Tvångsförflyttningar. Markexploateringar. Rasbiologiska experiment. Tvångskristnande och språkligt förtryck. Sveriges koloniala historia har gjort djupa avtryck även hos Sápmis yngre generation.

En av de unga samer som bär med sig Sápmis tunga historia är författaren, filmmakaren och journalisten Elin Marakatt. Hon ser en stark koppling mellan den smärta hon ofta känner och det förtryck som samer har utsatts för historiskt. 

– Jag har ärvt all deras smärta och deras kamp. Man har det inuti sig. Mina förfäder har upplevt tvångsförflyttning, de har mist marker och hela tiden varit i vägen. Den smärtan och kampen, allt det där onda har man ärvt. Och att känna att man inte är lika mycket värd som majoritetsbefolkningen. Det gör något med en när man vet sin historia, säger hon. 

”Det gör ont”

Johannes Rimpi Heinonen är ordförande i Sametingets ungdomsråd, ett partipolitiskt oberoende, fristående organ inom Sametinget. Även han pekar på att historiska trauman, som skapats genom statens förtryck av samer och deras marker, följer efter i generationer.

– Man behöver inte se en dokumentär om regnskogens skövling och utdöendet av livet som existerar där. Det går att bevittna även inom Sveriges gränser. Det tvingas jag se och förväntas acceptera. I många år har man urholkat våra marker. Sådana trauman följer med. Vi är i ständig stress och våra beteenden och rädslor är sådant som vi för över till våra barn och vår omgivning. Så fungerar vi människor, säger han. 

I mars i år gav regeringen grönt ljus till gruvbolaget Jokkmokk Iron mines AB, som vill starta en gruva i Gállok i Jokkmokks kommun. Beslutet har kritiserats kraftigt av bland annat Sametingets plenum, som menar att det kränker renskötseln, det samiska folket och samiska markrättigheter. Johannes Rimpi Heinonen tar upp Gallók som ett exempel på en händelse som har rivit upp gamla sår hos många samer.

– Det är viktigt att komma ihåg att det finns ett samiskt och ett svenskt samhälle. Vi samer lever i båda samhällena. Vår kultur är starkt förknippade med naturen, den hör ihop med naturen. Vetskapen om att det hela tiden finns vinstintressen som prioriteras över vårt folk gör ont. Det är frågor som berör mig väldigt djupt.

Rasism i vardagen

Under skolåren fick Elin Marakatt utstå mycket rasism på grund av sin samiska härkomst, berättar hon. 

– Det var en helt naturlig del i ens vardag. Folk sa saker, både lärare och andra elever. Men man höjde inte ens på ögonbrynen, det var så accepterat. Man måste säga ifrån egentligen. Men som same är man ofta i minoritet och då är det svårt att göra det, säger hon.

Elin Marakatt pekar på att rasismen mot samer har ökat sedan Högsta domstolen gav samebyn Girjas rätten att upplåta jakt och fiske på samebyns område i början av 2020. Hon berättar också att tonen har varit väldigt hård mot samer under det senaste årets valrörelse i Kiruna. 

– Det har varit mycket, särskilt med Kristdemokraterna som gick fram mycket i valet nu. Deras retorik var just att samer inte ska ha särskilda rättigheter och att de utanför samebyarna ska ha rätt till jakt och fiske och fjällvärlden ska vara öppen. Vilket den är. Den är öppen för alla, men de menar att vi samer har särskilda rättigheter och att de måste tas bort. De bygger allt på fel information, om att samer har mer rättigheter än andra. Det spär på hatet mot samer ännu mer. 

Var kommer okunskapen om samers rättigheter och historia ifrån, tror du?

– Det har börjat med statens politik, att de ville göra alla samer till svenskar och assimilera dem. Det är skrämmande hur lite folk vet om samer. Jag pluggade i Umeå och folk som växte upp där visste ingenting om samer, trots att det är samiskt område.  

Etnisk diskriminering

Det finns ett tydlig samband mellan etnisk diskriminering och stress, oro och ångest bland unga samer. Det konstaterar forskaren och psykologen Lotta Omma i sin avhandling Ung same i Sverige: livsvillkor, självvärdering och hälsa från 2013. 

Det fanns två anledningar till att hon ville forska kring unga samers mående, berättar hon. 

– Min input var att jag är mamma till tre barn och jag var orolig, liksom alla inom den samiska världen. Det var en våg av självmord i början av 2000-talet som oroade mig. Hur mår våra ungdomar? Vad är det som händer? Varför vill de inte leva? Jag har dessutom länge jobbat som psykolog inom barn- och ungdomspsykiatrin så ungas mående fanns i mitt intresse generellt, säger hon. 

I sitt avhandlingsarbete bad hon samiska skolbarn i åldern 13–18 år samt samiska vuxna i åldern 18–28 år att svara på frågor om hur de upplever sin livssituation, identitet, självvärdering och hälsa. Huvudfyndet var att det framkom ett starkt samband mellan etnisk diskriminering och oro, bekymmer, ångest och stress, som är riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa.

– Det är nog så att det som jag kom fram till för tio år sedan står sig än i dag. Den fysiska hälsan var nog så god bland unga samer. När det gäller oro, ångest och stress så låg de samiska ungdomarna högre. De gäller särskilt dem som hade blivit illa behandlade på grund av sin härkomst. Och det var många som rapporterade om det. Av 708 informanter svarade hälften att de hade blivit illa behandlade på grund av sin härkomst. Bland renskötare var siffran 70 procent.

Hat på internet

Lotta Omma tror inte heller att diskrimineringen och rasismen mot samer har minskat sedan hon gjorde sin studie för tio år sedan. Tvärtom.

– Det har snarare försämrats sedan dess. Det tänker jag utifrån hur det ser ut nu i samhället. Det sker fruktansvärda hatbrott riktat mot renar och även många hatbrott på internet. Jag ställde inte ens en fråga om hatbrotten på internet i mitt arbete, för det var inte aktuellt då. Nu blir folk verkligen påhoppade så fort de går in på sociala medier. Det värsta med det tycker jag är att man inte kan värja sig. Det drabbar en i hemmet, där man ska vara trygg, säger hon. 

Även hon drar paralleller mellan Sveriges koloniala historia och den rasism som samer utsätts för i dag.   

– Det är ett strukturellt problem i Sverige. Staten sätter inte ner foten och erkänner vad det innebär att vara ett urfolk och att man helt enkelt har koloniserat det land som samerna använder. Om man inte gör upp med den koloniala historien så fortsätter rasismen mot samer, säger hon. 

Likt Emma Marakatt pekar även Lotta Omma på att det finns en stor okunskap om samers historia, vilket kan bidra till rasismen. 

– Samernas historia är osynliggjord. Inte bara för svenskar, men även för samerna själva. De flesta kan inte den samiska historien. Möjligen sin familjs historia, men inte så mycket om det som hände mot samerna som grupp i århundraden. Som en informant i min forskning sade: ”Jag fick lära mig mer om USA:s ursprungsbefolkning än om samer i skolan”, säger hon. 

Svårt att söka hjälp

Biblioteksassistenten Christine Utsi Pittja har också länge följt det som sägs och skrivs om psykisk ohälsa i det samiska samhället, sedan hon förlorat en nära anhörig i suicid. För att få en större förståelse bestämde hon sig för att djupdyka i ämnet i sin C-uppsats i etnologi. I uppsatsen intervjuar hon tio personer med erfarenhet av en nära anhörigs självmord, som identifierar sina avlidna anhöriga som samer. 

– Jag ville förstå vad de samer som   har förlorat människor till självmord själva tror att det beror på, eftersom jag själv trodde att svaret var komplexare än vad jag upplevde att det offentliga samtalet uttryckte, säger hon.

I uppsatsen konstaterar hon att självmord i det samiska samhället ”i vissa avseenden verkar vara en kulturellt accepterad utväg i en ohållbar situation”. Hon pekar på att hjälpsökande vid psykisk ohälsa försvåras både av en tystnadskultur inom det samiska samhället och av majoritetssamhällets okunskap och osynliggörande av samers förutsättningar. 

Koloniseringen en grundorsak

”Grundorsakerna till de båda faktorer som försvårar hjälpsökandet är kolonialiseringen av Sápmi och de effekter det fått på såväl samer som svenskar. Därför är ett uppmärksammande och erkännande av utanförskapet gentemot majoritetssamhället en avgörande insikt för att kunna förebygga suicid bland samer”, skriver Christine Utsi Pittja i uppsatsen.

Hon berättar att hon i intervjuarbetet har lärt sig att samer har varit – och blivit – en utsatt och skör grupp av många olika anledningar.

– Skörheten tar sig olika uttryck i olika kontexter, men tycks ha en koppling till det samiska. När jag gjorde min undersökning var det givet att jag inte skulle få det att handla om det samiska om de anhöriga inte gjorde det. Men det visade sig att den samiska härkomsten på något sätt tycktes ha betydelse, även när den för några av de intervjuade inte direkt ingick i deras förklaringsmodell, så låg det under ytan, säger hon.

Vad krävs från samhället för att den interna tystnadskulturen och majoritetssamhällets okunskap ska förändras?

– Det är inget som jag har undersökt i min uppsats, men jag tänker att samhället för att minska koloniseringens efterverkningar behöver arbeta på flera nivåer. Att man arbetar för ökad tolerans och acceptans redan på förskolenivå. När man kommer upp i skolåldern är det viktigt att de samiska elevernas rätt till modersmålsundervisning tillgodoses, men också att man i historieundervisningen uppmärksammar Sveriges koloniala övergrepp på samer, säger Christine Utsi Pittja och fortsätter:

– I mitt eget jobb, inom biblioteksverksamheten här på samiskt kärnområde, tänker jag att det är viktigt att vi gör plats för det samiska och även skyltar på samiska. Det samiska bör vara en naturlig del av verksamheten, inte utgöra en parentes eller något slags kuriosa. Jag upplever att det under många år pågått arbete med att motverka tystnadskultur runt bland annat psykisk ohälsa också inom det samiska samhället, vilket känns positivt.

Går det åt rätt håll?

– Jag tycker inte att jag jobbar i motvind. Men samtidigt har Sverigedemokraterna blivit jättestora och från det perspektivet känner jag oro över om det går åt rätt håll i samhället. Så länge vi nere i verksamheterna tillåts att arbeta för acceptans, tolerans och sanning tror jag att det går åt rätt håll. Men sedan vet man inte hur direktiven kommer att förändras när Sverigedemokraterna får större makt.

Rasisterna får mothugg

Parallellt med det ökade hatet mot samer på internet har även flera initiativ för att stoppa rasismen startats på sociala medier.

I november i år spreds en protestvideo på sociala medier i Finland med buskapet att samers rättigheter måste stärkas och att riksdagen måste rösta för en ny sametingslag. I Norge spreds hashtaggarna #doarváidal och #noknu under förra året efter att en ung same i Tromsö blev påhoppad för att hon pratade samiska på bussen. Förra året startades även den svenska Facebookgruppen Krossa näthatet mot samer för att stoppa hat, rasism, propaganda och desinformation på internet.

– Gruppen fungerar som en sorts försvar där vi tillsammans kan angripa hat och rasism genom att säga emot, stötta varandra, anmäla och ”ta över” utrymmet från rasismen. I gruppen ska man också kunna söka stöd i form av kunskap och förslag på argument. Målet är kort sagt att minska rasism och fördomar mot samer, sade initiativtagaren Ina Omma i en intervju med Amnesty Sápmi i juli 2021. 

Amnesty Sápmis grundare Erik Törnlund är själv en av dem som har reagerat på hatet mot samer i olika sammanhang. 

– Det finns en strukturell och uttalad rasism mot samer och den är cementerad. När man läser kommentarsfält på internet finns det ofta antingen ren rasism eller obehagliga undertoner. Samtidigt reagerade jag på den internationella kritiken Sverige har fått kring hur vi behandlar de samiska frågorna och urfolksrätten. Sverige håller fanan högt när det gäller mänskliga rättigheter och att man ska stå upp för urfolken i andra länder. Samtidigt har man ingen förmåga att se efter sin egen gård, säger han.

”Motgångar föder kraft”

Därför bestämde han sig för att starta Amnesty Sápmi för tre år sedan. Föreningen växte snabbt under pandemin och har nu aktiva medlemmar i hela landet, från Gällivare till Malmö. De fokuserar på frågor som rör markexploatering, återförande av kvarlevor och heliga föremål till Sápmi, opinionsbildning mot hot och hat samt kunskapsbildning kring Sveriges koloniala historia.

– Vi vill stärka arbetet mot rasism mot samer. Rasismen återfinns i alla de här områdena. Det som vi och andra har sett är att rasismen ”peakar” när det går bra för samer i rättsliga frågor, som till exempel i Girjas-domen. När de får rätt kommer hoten och hatet på en gång, säger han. 

Men samtidigt som rasismen har ökat har fall som Girjas-domen även lett till en ökad medvetenhet om samiska frågor, menar Erik Törnlund. 

– Det har hänt någonting. Det känner jag mig förvissad om. Medvetenheten och argumentationen om samiska rättigheter har vuxit. Den samiska frågan har kommit upp allt mer. Där har vi en positiv utveckling, en kraft som är betydelsefull och något att räkna med. Även motgångar föde r en kraft att fortsätta, säger han. 

”Folk börjar säga ifrån”

När Elin Marakatt tänker tillbaka på den rasism hon blev utsatt för i sin ungdom undrar hon varför hon inte anmälde. Även hon menar att mycket har förändrats inom det samiska samhället sedan dess.

– Rasismen var en helt naturlig del i ens vardag då. Det var så accepterat. Nu har det uppmärksammats mer i media och man känner sig mindre ensam. Folk börjar säga ifrån. Svenska samernas riksförbund har gjort ett bra jobb, de har satt ihop en checklista för vad man ska göra om man blir utsatt för hat och hot. De säger ifrån att det inte är ok, det måste anmälas. Jag tror många tar till sig och anmäler nu. Om jag hade blivit utsatt i dag hade jag anmält, säger hon.

I sitt arbete som poet, journalist, författare och filmmakare når Elin Marakatt ut till många andra unga samer. Hon finner styrka i både konsten och gemenskapen.

– Man söker sig till de ställen där man känner tillhörighet och gemenskap med andra. Det är det som gör att man orkar. Att man möter andra unga samer. Mitt skrivande blir också som terapi. Det handlar om att få ut det onda som finns inuti. Om jag får barn vill jag inte föra över den ärvda smärtan till dem. Nu måste det få ett slut.