​​Att ändra juridiskt kön borde vara en ganska enkel sak. En ny siffra i personnumret, och transpersonen slipper förklara varför id-kortet säger att han är tjej fast han heter Gunnar. Hur svårt kan det vara?

I dag är det betydligt svårare – det är en process som i praktiken tar mellan fem och åtta år. Först ska man stå i kö till en könsdysforiutredning, ibland i ett par år. Sen tar utredningen ett år, man ska ha läkarintyg och ansökan ska godkännas av Socialstyrelsens rättsliga råd, som vanligen kräver att den sökande haft kontakt med transvården i minst två år.

Då handlar det om juridiskt kön, vad som ska stå på id-kortet etcetera, inte om underlivskirurgi. Att förenkla den här processen har varit på gång i 17 år, och den 17 april är ett förslag uppe till omröstning i riksdagen.

Enligt det nya förslaget till könstillhörighetslag ska man inte behöva någon diagnos utan bara ett intyg från läkare eller psykolog och ett beslut från Socialstyrelsen. Dessutom sänks åldergränsen från 18 år till 16 år. Det hade kunnat vara enklare ändå, men det verkar vara en klar förbättring.

Partilinjen i alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är att rösta ja till den nya lagen. Den ingår inte i Tidöavtalet, så det spelar ingen roll att Tidöpartierna tar ställning på olika sätt. Men det kommer motstånd från annat håll.

Inom Socialdemokraterna är förslaget kontroversiellt, bland annat är kvinnoförbundet S-kvinnor splittrat i frågan, liksom en stor grupp inom Moderaterna och vissa i Liberalerna. I ett upprop i Expressen tillkännager 54 debattörer att de inte heller vill ha den här lagen. 

Det finns flera bland de 54 som jag ofta uppfattar som kloka, så jag undrar vad de kan ha att invända mot det här. Varför vill man att transpersoner i flera år ska gå omkring med en siffra i personnumret som ställer till problem för dem? 

Att kristdemokrater och sverigedemokrater vill det är en annan sak – de vill ha ett samhälle som klippt ur läseböckerna om Sörgården. Far ror, mor är rar, och det ska vara jobbigt att inte passa in.

De 54 bakom uppropet skriver att de stöder transpersoners rättigheter. Men de vill också skydda ”kvinnor och barn”, och det hade låtit rimligt om det hade funnits något i den här lagen att skydda kvinnor och barn emot.

De menar att den könsuppdelade statistiken kan ta skada om det blir lättare att ändra juridiskt kön. Men det anser varken Statistiska centralbyrån eller Jämställdhetsmyndigheten, så det kan inte vara så stor fara.

De är också oroliga för att unga könsbytare ska ångra sig. Det kan de väl få göra – om det är lätt att byta juridiskt kön kan de ju bara byta tillbaka. Men de 54 tänker att transvården kommer att ha svårt att neka 18-åringar fysisk behandling om de har gått igenom ett juridiskt könsbyte som 16-åringar.

Gör inte transvården en självständig bedömning av varje persons situation innan de beslutar om hormonbehandlingar eller kirurgi? Och om dessa 18-åringar måste skyddas från sina egna beslut, är då åratal i frustrerande köer det bästa sättet? Nej, argumentationen är tunn.

Det finns många länder som har mindre binära lagar om könstillhörighet än Sverige, till exempel alla de andra nordiska länderna. Därifrån finns inga rapporter om annat än enstaka problem i stil med feladresserade brev.

Förhoppningsvis går den nya könstillhörighetslagen igenom den 17 april. Men varför ska man överhuvudtaget behöva ett läkarintyg för att få ändra juridiskt kön? Kan man inte bara kryssa i en ruta hos Skattemyndigheten och bekräfta med bank-id? Och ändra tillbaka om det sedan visar sig vara en dålig idé?

Frågan är egentligen varför man alls ska ha en juridisk könstillhörighet. Det är ju ändå ingen som tar en titt på id-kortet för att se vilket omklädningsrum som passar bäst.

Texten är korrigerad den 5 april 2024 kl 12.52 – tidigare stod det att S-kvinnor är emot den nya lagen, men i själva verket är de splittrade.