På Stockholms gator syns tydliga spår av att Pride pågår. Regnbågsflaggor vajar på bussarna och i närheten av Norra bantorget är ett övergångsställe målat i regnbågsfärger. Trafiklysena för gångtrafikanterna är omgjorda till par av gubbar och par av gummor som håller varandra i handen med ett hjärta emellan. 

Ett kvarter bort, på Clarion hotel, huserar Pride House, en av flera delar av festivalen som är utspridd över staden. Där inne pågår full aktivitet med föreläsningar, försäljning av prylar och informationsbord från olika föreningar. 

Strax utanför en av salarna sitter Naomi Heftling i en fåtölj. Hon väntar på att strax delta i ett panelsamtal om att datea som ung queer. Till vardags leder hon RFSU:s ungdomsgrupp i Stockholm.

Vad har du för förväntningar på festivalen?

– Jag hoppas att det blir samma festliga stämning som tidigare år, säger hon. 

Sedan tillägger hon med lite allvarligare ton:

– Jag hoppas att folk som vill minska demokratin och har som slutgiltigt mål att avskaffa den, till exempel NMR, inte förstör den festliga stämningen och de demokratiska samtalen vi har. 

Tidigare i somras terrorklassade USA Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och på grund av möjliga hot syns också polisbilar utanför huset. 

Deltagit i alla år

Vid ett annat bord längre bort sitter sex män i 50-60-årsåldern och fikar. En av dem är Olof Plym Forsell.

– Det som är kul med Pride är att man träffar en massa folk man inte ser så ofta annars. 

Han berättar att han deltagit i Pride varje år sedan första gången det arrangerades i Stockholm 1998. En annan man i gruppen ger sig plötsligt in i samtalet:

– Olof, det blir du och jag med rollatorn sen! utropar han. 

1998 var Stockholm värd för Europride. Innan dess deltog Olof Plym Forsell årligen i frigörelseveckan, som startades av RSFL på slutet av 1970-talet.

– Då var vi en mindre skara, säger han med ett snett leende. 

Han ser fram emot att ha trevligt med sina vänner och träffa folk i paraden, som han tänker gå med i bitvis, så att han också kan stå vid sidan av för att kolla på den. 

– Paraden är kul! Jag hoppas på bra väder.

Alternativ festival

Men det är inte alla som känner pepp inför Stockholm Pride. En bit utanför tullarna, i närförorten Hägerstensåsen, slår den alternativa pridefestivalen Reclaim Pride Stockholm upp dörrarna för första gången.

Där inne i medborgarhuset rör sig en strid ström av barnfamiljer, lesbiska par, transpersoner och folk i punkig anarkistisk stil. Lokalen är smyckad med tyll i knallrosa, orange och lila. Från ett rum strömmar musik av artisten Sara Parkman.

– Vi vill att Pride ska göra skillnad och inte vara en fest för ett fåtal, säger Eelio, en av arrangörerna.

Här jobbar alla volontärt med fix av lokal, teknik och bokningar. Festivalen är helt gratis. Finansieringen har de skrapat ihop genom att bland annat anordna fester.

– Vi tycker det är viktigt att Pride inte ska kosta pengar så att alla har möjlighet att komma. Det ska inte kosta att känna av Pride och fortfarande kämpa för sin identitet och queera rättigheter överallt. 

Dessutom serveras mat – också den gratis, även om de som har råd uppmuntras att skänka en gåva. 

– Om man ska orka vara politisk måste man också äta mat. 

”Efterlängtat”

Initiativet välkomnas av Milla Leskinen, som har poddcasten Bögbibblan tillsammans med Makz Bjuggfält, och ska hålla i en programpunkt under fredagen.

– Vi har verkligen saknat radikala queera rum för att föra samtal om queer litteratur, queer kultur och queera liv. Vi är otroligt glada och tacksamma för att det här alternativet finns. Behovet är stort så det är efterlängtat, säger hon.

Medan andra litteraturfestivaler som exempelvis bokmässor ofta kostar pengar, är det gratis att delta här, vilket underlättar för små aktörer. Hon anser att inte heller Pride house på ”kommersiella Pride” är ett självklart rum.

– Man skulle önska att det var det. Det borde vara det, men det har tyvärr blivit ett sammanhang som mer och mer finns till för företag, stora organisationer med mycket pengar och politiska partier. Små ideella hbtq-organisationer behöver betala för sitt deltagande, det känns jättetråkigt.

En spontan reaktion hos Syres reporter är att knappt någon av besökarna på Reclaim Pride Stockholm tycks vara vita homosexuella män. Det är Milla Leskinen inte så förvånad över.

– Jag tänker att det är en tradition att personer som identifierar sig som lesbiska och queera är mer politiska av nödvändighet, för att man har haft mindre makt och privilegier än homosexuella cis-män, säger Milla Leskinen.

Programmet för dagarna är gediget. Förutom Bögbibblans punkt under fredagen – en eftermiddag med bland annat skrivworkshop och uppläsningar av snuskiga texter som har författats av communityt (se faktaruta), håller poeten Judith Kiros i en punkt, och Nioosha Shams, skribent och journalist, ska medverka i programpunkten ”Queera utopier och fantasier”.

Ytterligare ett seminarium som lyfts av Eelio är ett om hbtq-personers rättigheter i Turkiet, som genomförs dels under onsdagseftermiddagen, dels fredag kväll. Där deltar bland andra två personer som varit engagerade i Istanbul Pride.

– Vi har sett ett otroligt stort intresse. Det märks väldigt tydligt i alla programpunkter vi har. Vi har varit tvungna att tacka nej till programförslag för att det inte får plats.

Pride är politiskt

Eelio menar att många under flera års tid tröttnat på kommersialismen och pink-washingen som man anser genomsyrar Stockholm Pride. Droppen som fick bägaren att rinna över skedde för ett år sedan då man ansåg att Prideledningen lade sig platt gentemot Erdoğan efter att han fördömt en Erdoğan-docka i Prideparaden som hade regnbågsflaggor i händerna. Syftet med dockan var bland annat att uppmärksamma förtrycket som drabbar hbtq-personer i Turkiet där Pride-parader förbjudits sedan 2015. Men i ett inslag i Sveriges radio låter det som att den dåvarande vice ordföranden på Stockholm Pride anser att dockan inte hörde hemma på paraden, något som ledningen dock har tillbakavisat senare.

– Många blev väldigt, väldigt besvikna på prideledningen när man väljer att kasta hbtq-personer under bussen.

Det här var under samma period som Sverige ansökte om medlemskap i Nato och var beroende av Turkiets välvilja. 

– Om kritik av makthavare som förtrycker hbtqia+ personer inte platsar på Pride-paraden, vad har då Pride blivit? Pride är politiskt för oss, säger Eelio. 

Händelsen blev startskottet till flera möten under hösten, som ledde till den egna festivalen.

Rötter i Stonewall

Vanliga Stockholm Prides tema är ”Starkare tillsammans”. Ett bra tema, anser Eelio, eftersom det handlar bland annat om inkludering av transpersoner och hbtq-personer som växer upp i konservativa miljöer.

– Men för oss betyder ”starkare tillsammans” att stå i solidaritet med queers överallt. Vi kräver hem, trygghet, sjukvård, rättigheter från våld och förtryck för alla, exempelvis personer på flykt, i förvar och våra syskon i Palestina och Turkiet.

Eelio hänvisar till att Pride egentligen har rötter i 1960-talets Stonewall-uppror där queerpersoner, bland annat homosexuella, försvarade sig mot våld från polisen och kämpade för sina rättigheter.

– Vi frågar oss om ”starkare tillsammans” går ihop med att exempelvis Migrationsverket, som har rättsosäkra bedömningar av hbtq-personers asylansökningar, får gå i paraden. 

Eelio ifrågasätter också hur bankerna som är partners med Stockholm Pride jobbar för hbtq-personers rättigheter. 

– Vad är det konkret de gör? 

Felciterad

På Stockholm Pride vill man inte intervjuas av Syre om kritiken, men till Dagens nyheter säger man att festivalen är beroende av sponsorerna för att få festivalen att gå runt ekonomiskt, och till SVT har man sagt att det ställs krav på företag och myndigheter att de arbetar för hbtq-personers rättigheter under året. 

Vad gäller Erdoğan-dockan hänvisar pressavdelningen till ett uttalande på deras hemsida från förra året. Där står det att Stockholm Pride inte har några synpunkter på att dockan förekom i paraden.

”Vi anser att paraden är ett viktigt tillfälle att lyfta fram och protestera mot den utsatthet som hbtq+-personer lever under i många länder.”

På hemsidan ligger också ett klipp från P1 Morgon i Sveriges radio. I det framkommer att den vice ordföranden känner sig felciterad av Ekot i inslaget där det låter som att han anser att dockan inte hör hemma i paraden. I stället ska han ha syftat på de PKK-flaggor som också fanns i samma parad. PKK är en kurdisk organisation som är terrorstämplad.

– Självklart ska man i en Prideparad få protestera mot de personer och de länder som förtrycker hbtq-personer, sade Fredrik Saweståhl, dåvarande ordförande för Stockholm Pride, då i P1 Morgon.