I en intervju med DN berättar Märta Stenevi, språkrör för Miljöpartiet, hur hon driver på för att Skolinspektionen ska kunna gå in och stoppa nyetablering av skolor som de bedömer skulle ha negativ inverkan på kommunen.

Exakt vad man vill ge Skolinspektionen för direktiv framgår inte av intervjun, men hon förklarar hur hon tänker med en utläggning om hur kommuner pressas att acceptera friskolor som vill etablera sig bland de välbärgade och välartade eleverna, trots att det drabbar kommunen ekonomiskt, för att etableringen av dessa friskolor i sig lockar högavlönade till kommunen.

När man går in i den här diskussionen behöver man göra det med viss ödmjukhet. Det finns problem med friskolor och skolornas teoretiska möjlighet att i princip välja sina elever är ett av dem. Det gör man dels genom att välja i vilka områden man etablerar sig, dels genom de budskap med vilka man kommunicerar till eleverna om vem som är välkommen och vem som inte är det. Ett än större problem är att föräldrarnas rätt att välja spär på segregationen. Där högutbildade och välavlönade har en tendens att välja att i högre grad utnyttja skolvalet än de som lever i mer socioekonomiskt utsatta områden.

Men det är någonstans där, i människans rätt att välja, och välja fel, vi måste ta vår utgångspunkt. För även om det är självklart att vi ska försöka dämpa de negativa konsekvenserna av det fria skolvalet (ett sådant sätt är att tillämpa lott istället för kötid, för att fördela de platser som inte kan fördelas på annat sätt). Så är det lika självklart att den förälder som inte känner att barnen kommer trivas i närmaste skolan måste få välja en annan.

Må det vara för att pedagogiken är fel, för att barnet inte passar med lärarna, för att det behöver få komma bort från området, eller något så banalt som att skolan är ful. Det spelar ingen roll varför man landar i att välja en annan skola. Det är barnets rättighet och föräldrarnas ansvar att förvalta. Att de har den rättigheten är en ventil för alla barn som far illa i sin skola.

Likadant måste kommuner få forma sin egen politik. Vi ska ställa krav på att de ska erbjuda en tillräckligt hög standard för sina elever, men i slutändan måste den kommun som vill locka till sig återvändare, eller nya medborgare, med skolan ha rätt att välja en högre ambitionsnivå och därigenom en högre kostnad få göra det. Hur Gagnef, eller Ljusdal, väljer att prioritera bland skatter och skolor måste vara upp till dem som lever där.

Om vi finner att kommunerna av ekonomiska skäl tvingas göra idiotiska val är det inte valmöjligheten det är fel på. Det är förutsättningarna. Om Skolinspektionen går in och stoppar ett skolbygge som kommunen och dess invånare vill se, hindrar man också de positiva effekterna kommunen ville åt.

Om några veckor är det val, om kommunpolitikerna fattar beslut som väljarna inte vill se är det ett av alla tillfällen att protestera, att välja en annan riktning. Det går inte med en statlig myndighet. Skolinspektionens beslut står fast tills riksdagen stiftat en ny lag. Det sägs att politik är att prioritera, låt den prioriteringen ske så nära de berörda människorna som möjligt.