – ska klassas som ett internationellt brott. 

– Den är inne i ett väldigt viktigt skede nu. Tre stater har väckt frågan, vilket har gjort att det har hamnat på Internationella brottmålsdomstolens bord. Just nu är det inne i förhandlingsprocesser vilket brukar pågå i många år, så vi kommer kanske inte se resultatet på ganska länge. Men samtidigt pågår även nationella diskussioner i många länder om att införa en ekocidlag.

Parallellt med detta har även ett nytt miljöbrottsdirektiv röstats igenom i EU och kommer att implementeras i svensk lag under hösten, något som Pia Björstrand beskriver som ”ett jättestort steg”.

– En av paragraferna i direktivet handlar faktiskt om ekocid, fast man inte uttryckligen har skrivit ordet ekocid. Men vad man gör är att kriminalisera miljöbrott på en nivå som inte har varit kriminaliserad tidigare. 

Hon lyfter även att ekocid har kommit in som ett ord i den nya upplagan av SAOL (Svenska akademiens ordlista). 

– Det visar att medvetenheten har ökat och att man kan lyckas genom träget arbete, säger hon. 

Förändring av systemet

En annan spännande sak inom rättsområdet är diskussionen om att ge naturen juridiska rättigheter. Under de senaste 20 åren har hundratals olika initiativ för att stärka naturens rättigheter i 40 länder röstats igenom – alltifrån floden Ganges i Indien till gaddlösa bin i Amazonas. 

Pia Björstrand menar att både de juridiska rättigheterna och införandet av en ekocidlag i grunden handlar om samma sak. 

– Vad det handlar om är en genomgripande förändring av systemet. Vi i vår kultur har i tusentals år bara utnyttjat naturens resurser. Så tanken är att vända våra värderingar. Grunden måste vara att vi är en del av naturen, och då måste vi behandla den med respekt.

Den lagstiftning som finns i dag beskriver hon som små punktmarkeringar där man försöker bestraffa enskilda miljöbrott, men ofta misslyckas. Istället skulle hon vilja se en bred överenskommelse som går ut på att vår uppgift som människor är att förvalta naturen och inte skada den. 

 Hon har själv varit delaktig i en tribunal som var en slags symbolisk manifestation för att visa hur det skulle kunna se ut om Vättern fick juridiska rättigheter. Just nu pågår också en kamp för att Storsjön ska få juridiska rättigheter som Pia Björstrand följer med spänning. Samtidigt menar hon att resultatet av sådana här processer inte är det enda målet utan att vägen dit kan vara minst lika viktig. 

– Det handlar ju om att öka medvetenheten och få ett skifte i värderingar. Att människor känner att det här är vår sjö och vi vill inte att den ska förstöras. 

I de fall där naturobjekt har fått juridiska rättigheter så har det oftast tillsatts ett råd som har fått i uppgift att se till så att objektets rättigheter värnas i alla kommande beslut.

– Det intressanta med de här råden är att de inte bara tittar på naturobjektets intresse utan även på social hållbarhet och på platsen som helhet, det tror jag är någonting vi skulle kunna lära oss av i vår kultur. 

Ofta ingår urfolk i råden, på Nya Zeeland var till exempel urfolket maorierna drivande för att få igenom att floden Whanganui skulle erkännas som ett levande väsen.

Hopp om Auroramålet

Samma vecka som jag träffar Pia Björstrand i Stockholm ska ungdomarna bakom det uppmärksammade Auroramålet lämna in en ny stämningansökan mot svenska staten. Pia Björstrand säger att hon inte är jätteinsatt i just det fallet, men tror att de kommer ha ganska goda chanser. Den bedömningen gör hon utifrån att en liknande förening i Schweiz nyligen vann en rättsprocess i Europadomstolen. 

– Där sa Europadomstolen att Schweiz bryter mot Europakonventionen genom att inte ha en klimatbudget och genom att inte följa sina uppsatta mål. Och det gör ju inte Sverige heller. 

Senaste gången ungdomarna i Auroramålet försökte stämma staten menar hon att det brast på en ren formalitet, nämligen att de försökte stämma staten som enskilda individer istället för att föra en grupptalan. 

– Jag har gott hopp om att de kommer lyckas den här gången. 

Pia Björstrands hoppfullhet och tro på att det går att åstadkomma förändring går som en röd tråd genom vårt samtal. På frågan om vad som ger henne hopp och kraft svarar hon att hon inspirerats av boken Aktivt hopp av miljöaktivisten Joanna Macy, som går ut på att hoppet växer när vi gör saker. 

– Jag vet inte vad slutresultatet kommer att bli. Men jag vet vart jag vill och hur jjag vill att världen ska se ut. Och jag kommer att kämpa för det oavsett hur jag tror att det kommer att gå. Tillsammans kan vi göra skillnad, nu och för framtiden.