Glöd · Ledare

Våldet i hästvärlden öppnar för etisk diskussion

Det rör på sig i hästvärlden. I november sändes dokumentären om den danska dressyrryttaren Andreas Helgstrand på danska TV2 (den finns numera även att se på svenska TV4 Play), vars verksamhet präglats av systematiskt våld.

Men våld mot hästar är inte ett utländskt fenomen – i slutet av december vittnade flera tidigare hästskötare i ett inridningsstall om samma saker som skett i Helgstrands verksamhet: piskrapp över stora delar av kroppen, sår efter sporrar, hästar som rids i så kallad rollkur, där hästens mule spänns in mot bogen så den inte kan röra huvudet. I och med detta har diskussionen kring etik i den svenska hästvärlden flammat upp på allvar. 

Det spelar roll vad de med mycket makt i en bransch gör. Ofta har toppryttarna lärt sig de våldsamma metoderna av en annan toppryttare, någon de beundrat, någon som tillhör världseliten. De med mycket makt ifrågasätts inte – och genom att få sina anställda att skriva på kontrakt där de lovar att inte filma, fota eller prata om vad som händer förhindrar de också ifrågasättande. På så sätt skapas en kultur där våld och förtryck av andra levande varelser blir norm. När Andreas Helgstrand diskvalificerats från tävlingar för att hans häst blött från munnen konstaterar expertkommentatorer på tv att det är ”tråkigt”.

Att de som påstås vara experter, och dessutom fungerar som en länk mellan eliten och allmänheten, inte istället konstaterar att det är fruktansvärt för hästen att ha dubbla metallstänger i munnen och en människa på ryggen som drar sönder dess mun tills den blöder visar hur normaliserat våldet är. Det som görs av eliten legitimeras just för att det görs av eliten, inte genom en väl genomtänkt etisk analys. Det egna ställningstagandet får stå tillbaka för auktoriteten. 

Att allt fler, såväl hobbyryttare, hästskötare, tävlingsdomare , veterinärer och etologer, säger ifrån är därför mer än välkommet. Det är hög tid att det förs en rejäl etisk diskussion i hästvärlden. Och det är hög tid för denna diskussion att inte bara handla om våldet som träningsmetod, utan också om huruvida ridsport på elitnivå överhuvudtaget går att försvara. Elitidrott med idrottare som inte själva har möjlighet att säga nej till att tävla – och som riskerar att bli misshandlade om de inte förstår sin uppgift – kan knappast anses vara rimligt. Det är att använda djur som medel för sina egna mål, med våld om så krävs. Och en person som tycker sig behöva våld, extrem utrustning och brutala träningsmetoder för att känna sig trygg med hästar – en åsikt som inte sällan dyker upp i elitsammanhang – förstår verkligen oerhört lite om hur en häst egentligen fungerar. Den som värnar relationen med hästen framför prestation skulle aldrig välja våld. 

Den etiska diskussionen kring våld mot hästar är viktig och bra. Den behövs verkligen, och den behöver uppmärksamhet – för den skapar också en möjlighet för oss att öppna för ett bredare perspektiv kring hur vi människor behandlar andra arter generellt. Kor, grisar, får och höns lider varje dag i människans klor, utsätts för våld och brutala metoder och brutal utrustning. Har vi förmågan att reagera på lidande hos hästar kan vi även göra det för andra djur. Låt oss hoppas att detta blir starten på en rörelse mot en värld där alla levande varelser respekteras som individer i sin egen rätt och inte som medel för någon annans mål.

Mina hundar klarade nyårsnatten även detta år. 

Fyrverkerier i bostadsområden.