”Vägra folk- och boskapsräkningen!” stod det på affischer på elskåp och husväggar 1990, sist det skulle bli folkräkning i Sverige. Men vi var många som inte ville låta oss räknas.

I en rapport tre år senare konstaterar kommissionen bakom folk- och bostadsräkningen att den alltmer negativa inställningen till folkräkningen berodde på att den hade ”kommit att stå som symbol för vad som uppfattas som onödig uppgiftsinsamling hos myndigheterna, okontrollerad sambearbetning av olika ADB-register, utveckling av ett kontrollsamhälle o.d. och därmed kränkning av den personliga integriteten”.

ADB står för automatisk databehandling, i dag skulle man inte ens nämna att det handlade om digital information. Sedan 1940 hade man gjort folkräkningar vart femte år, dels för samhällsplaneringens skull, dels för att kontrollera folkbokföringen.

Men det var en massa andra data som samlades in också. Man kan läsa om medianinkomsten för hushåll med olika sammansättningar, andelen hushåll med minst en person född utomlands – den var överlägset störst i Haparanda – och att antalet facklärda, tjänsteproducerande arbetarkvinnor var 199 760. Bara som ett par smakprov.

Om det hade varit frivilligt att skicka in blanketten kanske jag hade gjort det. Nu var det inte det – det kom påminnelser, anmaningar och vitesförelägganden. De skulle alltså med hot om böter tvinga oss att kartlägga hela familjens ursprung, utbildning, jobb och bostadsförhållanden … nej tack!

2,5 procent skickade aldrig in sina folk- och bostadsräkningsblanketter, men bara ett fåtal behövde betala böter. Arbetet drog ut på tiden, uppgifter som lämnades in långt efteråt skulle ändå inte kunna ingå i statistiken. Att ändå fortsätta hota med vite hade kunnat ställa SCB ”i löjlig dager”, skriver kommissionen.

Sedan blev det inte fler folkräkningar. Svarsfrekvensen var för låg, och även om alla hade svarat var folkbokföringen redan av så hög kvalitet att det inte hade gjort någon skillnad. De allra flesta fall där folk var skrivna på fel ställe hade en naturlig förklaring. Mest var det studenter i studentrum, folk som höll på att flytta och inte fått in papperna ännu och liknande.

Dessutom hade alltså folkräkningarna kommit att symbolisera ett kontrollsamhälle. Och det ville man inte. Sedan dess har mycket hänt, och trettiotre år senare är det inte längre för samhällsplaneringens skull man vill räkna folk utan för att hitta människor som kan kastas ut. Redan i april 2022 röstade riksdagen igenom en ny folkräkning. En vecka senare lanserade Jimmie Åkesson SD:s modell med ”oannonserade gryningsräder” med polis som bryter upp dörren om man inte öppnar.

Den 8 mars i år kom en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Eso, om folkräkning. Vem bor här? heter den. Författarna konstaterar att ”behovet av periodiska folkräkningar har minskat när det går att följa utvecklingen nästan i realtid”.

– Att återgå till tidigare enkätbaserade folk- och bostadsräkningar skulle leda till information av sämre kvalitet till avsevärt högre pris. En folkräkning med dörrknackning vore ännu mer kostnadskrävande och ineffektiv, säger en av dem, Gunnar Andersson, i pressmeddelandet.

När Elisabeth Svantesson och Jimmie Åkesson nu presenterar Tidöregeringens upplaga av folkräkningen låter planerna lite svävande. Det ska göras stickprov, kanske med dörrknackning, i vissa områden. Angiverilagar för myndigheter ska ingå och i september kommer Skatteverket med förslag om vilka verktyg de behöver. Gryningsräderna hänger i luften.

Men symboliken hänger ännu tyngre över den kommande folkräkningen än över den förra. Mycket tyngre, för Tidöregeringen har ingenting emot ett auktoritärt kontrollsamhälle – tvärtom. Om det fanns anledning att streta emot 1990 finns det mycket, mycket mer anledning nu.