Under påsken står liv och död i centrum, men avsaknaden av en kollektiv förmåga att ta ett steg tillbaka för att kontemplera den dödsbejakande överkonsumtionen av ägg och djurdelar är fundamental. Traditioner tycks ytterligare stärka undvikandet av kognitiv dissonans, så att glappet mellan allmänt uttalade djurskyddsvärderingar och faktiska systematiska vanehandlingar förblir omöjligt att överbrygga.

I början av påskveckan rapporterade veterinärer för 22 gången på två år om hur hönor far illa på ett av Sveriges största slakterier: Håkantorp slakteri i Vara, som slaktar 3 miljoner värphönor per år. Hönor som transporteras med lastbilar i tiotusental dör av syrebrist i transport, bryter vingar och ben, och så vidare.

Håkantorp slakteri, som är ett av de hönsslakterier dit uttjänta värphönor skickas, uttalar sig förstås om förbättringsåtgärder så som att byta chaufförer till djurtransporterna. Men detta kan givetvis aldrig komma åt grundproblemen varav ett är att hönor som avlats till att lägga nästan ett ägg om dagen får så urlakade skelett att deras ben blir bräckliga och lätt bryts. Detta var ett problem som det på 90-talet hördes om från naturbruksgymnasieelever som extrajobbade med att ”plocka höns” (det vill säga att på mest effektiva möjliga sätt förflytta hönor från burarna till slakttransporten). Detta med brutna vingar och ben är fortfarande ett problem i dag, och det kommer att fortsätta att vara ett problem så länge industrihönor föds upp för att trycka ur sig stora mängder ägg med kalciumrika äggskal som lakar ur skelettet.

I onsdags bröts slakten tillfälligt i Håkanstorp. Bedövningen som sker med elbad hade slutat fungera, varpå hönor slaktats trots att de visat tydliga tecken på att vara vakna. De lyfte på huvudena och flaxade med vingarna när de slaktades. I väntan på att felet skulle åtgärdas blev tusentals hönor kvar i en lastbil utanför slakteriet under så många timmar att ansvarig veterinär på kvällen beslöt att de skulle gasas ihjäl i transporten.

Håkantorp slakteri har alltså anmälts otaliga gånger under ett flertal år. För två år sedan polisanmäldes slakteriet efter att ett vittne sett hönor sparkas och trampas ihjäl i samband med transport. P4 Skaraborg rapporterade i veckan att utredningen läggs ner i brist på bevis.

Redan 2018 och tidigare rapporterades problem från Håkantorp slakteri, då efter att 233 hönor frusit ihjäl under transport.

Är det då bara detta slakteri som har problem? Nej, föga förvånande har även Skånefågel, ett annat större slakteri som tar emot uttjänta värphönor, anmälts för djurplågeri då elbedövning inte fungerade och hönor nackades utan bedövning. 2010 och 2018 anmälde veterinär att hönor kvävts i samband med transport till Skånefågel.
 
På långfredagsmorgonen sändes ett långt program i P1 om självförsörjning, där etologiprofessor Per Jensens lyssnare kunde lära sig mycket om hönors sociala liv, intelligens och känsloliv. Vi fick till exempel lära oss om hur hönor kan knyta an starkare till vissa vänner som de väljer att umgås mest med och om hur de kommunicerar för att uppmärksamma flockmedlemmar på eventuella faror eller för att dela med sig av godsaker.

Under påskafton och påskdagen är det äggkalas i många svenska hem. Under påsken fördubblas svensk äggkonsumtion. Det verkar inte spela någon roll hur många radioinslag om missförhållanden i äggindustrin som sänds, något ramaskri från konsumenter eller hot om bojkott har inte hörts.

På något vis lyckas konsumenterna missa det faktum att de via sina betalkort i affären finansierar äggindustrin. Äggkonsumenterna lyckas undvika att se kopplingen mellan inköp och verkligheten för Sveriges 8,5 miljoner värphönor och de 15 000 nykläckta tuppkycklingar som gasas till döds varje dag bara i Sverige. Vad är det då som krävs för att konsumenter ska sluta att finansiera denna helvetesindustri? Och hur kan den varje påsk få symbolisera liv och uppståndelse?

EU-kommissionen väljer att gå vidare med att utvärdera om ett förbud mot pälsdjursfarmning är nödvändigt och genomförbart. Så besvarades på torsdagen medborgarinitiativet mot pälsdjursfarmning, som ett 80-tal djurrättsorganisationer i EU står bakom.

För att kunna ta ställning vill EU-kommissionen ha vetenskapliga utlåtanden från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, och tid för ytterligare utvärdering. EU-kommissionen kommer sedan meddela om det är ”lämpligt att föreslå ett förbud efter en övergångsperiod” eller om den ska ”säkerställa välfärden för uppfödda pälsdjur” på annat sätt.

Djurens rätt drar slutsatsen att ytterligare steg tas i riktningen mot ett pälsfritt Europa, men att EU-kommissionens svar inte står i paritet till det EU-medborgare höjt sina röster för. På tio månader samlade medborgarinitiativet Fur free Europe drygt en och en halv miljon namnunderskrifter.

– Det är bra att EU-kommissionen nu påbörjar sitt arbete med ett förbud mot pälsdjursfarmning, som så många medborgare efterfrågar. Men det är synd att de drar ut på tiden i onödan. Det finns redan en mängd bevis för att ett värdigt djurskydd inte går att tillgodose på pälsdjursfarmer, säger Camilla Bergvall, riksordförande för Djurens rätt.

Viktigt med öppen och opartisk process

I väntan på EFSA:s vetenskapliga utlåtanden utlovar EU-kommissionen flera åtgärder utifrån en strategi som ”erkänner att människors, djurs och miljöns hälsa är oupplösligt sammankopplade”. Bland annat kommer EU-kommissionen se över EU:s textilmärkning och överväga att inkludera mink på EU:s lista av invasiva arter.

Kommissionen kommer också besöka pälsdjursfarmer där i huvudsak vilda djur, som minkar, rävar och mårdhundar hålls i små burar. Djurens rätt framhåller att djuren ”hindras från att uppvisa naturligt beteende för att sedan dödas enbart på grund av värdet av deras päls”, och att argumenten mot pälsdjursfarmning går bortom djurskydd. Detta då farmerna även utgör en risk för nya pandemier, och är ”en av de mest förorenande industrierna” genom användningen av giftiga kemikalier.

– Nu är det av yttersta vikt att processen för det vetenskapliga yttrandet är öppen och opartisk samt inbegriper samråd med intressenter över hela linjen, för att undvika överrepresentation av industrin i jämförelse med oberoende forskare och icke-statliga organisationer, betonar Camilla Bergvall.

Man brukar säga att en hammare bara ser spikar. På samma sätt kan man se landets viltförvaltare som gevär som bara ser måltavlor. Som utomstående får man lätt intrycket att frågor kring vilda djur i Sverige endast kan hanteras med en devis – skjut dem. På bara två dagar har tre reportage som innefattar djur från tre skilda platser i vårt land skildrats, med en sak gemensamt. Djuren får plikta med sina liv när det finns andra alternativ.

Strax utanför tullarna i Stockholm finns ett ståtligt trähus med en fasad i cederträ. Huset är uppskattat av såväl arkitekter som förbipasserande och även en särskild hackspett. Denna har fattat så pass mycket tycke för byggnadens fasad att den gjort det som hackspettar gör bäst. Den har hackat hål i träfasaden och därmed orsakat omfattande kostnader för fastighetsägaren. Som entreprenör inom denna bransch har jag full förståelse för frustrationen över detta, men inte för lösningen. Länsstyrelsen har nämligen beslutat att hackspetten ska skjutas. Man har tydligen försökt skrämma bort den på diverse sätt men det har inte hjälpt. Jag undrar varför man inte har provat att locka in den i en fälla och transportera den långt från platsen, i hopp om att den ska hitta en ny, mindre känslig, träyta att hacka i? I stället ska man kalla in en jägare som ska skjuta denna fågel några stenkast från centrala Stockholm. Uppdraget lär inte vara populärt, man vill ju knappast råka träffa fel mitt i en tätort …

I Örebro län hittades en lodjursunge i ett fårstall. Den skrämdes i väg och kom tillbaka dagen därpå. Då tillkallades länsstyrelsen som sköt kattungen av “barmhärtighetsskäl” då den upplevdes vara apatisk. Lodjuret är rödlistat och klassificerat som ”sårbart” i Sverige. I flera delar av Europa flyttas just nu lodjur mellan länder för att återintroducera detta ikoniska rovdjur på platser där de försvunnit och hjälpa stammar som behöver nya gener, bland annat i Polen och i Kroatien. Det innebär att det finns vedertagna metoder för att omlokalisera dessa djur med hjälp av fällor och/eller sedering. Varför valde man inte att flytta lodjuret till en annan del av Sverige kan man fråga sig? Det enkla och raka svaret är; Därför att vi saknar den praktiken i Sverige. Och mer därtill, vi verkar sakna viljan.

Som kuriosa kan nämnas att i Holland påträffades en varg sovandes på en gräsmatta i ett villaområde i våras. Den sövdes och transporterades bort till en skog där den vaknade något omtöcknad. I Sverige hade det med största sannolikhet lett till, ja just det – skyddsjakt.

I Norrbotten har en sameby ansökt om ”förebyggande” jakt på åtta järvar för att skydda rennäringen. Det här är inte bara märkligt i sig, det bryter även mot EU-regler. Järven är också rödlistad och liksom lodjuret skyddad av Bernkonventionen. Vidare har Sverige bestämt att även järven ska omfattas av Art- och Habitatdirektiven. Det innebär att alla möjliga metoder måste ha uttömts innan man tillgriper det som kallas skyddsjakt. Att proaktivt söka skyddsjakt ställer sig i diametral motpol till definitionen av alla regler. Trots detta är metoden en allmän praktik i renbeteslandet och i våras sköts minst 44 björnar direkt efter att de vaknat ur sitt ide så fort de visat sig nära ett rengärde (i tillägg till 648 björnar i historiens största licensjakt i Sverige). En osmaklig krydda i sammanhanget är att det här oftast görs med inhyrda helikoptrar som betalas med skattepengar via länsstyrelsen.

Antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökade med 50 procent mellan år 2000 (90 arter) och år 2020 (135 arter). Flera av dessa rödlistade arter jagas årligen. År 2021 sköts över 88 000 rödlistade djur. Att säga att vi är vårdslösa med vår fauna är en grov underdrift.
Vi behöver alla fundera över hur vi behandlar naturen och dess innevånare. Gör vi inte det kommer vi snart inte ha några vilda djur kvar. Och då kommer vi ångra att vi sköt den där hackspetten, oavsett hur ettrig den var.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels vd Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels vd. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter så gärna vill tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till priset av stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp. Sanningen är endast några googlingar borta.

När du har sett hur djuren har det, så fråga dig: Stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död.