Northvolt-sagan har nått sitt slut. Under tisdagskvällen fattade bolagsstyrelsen beslutet att sätta det ”gröna” batteriföretaget i konkurs, och när Stockholms tingsrätt öppnade klockan åtta på onsdagsmorgonen var handlingarna inlämnade. Strax efter tio på förmiddagen hade domstolen fattat det formella beslutet att godkänna en av de största konkurserna i modern svensk historia.
Northvolt var tänkt att bli Sveriges gröna industristolthet – ett europeiskt svar på Kinas och Sydkoreas dominans inom batteriproduktion. Två tidigare Tesla-chefer samlade kapital från världens största investerare, fick miljardstöd och lovade revolution genom att producera hållbara, svenska batterier. Med förnybar energi och en europeisk leveranskedja skulle de minska utsläpp och beroendet av importerade råvaror. Cirkulär ekonomi skulle vara en del av strategin, där material från uttjänta batterier skulle återvinnas och restprodukter skulle återanvändas för att minska behovet av ny gruvdrift.
För bra för att vara sant? Uppenbarligen.
Affärsmodellen byggde på en klassisk riskkapitalistisk logik: låna dyrt, investera stort och räkna med att framtida stordrift och billigare kapital skulle täcka de initiala förlusterna. Länge såg det ut som en succé. Med miljardinvesteringar från pensionsfonder, industrijättar och offentliga medel kunde Northvolt expandera snabbt. Beställningar från stora fordonstillverkare säkrades och det politiska stödet var kompakt – här skulle Europas gröna framtid byggas. Men när de kalkylerade vinsterna uteblev och produktionsproblemen hopade sig, fanns det ingen räddning.
Det finns mycket att säga om det totala haveri som präglat Northvolthistorien. Usla arbetsvillkor. Ouppklarade dödsfall bland anställda. Falsk marknadsföring. Misslyckad produktion. Uteblivna leveranser. Skenande kostnader. Interna kriser. Tusentals blir nu av med jobbet, både på Northvolt och hos underleverantörerna. Framtidens svenska pensionärer har förlorat över nio miljarder efter investeringar från AP-fonderna, AMF och Folksam. Samtidigt hann riskkapitalisten i projektet, Harald Mix, konvertera sin insats till en mångmiljardvärdering och vd:n Peter Carlsson kunde tjäna cirka 200 miljoner kronor genom att sälja aktier i Northvolt, innan bolaget krashade.
Nu höjs röster från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att staten måste agera för att behålla batteriproduktionen inom landet, både för att rädda jobb och för att minska beroendet av stater som exempelvis Kina. Batterier är avgörande för vår gröna omställning, menar man. Svensk (eller i alla fall europeisk) batteriproduktion måste stöttas, speciellt när man har satsat så mycket på projektet. Eller?
Förstå mig rätt – självklart ska de tidigare arbetarna på Northvolt inte lämnas i sticket. Där får staten gärna gå in och stödja med insatser.
Men att ökad batteriproduktion krävs för att vi ska kunna driva igenom den gröna omställningen? Nja. En sådan slutsats bygger på den djupt rotade föreställningen (som återfinns bland i princip alla riksdagspartier) att klimatkrisen kan lösas genom att man byter ut fossilekonomin mot en batteritung el-ekonomi.
Men en sådan ekonomi kostar. Inte bara i pengar, utan i resurser, energi och miljöpåverkan. Batterier kräver stora mängder litium, nickel, kobolt och grafit – råvaror som bryts under arbetsförhållanden som ofta är långt ifrån acceptabla. Gruvdriften, både i Sverige och utomlands, orsakar enorma ekologiska skador, lokala konflikter och utsläpp som inte är särskilt mycket grönare än det vi försöker ersätta.
Återvinning skulle kunna vara en lösning, men i dagsläget är den för dyr, för energikrävande och för svår att få lönsam i en kapitalistisk ekonomi. Den franska gruvjätten Eramet, som nyligen pausade sin batteriåtervinningsfabrik i Dunkerque, konstaterade att det saknas en fungerande marknad för återvunna batterimetaller i Europa. Istället flyttar de sitt fokus till en ny litiumgruva i Argentina – en tydlig signal om att det fortfarande är billigare att exploatera nya resurser än att återanvända dem vi redan har. Den kapitalistiska logiken visade sig vara svårare att styra än vad de europeiska politikerna utlovade.
Så visst kan vi fortsätta försöka satsa på att tillverka fler batterier, men vi måste fråga oss: till vilket pris? Och framför allt – för vad? I fallet Northvolt planerade man att spruta ut 3 500 batterier i minuten till kunder inom framför allt fordonsindustrin. Är det verkligen vad den gröna omställningen kräver? Att samer ska tvingas ge upp sina renbetesmarker för att folk ska kunna fortsätta köra sportbil i Stockholms innerstad som vanligt?
Att byta ut alla fossilbilar mot elbilar är, som redan har konstaterats här på ledarsidan, inte hållbart. Att bygga fler och fler batterilager för att kompensera för en överdimensionerad elförbrukning är inte heller hållbart. Med andra ord: att tro att vi kan fortsätta använda lika mycket energi som tidigare, men bara byta källa, är inget annat än magiskt tänkande. Vad som inte är magiskt tänkande är däremot existerande lösningar som vi vet fungerar redan nu: energirättvisa (i dag är energiförbrukningen grovt snedfördelad, baserat på exempelvis inkomstnivå och kön), energieffektivisering, minskade transporter, utbyggd kollektivtrafik, en mer genomtänkt samhällsplanering. Det handlar inte om att helt avvisa batterier, utan om att framför allt göra investeringar i hållbara och beprövade (!) metoder för att minska vårt totala resursuttag och utsläpp.
Frågan vi borde ställa oss nu är inte hur vi ska rädda batteriindustrin, utan hur vi ska bygga ett samhälle som faktiskt klarar sig med färre batterier.
De skidåkare som vill stoppa fossil sponsring på skidtävlingar.
Israel fortsätter att blockera all humanitär hjälp och stryper elöverföringen till Gaza.
