Det blev till slut en överenskommelse på Cop27 i Sharm El-Sheikh, om än på övertid. Denna gång handlar det om en fond som ska ersätta fattiga länder som är hårt drabbade av klimatkrisen. Det är naturligtvis fantastiskt, eftersom det betyder att de mest sårbara (och minst skyldiga) får ersättning för vad betydligt rikare länder orsakat. Det blir också ett kvitto på att många av världens ledare ser att klimatförändringarna faktiskt är på riktigt för många människor, och att ett visst förtroende mellan de mest drabbade länderna och de länder med mest utsläpp upprättats. Att känna sig hörd och sedd ska inte underskattas.

Beskedet om fonden kommer dock inte utan frågetecken. Hur ska ett land kvalificera sig för att få pengar? Hur mycket? Kommer pengarna öronmärkas? Vilka länder ska bidra, och med hur mycket? Hur ska klimatskador viktas mot varandra i ett system där allt mäts i pengar? 
Det kallas “klimaträttvisa” av många kommentatorer, och visst är det en form av rättvisa i bemärkelsen att den som blivit utsatt får en monetär ersättning för sitt lidande. Men hur rättvist är det i det långa loppet?

Den här fonden var det enda av substans som mötet kom överens om. Ingenting om minskade utsläpp. Ingenting om utfasning av fossila bränslen. Det blir som att sätta ett litet plåster på ett enormt blödande och infekterat köttsår. Visst, det kanske stoppar en liten blödning just där det sitter, men för att såret ska läka krävs rätt behandling – och det snart, innan infektionen sprider sig. Ekonomisk ersättning för de skador klimatkrisen medfört är en tröst för de drabbade, men kommer inte åt roten av problemet. De hårdast drabbade länderna upphör inte att vara hårdast drabbade bara för att de får pengar för de skador som skett när orsaken till skadorna finns kvar. Det går inte att köpa sig fri från sitt ansvar i klimatarbetet. 

Vi har aktivt byggt samhällen som är sköra och känsliga för förändring. Se bara på dagens snökaos – varje år kommer snön, och varje år skapar det stora problem. Varför? För att vi har valt att leva liv som inte är anpassade efter planeten, utan istället utifrån illusionen att vi kan anpassa planeten efter våra önskemål (och vi tycks alltid bli lika förtvivlade när det inte går). Men snökaoset varje år, som utan tvekan kan bli betydligt värre i takt med att klimatförändringarna förser oss med ett allt extremare väder, påminner oss om hur skört vårt samhälle faktiskt är. Om vår värld stannar upp för att årstiderna förändras normalt, hur ska vi då klara av att leva i en värld där de förändras onormalt?

Det är dock inte skäl att ge upp. Tvärtom kanske vi denna vinter kan vakna upp och fundera på hur vi kan minska bilberoendet, kanske rentav transportberoendet, i synnerhet under vintern. Vi kan lyssna på de forskare som säger att det är fullt möjligt att lösa energikrisen på ett hållbart sätt. Vi kan engagera oss, politiskt eller i civilsamhället, för att sprida budskapet att det är fullt möjligt att anpassa livet efter planeten istället för tvärtom, och att den bästa tiden att börja är precis just nu.