• Luka Vestergaards debattartikel den 16 juli

• Carl Ståhles replik den 18 juli

I 41 år har Miljöpartiets förarbete pågått, och vi i Klimatalliansen – som på vår riksdagslista tydligt speglar den samlade klimatrörelsen, allt från Kristna freds, Extinction rebellion och Fridays for future till klimatpensionärer och Greenpeace – är väldigt tacksamma för att MP och 80- och 90-talets miljörörelse öppnat vägen för nya, uppdaterade och handlingskraftiga allianser som vår.

MP har varit fantastiskt på så vis. Så fort ordet klimat dyker upp så tror många, inklusive miljöpartisterna själva, att det är MP som åsyftas och tilltalas. Men MP och klimat är inga kognitiva synonymer! Bara för att ”det enda miljöpartiet” ser ut att ha havererat betyder det faktiskt inte att klimatet som akut angelägenhet är oviktigt för resten av befolkningen.

Vi i klimatrörelsen behöver bryta denna felaktiga syn på klimatdebattens beroende av ett enskilt parti och koppla loss bromsoket MP för att komma vidare.

Katastrofen pågår nu, inte sen. Den börjar inte efter valnatten, väntar inte till efter vallokalerna stängs.

Den inväntar inte åtta gammelpartiers oändliga dueller om diverse konstellationer och regeringsbyten; vilka politiker som inte får leka med vem, vem som snattar vems röster och annat påhittat politikersvammel.

Visst har det framgått att MP är sura på Klimatalliansen för att vi uppmärksammar klimatkrisen och enbart den. Ett lågvattenmärke i den politiska sandlådan som får mig att tro att det kanske sitter ett gäng förnumstiga siffertomtar i riksdagen som verkligen inbillar sig att människors påverkansröster i fria val är som en påse med nötter som redan är öronmärkta åt vissa partier.

Så är det ju så klart inte! I en valrörelse börjar alla – också de som vid det här laget är ”plenumstolsvärmare” i riksdagen – från noll.

Tåget skenar i full fart. 20 cm är isen i Arktis där det borde vara 2 meter. Döda fåglar trillar kokta från skyn. En stor majoritet svenska kommuner rapporterar allvarliga grundvattenproblem med den eskalerande artutrotning och påtagliga risk för livsfarliga skogsbränder som har blivit vardagsmat för oss.

Europa har aldrig haft sådan extremvärme sedan 800-talet efter Kristus, och aldrig någonsin förut, på 200 000 år sedan den moderna människan utvecklades, så ihållande.

Tills partiernas egna sakfrågekommittéer bottentrålat färdigt – och ägnat en hel valrörelse på att beskydda sina ideologiska vaktposteringar och att kasta skit på friska demokratiska initiativ som Klimatalliansen istället för att själva gå ut och kämpa på barrikaderna – har katastrofen och artutrotningen förvärrats ytterligare.

Nu – inte sen – måste det vara slut med dessa eviga förarbeten och återanvändanden av politiska kakor. Nu behövs krisberedskap, klimatnödvärn – rädda, varna, larma, släck – på samma sätt som global pandemi och Ukrainakriget inspirerat till blixtsnabba åtgärder från politiker och statsförvaltning.

Det behövs med andra ord inte fyra år till av ingenting. Inte ännu en till valrörelse som handlar om allt möjligt annat än just klimatkrisen som stjäl livet framför våra ögon och där alla låtsas – eller som i MP:s fall, hoppas – att allting är som vanligt.

Klimatalliansens ståndpunkt, som i hög grad utgör klimatrörelsens nyfunna strategi i valet 2022, står fast:

• Skarpare åtgärder måste till omedelbart om vi ska klara den största existentiella kris som mänskligheten skådat.

• Nu behövs röster för det nya som breddar och utmanar, inte stödröster på det gamla som cementerar och prövats många gånger utan att lyckas.

• MP:s företrädare har länge övat pajkastning i riksdagen, men vi är som tvärpolitisk allians inte beredda att agera måltavla.

• Vi betraktar överhuvudtaget inte MP som ett hot i valet. Rädda politiker finns det gott om, men vi behöver rädda klimatet, inte partier.