Svar till Göran Dahl i Syre #223-224

DEBATT Vad jag i grunden försöker problematisera, är att det är tekniken, och inte insikter, empati och solidaritet, som skall rädda oss. Att Dahls tankebanor utgår ifrån långvariga studier av Marx, är underförstått för väl belästa, vilket jag inte är. Då förstår jag att det sved lite onödigt mycket att jämställas med det kollektiva näringslivet. Men frågan är om detta näringsliv, som jag tänker mej än så länge står för huvudparten av den tekniska utvecklingen, kommer att tillåta att den används som öppet verktyg för det kollektiva?

Det är ju fullt möjligt att Dahl tänkt så långt. Till exempel genom övertagande av produktionsmedel med mera. Men inom ramen för kapitalismen, känns det långt borta, annat än i småskaliga experiment. Och att det faktum att alla med hjälp av internet, vet hur en bygger en mobiltelefon, ensamt skulle rädda oss ifrån heirarkier och vassa armbågar, tror jag är lite för hoppfullt.

Det låter som att Dahl och jag har två olika sätt att leta efter lösningar på dagens problem: Dahl, mer materialistisk, med teknik och produktion. Jag, mer med insikter om samband, förståelse av sej själv och sin omgivning, och den natur vi alla lever i. Det behövs helt säkert båda två, samtidigt.