OS är slut för den här gången. Den uppmärksamhet som ridsporten fick redan förra OS i Tokyo var inte mindre den här gången: våldet mot hästar blir allt mer av en allmän fråga. I år började det redan innan OS ens startat, med att den brittiska toppryttaren Charlotte Dujardin stängdes av från all tävlan. Orsaken? Att en video släppts där hon syns piska en häst 24 gånger. 

Jag har gång på gång på gång ifrågasatt det rimliga i att överhuvudtaget ha ridsport på elitnivå. Årets OS har inte gjort mig mindre övertygad om att ridsport på elitnivå helt enkelt inte borde existera. Det absurda våldet mot hästarna sanktioneras och rättfärdigas om och om igen. Men det senaste året har präglats av ett hästarnas #metoo, som Patrik Brenning uttryckte det i Aftonbladet.

Avslöjanden om hästars missförhållanden har fått ringar på vattnet och nått ut till en allmänhet bortom de hästintresserade. Nu syns det i allt större utsträckning att elitridsportens kejsare inte har några kläder. Att de rider runt nakna inför en allt större publik. Fler och fler får upp ögonen för att ridsporttävlingar är en aktivitet där bara hälften av deltagarna frivilligt valt att delta, och att den andra hälften gör det under våldsamt tvång. De har inte ens blivit tillfrågade om de faktiskt vill bära någon annan på sin rygg. 

Två argument idisslas och stöts upp gång på gång i stor utsträckning i det här sammanhanget: antingen har allmänheten inte rätt att säga något, eftersom de uttalar sig om något de inte förstår, eller så fokuserar man alltför mycket på det negativa. Men det känns oerhört motsägelsefullt att en sport som existerar för att allmänheten ska titta på och engagera sig i den inte ska kunna kritiseras av den allmänhet den utförs för. Och just eftersom våldet är så normaliserat i hästvärlden är det kanske just de som inte är ryttare på elitnivå som är bäst lämpade för att bedöma hästars smärtnivåer och välfärd. Det tycks ju nämligen vara minst uppenbart för just eliten, som gång efter annan försöker bortförklara eller bara helt enkelt vägrar svara på frågor. 

Jag har sagt det förut, och säger det igen: låt dessa avslöjanden bli starten på en revolution, där djurvälfärd sätts framför prispengar och mänsklig ära. Placera etiken – inte eliten – i främsta rummet. Med domesticerade djur kommer ett enormt ansvar. Det är uppenbart att vi inte klarar att ha ridsport på elitnivå och genomföra det på ett etiskt försvarbart sätt.

Patrik Brenning avslutar sin text med att ifrågasätta elitridsportens framtid. Det gör han rätt i. Han skriver att vi inte har argumenten för att fortsätta som vi gör. Det har han också rätt i. Han skriver att om vi inte agerar nu, lär vi inte ha någon ridsport alls på OS-programmet om 50 år. Det håller jag med om. Vad vi däremot inte är överens om är den avslutande meningen: “Och det vore verkligen en förlust för idrotten.”

Jag tror nämligen inte att vi någonsin kan rättfärdiga tävling på elitnivå med idrottare som inte kan ge samtycke till att tävla. Låt oss istället släppa taget om elitridsporten. Låt den dö ut. Brenning beskriver den mäktiga känslan som en ridsporttävling kan inge. Jag kan garantera honom att känslan av att vara med hästar på hästars villkor, utan tvingande utrustning och våld, trumfar den alla dagar i veckan.