Glas är bra. I synnerhet om de återanvänds. Det var inte länge sen som läsk huvudsakligen såldes i flaskor på 33 cl av glas och i ett standardutförande som alla använde. De behövde inte smältas ner och gjutas igen förrän de blev rejält slitna. De diskades och fylldes med läsk igen tills dess.

Jag har inte koll på vilka eventuella miljökonsekvenser det systemet hade, men jag tror ju att det skulle vara rätt bra för både oss människor och världen omkring oss om vi använde mer förpackningar som inte bara är återvinningsbara utan också återbrukbara.

Många har plastbantat på senare år och det kan ju vara klokt. Men att springa ut och köpa nya fina burkar i glas eller metall är kvalificerat onödigt och innebär en ny belastning på världen. Det blir till en tom gest. Att köpa sig fri från ett problem.

Genom alla hushåll passerar ett gäng bra burkar och flaskor. Det är bara att ta bort etiketten, diska ordentligt och byta ut plastprylarna mot dem. Oftast räcker det med att lägga den tomma glasburken i hett vatten med yttepyttelite diskmedel en stund. De flesta etiketter lossnar då. Men tyvärr använder många producenter lim som inte är vattenlösliga och då behövs andra metoder.

Enklast är att gå loss med något lösningsmedel. Aceton. Bensin. Någon slags sprit. Men det är extremt sällan som det är meningsfullt. Det ska vara en rasande snygg burk eller flaska för att jag ska öppna det skåpet och i de allra flesta fall funkar ändå grejer från köket.

Få loss nästan alla etiketter med värdighet

1. Hett vatten. Låt burken ligga i hett vatten med en aning diskmedel i. Låt den ligga i tills etiketten lossnar. Pilla inte under tiden, då riskerar det bli pannkaka av alltihopa. När allt papper är upplöst och limmet blött lossnar etiketten av sig själv. Papperet tar med sig det mesta av limmet och det är bara att diska burken. För det mesta.

2. Skrapa. Om limmet inte är vattenlösligt lossnar inte etiketten utan kommer att bli genomblöt utan att lossna. Under sådana etiketter sitter oftast ett segt, silikonaktigt lim som inte går bort utan lite våld. Skrapa då först bort så mycket som möjligt av det blöta papperet. Ibland sitter limmet i strängar som går att pilla bort. Skrapa bort så mycket du kan med en vass kniv. Genom att göra skärande rörelser och skrapa från olika håll går det ofta att få bort det mesta.

3. Olja. Jag använder sesamolja till en massa. Vet inte om det egentligen är bättre, men jag gillar lukten och känslan. Det funkar lika bra med solrosolja eller vilken olja som helst. Smörj burken i olja och skrapa runt med en kniv. Eller naglarna. Tanken är att blanda in oljan i limmet så att det inte längre klibbar fast. Vissa lim löses upp av oljan också, men poängen är att göra så att limmet släpper.

4. Diskmedel. Skölj av så mycket som möjligt av limmet och oljan och smörj in en klick diskmedel i resterna av limmet. Skrapa och greja en stund. Stålull eller nån slags boll av metalltrådar för köksbruk kan vara bra för att få till den sista lystern. Om etiketten fortfarande inte har givit upp vid det här laget brukar jag ge upp. Det dyker säkert upp en lika snygg burk snart ändå.

Igelkottstaggsvamp i burk

Den växer vilt här i landet, men är rödlistad som akut hotad och därför fridlyst, så det enda sättet att få smaka på dem är att få tag på odlade. Vild växer svampen gärna på ek och bok, men den går att odla på många olika sorters ved från lövträd. Jag använder antingen björkflis från det som kallas värmelogs, ihoppressad flis, eller aspflis – enklast är att köpa i en zoo-affär.

Svampen är supergod, med en diskret umamismak med söta, nötiga toner. Eftersom den mest består av en massa tunna trådar är det bäst att antingen steka den i större bitar eller hacka den till färs. Uppkryddad går den att använda till tacos eller pastasås. Den är allt som quorn vill vara, helt enkelt.

Det kan vara lite svårt att få tag på mycel, men det finns några företag som erbjuder det för en rätt billig penning. För att odla den fyller jag burkar med blötlagt träflis och steriliserar. Det duger gott att köra dem i ugnen på 120 grader i ett par timmar, men det är bättre med två timmar i ångbad eller en timme i tryckkokare.

För att mycelet ska kunna andas borrar jag 3–4 hål i locken och täcker med mikroportejp som finns på apotek. På det här sättet går det att odla en massa olika svamparter, det är bara att anpassa substratet. För att få i sporer eller jäst löst i vätska är det bra med en liten silikonport. De går att köpa på nätet, men är lite enkla att göra med en klick värmebeständig silikon.

Ångsterilisering

Många kansjälvuppdrag kräver hygglig hygien, till och med sterilisering. Egentligen krävs det en tryckkokare med tillräckligt tryck eller en konserveringsapparat, men det går också med andra metoder. Jag har tidigare berättat om att det går att göra konserver i ugnen. Ångsterilisering är snäppet bättre. Ångan gör att värmen kommer åt bättre, ger en jämnare temperatur och torkar inte ut innehållet i burkarna.

Jag har testat med många olika råvaror och har kommit fram till att det inte gör någon större skillnad mellan ånga och tryckkokare. Inte för mina behov. Klart det möglar i mina burkar ibland, men det beror sällan på konserveringssteget, utan på att jag varit klantig.

Gör så här:

1. Häll lite vatten i en stor kastrull och ställ i burkarna. Om det är hål i locken, täck dem gärna med bakplåtspapper eller aluminiumfolie. Hur mycket vatten som behövs beror på hur länge du ska ånga. Ofta räcker fem centimeter.

2. Sätt på locket och gärna en tyngd. Tyngden gör att trycket ökar lite så att ångan verkar effektivare. Koka upp och ställ in värmen så att det puttrar men inte stormkokar. Kolla då och då att inte vattnet kokar bort.

3. Stäng av plattan efter två timmar och låt allt kallna helt innan du lyfter på locket. Det är extremt viktigt. Om du lyfter locket för tidigt kommer en massa kall luft att strömma in i kastrullen och om det är tejpade hål i locken strömmar smutsig luft in genom tejpen. Burkar kan spricka också.