Under påsken står liv och död i centrum, men avsaknaden av en kollektiv förmåga att ta ett steg tillbaka för att kontemplera den dödsbejakande överkonsumtionen av ägg och djurdelar är fundamental. Traditioner tycks ytterligare stärka undvikandet av kognitiv dissonans, så att glappet mellan allmänt uttalade djurskyddsvärderingar och faktiska systematiska vanehandlingar förblir omöjligt att överbrygga.

I början av påskveckan rapporterade veterinärer för 22 gången på två år om hur hönor far illa på ett av Sveriges största slakterier: Håkantorp slakteri i Vara, som slaktar 3 miljoner värphönor per år. Hönor som transporteras med lastbilar i tiotusental dör av syrebrist i transport, bryter vingar och ben, och så vidare.

Håkantorp slakteri, som är ett av de hönsslakterier dit uttjänta värphönor skickas, uttalar sig förstås om förbättringsåtgärder så som att byta chaufförer till djurtransporterna. Men detta kan givetvis aldrig komma åt grundproblemen varav ett är att hönor som avlats till att lägga nästan ett ägg om dagen får så urlakade skelett att deras ben blir bräckliga och lätt bryts. Detta var ett problem som det på 90-talet hördes om från naturbruksgymnasieelever som extrajobbade med att ”plocka höns” (det vill säga att på mest effektiva möjliga sätt förflytta hönor från burarna till slakttransporten). Detta med brutna vingar och ben är fortfarande ett problem i dag, och det kommer att fortsätta att vara ett problem så länge industrihönor föds upp för att trycka ur sig stora mängder ägg med kalciumrika äggskal som lakar ur skelettet.

I onsdags bröts slakten tillfälligt i Håkanstorp. Bedövningen som sker med elbad hade slutat fungera, varpå hönor slaktats trots att de visat tydliga tecken på att vara vakna. De lyfte på huvudena och flaxade med vingarna när de slaktades. I väntan på att felet skulle åtgärdas blev tusentals hönor kvar i en lastbil utanför slakteriet under så många timmar att ansvarig veterinär på kvällen beslöt att de skulle gasas ihjäl i transporten.

Håkantorp slakteri har alltså anmälts otaliga gånger under ett flertal år. För två år sedan polisanmäldes slakteriet efter att ett vittne sett hönor sparkas och trampas ihjäl i samband med transport. P4 Skaraborg rapporterade i veckan att utredningen läggs ner i brist på bevis.

Redan 2018 och tidigare rapporterades problem från Håkantorp slakteri, då efter att 233 hönor frusit ihjäl under transport.

Är det då bara detta slakteri som har problem? Nej, föga förvånande har även Skånefågel, ett annat större slakteri som tar emot uttjänta värphönor, anmälts för djurplågeri då elbedövning inte fungerade och hönor nackades utan bedövning. 2010 och 2018 anmälde veterinär att hönor kvävts i samband med transport till Skånefågel.
 
På långfredagsmorgonen sändes ett långt program i P1 om självförsörjning, där etologiprofessor Per Jensens lyssnare kunde lära sig mycket om hönors sociala liv, intelligens och känsloliv. Vi fick till exempel lära oss om hur hönor kan knyta an starkare till vissa vänner som de väljer att umgås mest med och om hur de kommunicerar för att uppmärksamma flockmedlemmar på eventuella faror eller för att dela med sig av godsaker.

Under påskafton och påskdagen är det äggkalas i många svenska hem. Under påsken fördubblas svensk äggkonsumtion. Det verkar inte spela någon roll hur många radioinslag om missförhållanden i äggindustrin som sänds, något ramaskri från konsumenter eller hot om bojkott har inte hörts.

På något vis lyckas konsumenterna missa det faktum att de via sina betalkort i affären finansierar äggindustrin. Äggkonsumenterna lyckas undvika att se kopplingen mellan inköp och verkligheten för Sveriges 8,5 miljoner värphönor och de 15 000 nykläckta tuppkycklingar som gasas till döds varje dag bara i Sverige. Vad är det då som krävs för att konsumenter ska sluta att finansiera denna helvetesindustri? Och hur kan den varje påsk få symbolisera liv och uppståndelse?